Fyrkantigt läkarbesök

Kl. 07.20 var vi på väg, Judit och jag, med smörgås och vattenflaska. Målet var …., hm, vad hette det nu på tyska? … äh, jugendamt-något, eller gesundheits …-något, kanske. I alla fall måste alla barn som ska börja skolan åka hit (inne i stan) och göra en rad olika standardtester, vägas och mätas och hoppa jämfota, typ.

Judit klarade alla tester jättefint, och allt skedde på tyska. Det var liksom halva poängen med besöket – att se så de barn som ska börja skolan är mogna i språk och utveckling.

De enda noteringarna som fördes upp svart på vitt var att hon inte fick till grammatiken, plural, på tyska perfekt. Jo, ja tackar ja för den noteringen. Jag fattade inte ens vad kärr … sa, till skillnad från Judit som förstod precis vad hon skulle göra.

Den andra noteringen var ”blygsamhet”, för att Judit plötsligt vägrade klä av sig för att bli undersökt. Jag höll till slut på att lappa till damen för hennes skyndsamhet och till synes oförmåga att se vad som stod på tok. Att ett barn ogärna klär av sig inför en främmande människa, på ett helt nytt ställe och där allt behandlas på tyska är för mig HELT förståeligt. Om nu nudisttyskarna inte tycker som jag så får det vara så, men kom inte och tyck att min dotter är ovanligt blyg eller märklig på grund av detta! Innerst inne var jag rätt nöjd att Judit reagerade såhär.

Nu gick det bra till slut och en stund senare mötte vi upp Micke och Holly inne i stan för avlösning.

På eftermiddagen hämtade jag tre tjejer varav de två äldsta var ordentligt spralliga och glada. Judit skulle nämligen ha med sig Alexandra 7 år hem till oss för lek och middag. De två lekte och lekte och lekte, och lekte lite till. Vilken skillnad det är att ha äldre tjejer över på playdate! Allt är mycket mer sansat och ordnat i lekarna, till skillnad mot stimmet, flamset och fyraårsgnabbet som varat hos oss ett bra tag. När det är såhär kan jag ha Judits kompisar över varje dag.

Eftersom Alexandras mamma är halvdansk, tänkte jag att Alexandra måste veta vad köttbullar är och gjorde därför svenska köttfärsbiffar med potatismos och lingonsylt. Oj, som de åt! Jag gissar att Alexandra fick ner fyra biffar och Judit åt hon också av bara farten.

När Alexandra gått på kvällen vände sig min käre man till mig och sa ”Jaha, så nu förstår jag varifrån det där vickandet på rumpan kommer och armarna som far ut till höger och vänster som i något slags dans.”

Queen – drottning

Så hur går det för barnen med engelska? Och tyska, kan de tyska nu också? Ungefär så lyder de frågor jag ganska ofta får från er därhemma.

Så, hur går det egentligen? Bra, riktigt bra ur en synvinkel och lite skrämmande ur en annan. Judit pratar bra engelska. Hon har såklart inte hela det engelska ordförrådet men hon har de ord hon behöver för att ta sig fram flytande i skolan och i lek med kompisar.

Judit pratar dessutom tyska numera, mycket mer än vad Micke och jag har trott och förstått. Både våra vänner och lärarna på skolan tittar ofta förvånat på oss när vi säger att vi inte vet hur mycket hon kan, och hävdar ”Well I’ll tell you that she speaks really good, and sometimes only german when playing with german kids.”

Det är också nu jag har börjat förstå varför det är så viktigt för oss att underhålla och bibehålla det svenska språket, för det går undan när de väl börjar ta in nya språk. Och svenska är ju vårt språk!

Älskade busfrön!

Förra veckan kom Judit inspringandes i köket mitt i en lek med Meg och frågade mig ”Mamma, vad heter kungens fru?” Först ställde jag mig frågan; menar hon Silvia? Men nähe, naturligtvis inte. Jag frågade om hon visste ordet på engelska och svaret kom snabbt; queen. Hon fick ordet med sig och några minuter senare hör jag henne igen i leken ”Vänta Meg, vad hette det nu igen. Du vet queen.” … Ja, ni förstår vad jag menar?!

Vad Meg beträffar blandar hon de tre språken. Hon är fortfarande mycket otydlig i uttalet och för att utesluta hörselproblem testade vi hennes hörsel hos läkaren igår. Men den var det inget fel på, så gott som perfekt!

Hon är helt enkelt bara sen, 3 år och med en mixad kompott av språk runtomkring sig. Även om hon är otydlig är hon den enda av oss i familjen som kan hantera tre språk i samma mening. ”Was you’re doing mit den, Judit? Ganska imponerande ändå!

Heidelberg och Kirschweiss

Vi hade egentligen tänkt åka mycket längre, till Strassbourg. Men en händelserik vecka med blandad kompott gjorde att vi avvaktar med det besöket till senare i höst. I stället åkte vi till Heidelberg och det är rätt lustigt att vi inte varit där tidigare. Heidelberg ligger en timmes bilfärd från Frankfurt och det är typiskt turistmål, och ändå, efter två års tid har vi inte varit där.

Det visade sig vara en fantastiskt fin stad, mysig på alla sätt med trånga gator och gränder och vackra hus. Och kolla bara på den här utsikten från slottet i stan. Det ligger högt och mycket vackert.

Det annorlunda den här resan var att det var tjejerna som ville gå in och titta i butiker. Naturligtvis krimskrams-butiker allihop, men att de ville! Så, så fick det bli. De gick in i flertalet plockaffärer och med hem kom en leksaksbuss som Judit förälskade sig i och en sprattelgubbe som blev Megs. Två mindre roliga utgifter men värda varenda euro eftersom vi hade jättetrevligt allihop och ingen gnällde om att vi inte gick till en lekplats och i för många butiker

Och jag fick en efterlängtad cappucino och en stund i skuggan när Holly sov. Visserligen en cappuccino på ett topp-tio-klassificerat turistställe och en helt klart blaskig turist-cappuccino, men vad gör väl det när man får sitta ner och blunda tio minuter i fred! Lyx!

Igår morse överraskade Meg och jag familjen med nybakt scones.

Sen packade vi in oss i bilen och åkte tjugo minuter utanför Frankfurt till en majslabyrint. Yes, ni hörde rätt! En labyrint gjord av majs och förlagd i ett majsfält. Supercoolt!

Härinne fanns det frågesport för både stora och små och det var nära att vi aldrig fick ut Judit därifrån. Hon gick loss ordentligt på både labyrint och frågesporten och ville absolut hitta alla hundra (?) frågor och bilder … medan Micke och jag hann bli kaffesugna som få.

Därefter lektes det både uppe på en höskulle och i en jättesandlåda (vilket resulterade i en låååång dusch hemma efteråt). Och medan det lektes åt Holly bretzel.

Bor man i Tyskland får man ju också äta tyskt, om så redan vid 6 månaders ålder!

Veckorna går …

Det finns bara måndag och fredag i veckorna. Så brukar man säga när man jobbar. Och jag jobbar ju … hemma. Och det är sannerligen att jobba vissa veckor.

För det allra mesta är det många trevliga saker som händer eller som ska hinnas med, och det är rätt fullt upp med en mer och mer krävande Holly på olika sätt. Se på den här till exempel;

Ni minns väl Judit 9 månader och tre veckor gammal? Jajemensan, visst tog hon sina första steg då. Nu tenderar hennes yngre kopia att göra samma sak. Och så kräver hon nyfiket mer mat. Så vi mixar och ammar, ammar och mixar.

En annan morgon tog Sue och jag en kaffe efter lämning och vi hade såklart med oss Lennon och Holly. Sex veckors skillnad är det mellan de här två filurerna.

Igår morse hade jag halva föräldrargänget i Judits nya klass på kaffe. Vi blev många och det var himla trevligt att få skaka hand med så många föräldrar och få ett ansikte till alla nya namn.

Min nära vän Zehra finns med som förälder till Tomris, Judits gamla kompis, i gruppen. Hon tog tacksamt hand om Holly i närmare två timmar medan jag socialiserade och serverade kaffe.

Idag är det fredag och jag funderar på att ta en lugn och ensam dag med Holly på Berger strasse, en händelserik och livlig gata på andra sidan stan. Men först ska vi få iväg de här två;

Lagom

Det härliga, så användbara svenska ordet ”lagom” får ändå beskriva våra helger just nu. De är sköna, minst sagt. Med precis lagom många födelsedagskalas och andra inbokade aktiviteter.

Jag njuter! För vi umgås och det funkar så bra. Alla är liksom nöjda med sin del och sin aktivitet under helgen, om det sen är en frukost på tumanhand med pappa eller mamma som båda tjejerna fått, kalasinbjudan eller bara lekplatshäng spelar ingen roll. Allt uppskattas och vi spenderar tid tillsammans på helgerna.

Det tog oss nog 40 min innan vi var ute ur den här ”tingeltangel-butiken” i lördags förmiddag för att välja rätt present till Malin som fyllde 7 år i helgen. Ett i raden av alla födelsedagskalas och presenter som ska inhandlas!

En glass i värmen i lördags eftermiddag.

Btw, Ni vet väl att jag lärt mig krypa? Och jag är snabb, nu går det undan, ska ni veta. Mina systrar skriker högt när jag kommer och vill vara med. Särskilt när de tittar på ipaden. Då skrattar jag ännu mer, hihi!

Efter en heldag ute på stan och på lekplatser i lördags gick vi och satte oss på en mysig restaurang nere vid floden. Eftersom vår mellantjej helst dricker mjölk till maten frågar vi alltid efter ett kallt glas mjölk. Och nu har vi lärt oss att fråga om kall mjölk, annars får man in ett varmt glas mjölk. In kommer i alla fall ett kallt glas men den här gången med ett paket honung till, för hur kan ”barnet” bara dricka ett kallt glas mjölk, liksom. Stackars barn!

Detta land och sötsaker … man slutar aldrig att förvånas.

Igår söndag var det dags för Malins födelsedagskalas med tennisskola inkluderat. Kolla vilken fin ”sving”, här får det nog tränas mer tennis. Redan i veckan ska vi testa en lektion och se om hon tycker det är fortsatt lika roligt som igår.

Bra morgon

Igår kväll kom Micke hem efter två dagar i Sthlm. Det betydde att tjejerna och jag kunde gå själva bort till skolan i morse utan att behöva ta med oss Holly.

Det gör att lämningarna går lite smidigare. Varför kan jag inte förklara. Kanske för att allt går lite snabbare och för att jag kan ha full fokus på Judit, framförallt, som hittills behövt mest stöd vid lämningarna.

Men imorse, då hände det! Första dagen då jag lämnade och sa hej då till en tjej som bara vinkade tillbaka och sa ”hejdå mamma”. Jippi! Äntligen! Jag snubblade bokstavligen ut genom dörren eftersom jag blev så överraskad och glad och snabbt ville ta mig ut därifrån för att fortsätta låta det vara så positivt. Tur att det var Vicky på andra sidan dörren som vet allt om våra morgnar och bara log åt mig. Och gav mig en stor heja-kram för framgången. Puh, det här behövde vi, Judit och jag. Framförallt jag.

Igår kväll, i badet, kom nya historier om en ny tjej, Kylie, som Judit tydligen lekt mycket med under gårdagen. Nu verkar de vara en liten klan på fyra som håller ihop. Alla nya för Judit och jag är jättestolt över min fina Judit som trots en jobbig start lärt känna nya vänner som hon förhoppningsvis fortsätter leka med. Det var glad och positiv tjej jag hade i badkaret igår och jag kunde gärna suttit kvar en halvtimma till för att höra henne bubbla om allt roligt de gjort under dagen. Det är såhär det ska vara! Heja oss!

Högst upp ser ni en bild av den gamla tjejtrion som fortfarande ses då och då, åtminstone varje tisdag då Judit och Juna går på gymnastik efter skolan. I allt nytt betyder det trygghet och hemmakänsla för Judit.

Om ni inte redan listat ut vilka det är, så ser ni alltså en ballerina bakom Judit, Vaiana i mitten och Rapunzel till höger. (Mellanmål före gympan i tisdags.)

Den här med lite socker på …

Fem minuter innan var hon arg som ett bi. Fullkomligt galen! Galen på mig för att jag inte tog upp henne och för att hon tvingades ligga på golvet och åla medan jag gjorde mig i ordning för en tid hos min lungspecialist inne i stan i morse.

Så fort vi rullade ut på trottoaren sov hon. Som en stock, vilket jag visste hon skulle göra. Sen sov hon hela läkartiden igenom och även hela vägen hem från stan, vilket underlättade för mig.

Tills jag stannade vagnen här hemma igen. Då var det lunchdags för oss båda. För jorodå, nu är tiderna med kladd tillbaka. Ett härligt fantastiskt skitkladdande, rent ut sagt! Det är bara att bita ihop och duscha skruttfian efter varje måltid.

”Ska jag äta det där? Och det tror du själv på?”

Med viss skepsis närmar vi oss den härliga kladdtiden …

Men det mesta slinker ändå ner. Katrinplommonpuré och päron är än så länge favoriterna om inte thaikyckling och potatis.

En riktigt skön söndag

Kl. 06 började någon av barnen gny och jag minns faktiskt inte vem, om jag ens vet. Några gånger sprang jag fram och tillbaka mellan Holly i vårt rum och tjejerna i sitt och en halvtimma senare sov alla igen. Utom jag.

Istället för att försöka somna om, när jag nu var klarvaken, kunde jag ju överraska familjen med våfflor. Så 06.30 ställde jag mig och gjorde våffelsmet. Nu är våffelsmet i och för sig inte det jobbigaste att göra, det var snarare dygnets timma jag reagerade på och som fick mig att le där jag stod i köket denna söndagsmorgon.

Men uppskattade blev de sockerfria våfflorna med yoghurtgrädde och frukt (och en gnutta sirap) en timma senare. Snacka om hälsosamt, nästan 😉.

Vi hade inga som helst planer för dagen, mer än att vi verkligen ville umgås bara vi fem i familjen. Inga besök, inga födelsedagskalas, inga playdates – bara vi!

Därför packade vi in oss i bilen och körde till andra sidan stan och en ny park som vi aldrig tidigare varit i.

Här hittade vi en lekplats som till vår besvikelse tyvärr var stängd för renovering. Istället hittade vi en liten sjö som vi kastade sten i och såg hur fiskar lekte på vattenytan. Det fanns såklart en liiiiten liten risk, tyckte vi, att vissa av oss skulle kunna trilla i vattnet om vi inte passade oss.

Och skrattfian nedanför var nöjd och glad hela dagen. Bara hon får vara med oss på nära håll så skrattar hon oftast med hela ansiktet.

Dagen gick och vi åt både lunch och glass på Bergerstrasse, en härligt levande gata med restauranger när allt annat är stängt såhär på söndagarna.

På kvällen åt vi teriyakigryta med ris och hamnade i underbart mysiga samtal med barnen som gjorde att vi satt runt bordet länge. Well, länge för att vara en familj på fem med tre småtjejer. Men oj, så trevligt vi hade tillsammans, från morgon till kväll denna sköna söndag. Fler såna här, tack!

Svensk eftermiddag i Oberursel

Vid lunchtid packade vi in oss i bilen och styrde kosan ut mot Oberursel och Mickes svenska kollega Ulf och hans fru Marie. Vi var bjudna på lunch och efterlängtad lekstund med Ulfs och Maries dotter Sophie. Det är hos Ulf och Marie som vi var och vattnade (och studsade) hos för några veckor sedan och nu är de alltså tillbaka i Frankfurt för jobb och skola.

Judit och Meg älskar att vara hos Ulf och Marie. Här finns i första hand Sophie som går på högstadiet och som leker (läs ”tar hand om”) med barnen hela tiden vi är där, en stor studsmatta i trädgården och en jättelåda med diverse kläder och attiraljer för utklädning. Ni kan tänka er hur mycket (lite) vi ser av våra döttrar när vi är där!

Det är väl bara en tidsfråga innan tredje tjejen ansluter i leken …😉.

Picknick på Westendplats

I onsdags hämtade jag Judit och Meg kl. 15. Det är helt okej att hämta en timma tidigare, men du måste skriva upp dig på en lista och ha en bra anledning till varför du hämtar tidigare. Vi hade en mycket bra anledning – picknick på Westendplats, våra gamla ”hoods”, kommer ni ihåg?!

På vägen dit gick vi förbi den gamla förskolan, den gula villan, så välbekant och ”hemma” för oss, men som nu inte alls var gul och ens kvar!!! Här stod nu ett annat hus under uppbyggnad och framförallt Meg har svårt att smälta detta. Hon behöver prata om det och vi måste gå förbi igen för att hon ska förstå och ta in.

Så kom vi ändå till Westendplats till slut. Gud, så hemma och mysigt det kändes. Inga av våra kompisar var där, nu var det istället många andra barn och familjer som lekte på lekplatsen, åt glass och hejade på varandra.

Lite konstigt kändes det att se platsen leva med helt nya familjer, men också jättemysigt att vara där igen för att uppleva ”gamla goda tider” och minnas tillbaka på alla tusen lekplatseftermiddagar vi spenderat på platsen. Och lärt känna alla kompisar som barnen har nu. Det var tider, nu är det andra tider! Och jätteroligt hade vi, bara vi fyra den här eftermiddagen.