En helg i godsakens tecken

Och än är den inte slut, helgen. Men bra började den med play date med Tomris och Teoman. Zehra och jag bestämde oss för att bjuda barnen på glass, fredagen till ära och gick till Brixia.

Medan barnen njöt av första glassen för året lyxade Zehra och jag med varsin kaffe och en italiensk sötsak till det. Allt är jättegott på det här stället och det är alltid en utmaning att kunna välja (rätt 🤪) bland allt gott.

Den här lilla gruppen har kommit att bli tajta kompisar. Judit och Tomris går i samma klass, likaså Meg och Teoman. Och jag uppskattar lelstunderna eftersom Teoman och Tomris pratar tyska (och turkiska) med mamma Zehra och naturligtvis engelska när vi umgås som grupp men ofta leker alla fyra på tyska. Och det gör ju att både Judits och Megs tyskkunskaper förbättras i rasande fart. Mina kan väl diskuteras men någon bättre ”lärare” än Zehra finns inte. Min tyska har utvecklats tack mycket vare Zehra och hennes enorma tålamod, pedagogiska sätt att prata med mig och tydlighet i språket under våra samtal.

Dessa två… feuerwehr och polizei-fantasterna. Min älskade lilla pojkflicka i Meg!

I morse vaknade jag med ett uselt humör, vilket var resultatet av ett par nätters dåliga sömn (med förkylda barn) och en stel skuldra av allt konkande på Holly.

Men, så serverades man dessa som en jättetrevlig överrasknings-frukost och då vändes ju allt. Fullkornsvåfflor, har ni någonsin smakat det? Som den lite nyttiga varianten med yoghurt och frukt och bär till? Kolossalt gott! Och lite nyttigare för samvetet också 😉.

Och som en god paus mellan lekplats-häng och senare cykeltur med Meg som tränar på att cykla utan stödhjul åt vi upp de semlor som blivit över sen min kaffeträff med ett gäng föräldrar från Judits klass här hemma igår morse. Det var också mycket gott!

Imorgon är det söndag och vi får väl se vad den här familjen hittar på för bus och aktiviteter då. Micke och jag har våra funderingar, kanske får ni ta del av dem imorgon kväll.

Pippi och hennes fe

I måndags var det dags igen, de gillar att hitta anledningar till att klä ut sig, våra tyskar. Inget fel med de, men det vänjer våra tjejer vid att redan nu tänka på vad man ska vara nästa gång, och nästa. Och det blir ju liksom inte någon nästa gång. I Sverige skulle det förmodligen vara orättvist, kränkande och alldeles rasistisk och diskriminerande på samma gång om barnen kom utklädda till skolan.

Ja, ni hör ju, kanske lite ”förFrankfurtad” och förtyskad har jag nog blivit under den här tiden. Mycket är bättre i Sverige men annat är också precis lika bra här, om inte bättre ibland.

Men nu åter tillbaka till Pippi och hennes fe… I måndags (och hela förra helgen) var det alltså dags för den europeiska traditionen, egentligen den katolska traditionen enligt den katolska kyrkan, att fira in fastan. Precis som vi gör genom att äta semlor. Den stora skillnaden är väl att vi kör den lite lugnare varianten medan de här i Tyskland och i många andra länder drar på så att de här dagarna blir lika stora som själva julen, skulle jag vilja påstå. Affärerna har flaggat för kostymer i veckor och barnen började planera sin utklädnad för längesen.

Och så närmade det sig och det var uppenbart att min äldsta tjej inte kunde bestämma sig. Hon velade mellan en rad olika karaktärer, och många av dem undrade jag hur vi skulle lyckas hitta kläder till. Men så bestämde hon sig till sist, för att vara fe. Toppen! Det fixar vi, tänkte jag.

Så i lördags laddade hela familjen för att ta sig in till stan och vara där innan halva Frankfurts befolkning tänkte samma sak. Och kan ni förstå, i första bästa butik där vi testade, hittade vi den – en perfekt fe-stass till inget pris alls. Hon fick ett par nya skor i bara farten och snabbt som tusan innan hon skulle hinna ångra sig.

Meg, hon hade bestämt sig för Pippi för längesen, och hennes tankar rubbar man inte. Har hon bestämt sig så har hon. Och kläder hade vi sen innan, bara ett pippi-hår inhandlades, som naturligtvis kliade så mycket att det aldrig användes sen, men fint var det när de provade sina kostymer här hemma i söndags. Ser vår lilla Pippi här nedan?

Flyttvecka

En minst sagt annorlunda vecka är det nu. Inte så mycket för oss här hemma, inte heller för Micke eller Meg. Men för Judit! Denna veckan flyttar alla skolklasser till den nya byggnaden, alltså till huset bredvid där Meg redan går sen nyår. Nu är det andra halvan av skolan som gör samma flytt.

Och jösses så trött min lilla sexåring är när jag hämtar henne kl 16 varje dag. Hon säger inte många ord, är rödmosig om kinderna av all utelek och faktiskt skön sol som vi har de här dagarna (!) och gäspar säkert tio gånger på den korta vägen hem från skolan. Trots detta stod hon i duschen igår och sa ”Mamma, jag önskar det blir kväll snart så jag får gå och lägga mig för jag vill gå till skolan och leka med mina kompisar. Vi har så roligt.”

Och roligt förstår jag att hon har! Igår när jag hämtade henne sa hennes gympalärare” Judit will be dead tired tonight. She’s never still, always running in the play with her friends.”

Tröttheten är naturligtvis en kombination av att de måste vara ute hela dagarna (i sol och vind) samtidigt som de går hela dagar, alltså till kl. 16. Judit är van vid att hämtas en timma tidigare två dagar i veckan.

I dag är det fredag och imorgon får vi sova ut. Skönt! Men på måndag är det hårda bud, då väntar skola i den nya byggnaden med en kvarts tidigare starttid. Huha!… ☺️

Picknick med Sue, Lennon och Juna innan tisdagens gym class.