En dag på stan

Ja, så blev det i lördags med diverse inköp, varav ett var fisk till kvällens middag. Dock inte Marulk som på bilden, men visst är den läcker!

Det är en ren fröjd att strosa omkring på fiskavdelningen och prata om alla häftiga fiskar. Kanske inte för luktens skull lika mycket, men tjejerna tycker det är spännande och till och med lite halvläskigt emellanåt.

För oss blev det fish ‘n chips på kvällen, som Judit surade halva fredagen över att hon bommade när hon inte kunde äta skolans utlovade lunch bestående av just detta.

Micke stod tacksamt för middagen med Meg som assisterande servitris. Snyggt upplagt blev det dessutom efter kockens pedagogiska ritning. På vägen hem från stan stannade vi till på Brixia med en sovande Holly i vagnen och (kors i taket) vi fick därmed chans att fika i lugn och ro. Lyx, kallas detta med betoning på lyx!

Vi tog beslut om varsitt val av bakelse-likt, italienskt bakverk och njöt som få eftersom allt är gott här. Judit och jag skulle kunna vräkt i oss allihop, ju gräddigare (menat mascarpone-krämigt) desto bättre!

Meg är mer kräsen och ville hellre återgå till sitt lördagsgodis.

Idag spenderande vi eftermiddagen hos våra vänner Zehra och Özgur och deras två barn, Tomris och Teoman. Barnen är jämngamla med Judit och Meg och till Megs stora förtjusning har Teoman hela rummet fullt med ”Feuerwehr” och ”Polizei”. Vilken lycka!

Några bilder blev det inte, då vi var upptagna med att äta och fika, äta lite till och avsluta besöket med att packa med oss resterande kakor hem 😉.

Nu ska jag lägga ner en sovandes Holly och sen själv krypa ner i sängen. I morgon är det ny vecka och med det väntar nya äventyr – redan imorgon en playdate med Hrudyaa, en indisk klasskompis till Judit.

Kaffedate för stora och små

Igår hade Holly och jag en fixar- städ- plock-dag här hemma, men när klockan var närmare två och jag började känna det starka kaffesuget och Sue väldigt lägligt bjöd in mig och Zehra på kaffe hos henne var jag inte sen på att tacka ja. Det var skönt att komma ifrån hushållet efter dagens städtimmar (som i ärlighetens namn inte blir så effektiva med Holly runt benen).

Hos Sue satt vi i två timmar innan vi hämtade barnen i samlad trupp kl 16. Judit hade play date igår med en nyfunnen vän som bor ett kvarter bort så för Holly och mig innebar det hämtning av Meg (som aldrig vill gå hem nuförtiden när jag hämtar). Igår stod hon och tjurade länge innan hon fick på sig kläderna och följde med. Och tur är det väl att det är åt det hållet och inte tvärtom.

Holly håller också på att skaffa sig vänner. Närmsta (och hittills enda 😉) vännen är 6 veckor yngre Lennon. De här två kör på rätt hårt när vi ses nu, tillsammans eller åt varsitt håll. Igår hade de himla kul tillsammans. Nya grejen är att flytta runt möbler, helst stolar som kanar bra på golven.

Parad med öppen himmel

Gahhh, dagarna bara flyger fram! Jag vet inte riktigt vad vi fyller dem med. Jag antar att vardagen med förskola, skola, lite aktiviteter och playdates är tillräckligt för att tiden ska gå. Fort.

I måndags var det ”lantern-parad” på skolan. Det här var första året som skolan anordnade en egen och det var bitvis rätt kaotiskt med alla familjer som skulle gå tillsammans, stanna och sjunga den traditionsenliga St Martins-sången och sen gå igen.

Men runt kom alla, dock inte så mycket längre, för precis när vi skulle avrunda med brasa, varm saft och prezels på skolans bakgård öppnade himlen sig och stora regndroppar föll. I princip alla sprang därifrån i ren flykt från de stora, stora regndropparna och fortsatte direkt hem eller in i sina bilar. Jaja, tur att vi ändå hann runt och barnen hann lysa med sina lyktor i mörkret innan kvällen fick ett abrupt slut.

Bilderna blev få och inte så bra …

Här kommer istället två från helgens lekplatsbesök.

Lanterner in making

Så var det dags igen. St Martin’s Day is coming up …!

Igår var det lanternskapande hela dagen lång. Först i Megs grupp och på eftermiddagen hos Judit en våning upp. Där är jag dessutom klassrepresentant i år och ansvarig för material och hela skapandeproceduren.

My god, så trött jag var i huvudet efter den dagen, dels för den minst sagt hööööga ljudnivån i skolmiljö som jag inte längre är så van vid, dels för att jag var ansvarig och höll i trådarna hos Judit på eftermiddagen MED Holly hängandes på armen hela tiden.

”Wow, you’re such a supermom!” hörde jag någon säga bakom ryggen när jag stod med Holly på armen och samtidigt hjälpte Meg med ”number two” på en galet trång och miniliten barntoalett. Sekunden efter var vi tillbaka i pysslet och jag jobbade i 200 för att få färdigt den (förbannade) lanternen samtidigt som jag jagade en krypandes, gnagandes (på alla hundra bacillsaker) och ibland skrikandes Holly på golvet. Meg själv (som helst skulle ha hjälpt till) låg mest över eller under bordet och lekte med sina kompisar. So ja, etwas stressig war das!

Svetten rann längs ryggen men mitt i allt det komiska kunde jag ändå känna en viss tillfredställelse i att någon såg min ”situation” och lyfte mig i mammarollen. Jag tror bestämt att ni ser mitt tappra försök att se glad och engagerad ut när Sue knäppte av bilden på mig, men i ärlighetens namn måste ni också erkänna att det fullkomligt lyser frustration om mig 😂.

Men så här blev resultatet efter att 20 föräldrar jobbat så svetten lackade i 1 1/2 timmar. Fina ändå, eller hur!

Judits lantern blev så här fin! Hennes grupp är stjärnor (Stars). Därför gjorde jag det mycket enkelt för mig själv och alla andra (föräldrar!😉) i skapandet och föreslog en fantasifull stjärndekoration på gruppens lanterner.

På måndag är det dags för den årliga St Martins-paraden. Återkommer då med bilder på en glittrande, glimmande lantern walk.

Halloween 2018

Ett helt åt sen sist, ett helt år sen prinsessan och Pippi Långstrump. För så såg de ut Halloween 2017. Meg kör fortfarande Astrid Lindgren-tema och Judit har blivit stor. Hon skulle minsann inte vara någon fånig prinsessa i år. Och precis som hennes jämngamla kompisar kom det istället ett gäng häxor till skolan, spända, förväntansfulla och mycket stolta över sina, i år, läskiga häxklänningar.

Den här tjejen är man ju bara för glad över. Hon skulle inte vara prinsessa, inte Ida utan Emil. Tvärsäker. Och med lite hjälp från vänners pojkar fixade vi Emil-utklädnad. Och visst blev hon fin. Med bössa och keps!

Efter skolan mötte vi upp Micke och så gick vi, liksom halva skolan, en spännande, läskig, och väldigt rolig (och social för föräldrarna) Halloween-walk i vårt område. Karta och familjer som bjöd in för trick och treat var förberett. Det var bara för barnen att sticka till påsen och så fylldes den med godis. Tänk er vilken julafton. Sen hade varenda förälder ett visst sjå med att komma överens med sina barn om hur mycket de skulle äta före onsdagsmiddagen. Diskussionerna gick varma hos varje sällskap under promenaden.

Missade flyget

Jodå, gissa vem? Inte var det ju vi här hemma i Frankfurt, utan vår kära pappa. Micke har varit i Stockholm ett par dagar och igår kväll skulle han flyga hem till oss. Det tråkiga vädret som ni verkar ha i Sverige gjorde tyvärr motorvägen ut till Arlanda till en stor propp av bilar. En och en halv timmar satt han i taxin ut till flygplatsen och väl på plats sprang han i ilfart med sina långa ben i kostym genom hela stället …(😂), och missar flyget med ynka tre minuter. Ni fattar allas besvikelse! Här hemma stod tjejerna och jag och höll i telefonen i väntan på hur det skulle gå. Meg tog det hårt, som hon gör med allt numera som blir lämnat efter.

Nåja, idag kommer Micke flygande, bokstavligen, och för barnen är det en stor dag. Dagen då vi firar Halloween och de ska iväg till förskolan – utklädda!

Nu ska vi dra upp de två som fortfarande sover och se till att komma iväg.

(Ingen bra bild att kika på idag, bara en från gårdagens lunch med Johanna och Julia inne i stan. Judit fick en kycklinghamburgare i barnportion!!!)

Dagar hemma

Det började med mig, eller nja, det går runt hos oss, men jag fick i alla fall den hemska, mycket plötsliga febern i onsdag. Dagen efter var jag helt okej igen.

Samma sak blev det för Judit i lördags. Vi gjorde en liten förmiddagsutflykt och lagom till kaffet på eftermiddagen fick hon feber, galet hög feber. Och så började oron, och när vi inte fick ner febern blev vi (kanske mest jag) – ännu mer oroliga.

Vilket jobb det är, det här att vara mamma. Ibland känns det som hjärtat håller på att gå sönder, (av olika anledningar, det ska gudarna veta), men när de är sjuka vill jag ibland packa ihop och tacka för mig. För vilken förälder blir inte orolig och nojjig när barnen inte är sig själva?

Febern ville verkligen inte gå ner och när den till slut gjorde det kontrade den med att gå upp skyhögt igen bara några få timmar senare. Och Judit stackarn som är så klen och tunn redan kräktes rakt ut av förvirring och ja, helt enkelt för att hennes lilla kropp blev så medtagen.

Men sen, efter en städnatt och minst sagt orolig natt, vaknade hon som jag gjorde och kom upp och åt frukost precis som vilken annan morgon som helst. Mycket märklig febersläng vi fick!

Men förkyld blev hon förstås, som Meg och Holly. De hostar, harklar sig och är allmänt snoriga. Men så håller de flesta på just nu, och än är det hanterbart med alla tre.

Igår var de hemma med mig allihopa. Då tog vi en ”få tiden att gå-runda” ner till Skyline Plaza och direkt när vi kom in på Zaras för att titta på vinterjacka till Judit hittade hon de här – svarta vinterstövlar. Inte så praktiska, inget att ha på skolan varje dag och varma? Nja, inte så troligt. Men vet ni, jag köpte dem nästan rakt av i alla fall. Jag har aldrig tidigare sett henne ”kära ner sig” så kolossalt i något och ingen var gladare än Judit på eftermiddagen när Meg och hon lekte med duplo i deras rum – med stövlarna på 😉!

Meg fick en tröja, vilken hon knappt brydde sig om, men naturligtvis spelade hon upp scenen som sin syster i butiken ”Åh, mamma, snälla snälla mamma, jag kommer inte att vilja ha nåt annat än den här!” Och så kramade hon sin 4€-dyra tröja precis som Judit med sina boots.

Sen gick vi vidare och bara hade kul. Vi fjantade oss med glasögon och gick runt och tittade ut presenter och julklappar som vi alla önskade oss – även jag! Kanske inte just den här, det var någon annan som önskade sig den …

Innan vi gick hem köpte vi nya batterier till två nyinköpta ljusslingor därhemma.

Judit tyckte det blev så mysigt att hon gick runt halva kvällen och frågade när de skulle gå och lägga sig. Jag funderar på att köpa en billig Bauhaus-slinga varje dag 😂.

På kvällen drog vi snabbt på oss kläder och gick några hundra meter upp till Juna för att vattna deras blommor. De är i Thailand och vi har den stora äran att sköta blommorna. Och än så länge lever de!

Och så passar barnen på att gå ”bananas” i Junas rum, nästan.

Idag lämnar vi Meg på förskolan eftersom hon har sin efterlängtade, fulla vecka med Nature week. De är ute varje dag på olika utflykter i närområdet. Judit, Holly och jag ska luncha med Johanna och lilla Julia i stan, Och köpa hängslen till Megs Emil-kostym imorgon …

Vår lilla tonåring

I går morse gick det upp för mig och jag blev nästan lite rädd, åtminstone fick jag en minst sagt kluven känsla att se min äldsta dotter så stor.

Vi satte upp hennes hår som hon ville och så fick hon den outfiten som hon ville – med den ”rätta” jackan och de ”rätta” skorna. Och jag måste medge, hon blev fin, och såg med ens så stor ut.

Dagarna och tiden rusar förbi och så vips, är barnen plötsligt mycket äldre än vad de var för ett år sen. Jag förstår konstigt nog först nu vad folk menade när de sa ”ta vara på tiden när de är små, det blir stora så fort.” Men man måste uppleva det för att förstå.

Samtidigt som det skrämmer mig lite att min äldsta tjej börjar växa ifrån småbarnsåren och i många fall (!) redan har börjat bli tonåring, tycker jag det är jätteroligt och en viss lättnad att jag kan ha en riktig liten vän i Judit. Med henne kan jag diskutera och filosofera. Hon är min egen riktigt roliga lilla sällskapsdam.

Men det behöver inte gå fortare nu, vi skulle kunna låta tiden gå i slow motion förbi 6 års-strecket. Efter det blir hon skoltjej på riktigt, och liksom stor på riktigt.

Höstlungor

Here we go again! Samma tid på året, samma symtom, samma känsla – hosta, inflammation och möjligen början på lunginflammation. Det är nästan komiskt att det, i princip på dagen, är samma situation som förra året då det började som en vanlig förkylning som blev feber med djup, hård hosta.

MEN, det finns nämligen ett stort men här, den här gången är jag inte gravid, känner igen symtomen direkt, vet vilken medicin jag ska ha OCH har en underbar lungdoktor. Den bästa!

Micke skjutsade mig och Holly till kliniken så fort han lämnat tjejerna på skolan i morse. Och helt otroligt var det ingen väntetid. Det togs tester, jag undersöktes och sen sitter jag där på stolen framför den mest fantastiska tyska medelålders damen som får mig att känna lugn i hela kroppen, trots min tunga andning. Hon är kolossal på att själv vara lugn och metodisk och mycket pedagogiskt förklara en handlingsplan med olika astmamediciner och kortisontabletter för att jag snabbt ska tillfriskna. Och så älskar de Holly, hon åker från den ena famnen till den andra under raden av alla tester som görs.

Det är en skön känsla att sitta där hos Frau Rückbell. Man tas om hand som ett litet barn. Det är varmt, tryggt och säkert, liksom. Hur ska jag kunna klara mig utan henne i framtiden, den bästa lungdoktor jag haft. Ingen förstår mig så bra som hon. Hemska tanke att behöva säga hejdå till henne …

Men nu ska vi fokusera på att bli friska, eller ja, jag då, alltså. Ingen annan är sjuk i familjen, tack och lov. Det är bara jag som får den återkommande och svåra höstförkylningen som, den här tiden på året, sätter sig på luftrören. Nu Sinupret, nästa hålltid för medicin 😉.

Ångkokta grönsaker

Det här är grejen hos oss för tillfället. Våra barn har alltid gillat grönsaker, inte alla men de flesta i alla fall.

Nu har Micke tagit dem en nivå högre och gör dem så goda att det blir bråk vid middagen om vem som får de sista bitarna. Vår kommentar har kommit att bli ”ja, om du äter upp maten så får du en sista grönsak”. Då måste man väl ändå säga att man nått målet om att barnen ska äta grönsaker 😉.

Så vad gör han då undrar ni kanske? Jo, han ångkokar grönsakerna med en stor vitlöksklyfta. Därefter lägger han upp grönsakerna med smör och salt ringlat och strött över. Voila! Succe!

Igår ville jag inte vara sämre utan gjorde samma sak med brysselkål som tillbehör. Det blev också gott för alla utom Meg som aldrig gillat den sortens grönsak.