Palmengarten

Barnen är på Palmengarten i princip varje vecka med skolan, om inte annat så åtminstone varannan vecka. Micke och jag har aldrig varit där. Skamligt. Det finns inget annat ord att ursäkta detta med. Vi bor bara några kvarter ifrån denna natursköna oas och just därför har vi ännu inte varit där. Vi bor helt enkelt för nära.

Men vilken miljö! Ibland och i vissa hus otroligt varmt (djungel-känsla) och i andra lagom tempererat med känsla av en sommardag.

Här stannade vi hela eftermiddagen och lekte i timmar utomhus på Palmengartens fantastiska lekplats, vilken barnen naturligtvis kände till in på varje liten centimeter. Men så bra och lekfull!… Och kanske mest av allt ny för oss vuxna 😉.

Ettårsdagen

Första födelsedagen är alltid lite speciell. Det hinner ju hända otroliga saker under det första året och vips, på ettårsdagen har de plötsligt en fin liten personlighet att erbjuda!

Den här lilla, alltså! Denna finurliga lilla fina personlighet… hon är underbar, vår Holly!

Under första året har vi kommit att förstå henne bättre och bättre. Idag är hon en liten tjej som får uppmärksamhet av alla fyra här hemma, van vid att alltid vara i centrum och att ha två storasystrar att sno grejer för, visserligen till deras stora förskräckelse.

I går kunde man se en stark personlighet som utformats under året. Gud nåde den som försökte ta hennes presenter för att hjälpa henne att öppna dem. Båda tjejerna försökte tappert flera gånger, men se det gick inte. Holly skrek som en stucken gris och slog riktigt med händerna på både Judit och Meg. Hon var rasande på dem och det gick liksom inte att hålla sig för skratt.

Hon är bestämd som få vid maten, äter jättegärna men vet precis vad hon tycker om och inte. Försöker man truga vänder hon huvudet tvärt eller spottar ut.

Skrattar hilarious när hon gör något hon inte får och gråter lika mycket när mamma (jag) går (fortfarande). Humörsvängningarna är många och starka, ska gudarna veta. Kanske till och med att jämföra med en viss liten Meg.

Efter en dag (och lunch med pappa Micke) på stan med mig och farmor Eva hämtade vi tjejerna på skolan och gick hem och bakade rulltårta. På kvällen efter middagen gjorde bakteamet iordning en liten bakelse till var och en. Tjejerna var mäkta stolta.

Och Holly överlycklig över att få kladda i sig grädde och socker.

Någon timma senare slocknade yrvädret mycket nöjd och glad.

Älskade Holly 1 år

Idag är det din dag, din födelsedag och ett år sen du bestämde dig för att ”nu fick det räcka med frid och fröjd för familjen Warsén” . Ut kom du med bestämdhet kl. 12.06 onsdagen 21 febr förra året.

När Judit och Meg tågade in på sjukhuset och såg dig för första gången svällande känslorna nästan över. Den enorma kärleken mellan er tre var absolut och villkorslös från första stund. Och så är det självklart än idag. Jag hade aldrig kunnat gissa den betydelse du har för dina systrar, hur arga, trötta, sjuka eller bråkiga de här två äldre tjejerna än kan vara har de Alltid ett öga på dig. De sträcker alltid ut sin hand till dig, söker tröst hos dig när de är ledsna och finner helt enkelt en enorm trygghet i dig. Just för att du är så självklar.

Och visst är det en ynnest att få vara mamma till tre makalösa döttrar. Tre?! Vem hade kunnat gissa det? Än mindre jag. Vi var ju rätt färdiga med två. Och så kom du, som ett yrväder och som en fullkomlig överraskning, och just bara för att du överraskade oss så totalt är du så otroligt älskad och uppskattad. Du tillför allt till den här familjen. Dynamiken med tre barn, den är svårslagen och obeskrivlig. Något är det med tre, men vad är svårt att sätta ord på.

Idag är det i alla fall din dag. Du ska få smaka på tårta och öppna prassliga presenter och få skönsång av farmor (som är på besök) och hela familjen.

Älskade Holly, du är enormt älskad och uppskattad av oss allihop!

… (Trots dina små springben här hemma som tar dig överallt nu, helst dit du inte ska vara, trots din klåfingrighet som lägger studsbollar i allas skor, tar systrarnas barbiedockor och drar ut alla otillåtna flaskor i badrumsskåpet och helst av allt toarullen. Allt det här gör att vi alla ropar ”Holly!” med en arg ton, oftast på morgnarna när vi är stressade. Men hur kan man om möjligt bli arg på ditt flinande ansikte där du står och bara ser finurlig ut. Du rara unge!)

Bloggen nedlagd?

Nähe, egentligen inte och absolut inte medvetet eller frivilligt, men visst kan det tyckas så. Jag menar Lucia 2018, när var det, hela förra året!

Ni är ganska många nu som har frågat ”Vad händer, är bloggen nedlagd, varför skriver du inte längre?”
Därför ska jag göra ett försök till att förklara vad som hände och varför jag inte fann lusten till att skriva så mycket för…., en tid.

Julen 2018 närmade sig och tjejerna och jag åkte hem till Sverige och bodde hos min mamma innan Micke anslöt dagarna före julafton. Redan på vägen upp till Sverige var vi krassliga och Holly var kolossalt gnällig. Resultatet av denna ”vanliga” krasslighet blev något influensalikt hos oss allihop inklusive mig själv med hög feber, och så dubbelsidig öroninflammation på Holly. Så ja, vi dök, helt enkelt. Djupt.

Som grädden på det lilla moset kom Micke upp från Frankfurt och berättade att beslutet är taget om vår framtid och det innebär att vi kommer att flytta hem. Hm…, det beskedet tog hårt på mig och jag har fortfarande svårt att förstå att vi ska lämna det här livet. Det är konstigt att det är först när det ställs på sin spets som man förstår hur rotade vi ändå är här. Jag/vi har så många vänner runt omkring oss efter tre år och jag inser att det är mycket som jag tar för givet i vardagen idag som kommer att försvinna snart.

Jag tror också att det är extra tufft att lämna livet i Frankfurt eftersom allt vi har upplevt och erfarit har vi gjort tillsammans med barnen, och känslorna blir så mycket starkare med en gång då. Herregud, vi har ju till och med fått en tredje dotter i det här landet. Vi har gått igenom en graviditet och en förlossning med ett nytt språk och i en ny kultur. Det sätter … hm,.. sina spår/känslor.

Och den kanske viktigaste detaljen – språket! Idag pratar Judit obehindrat svenska, engelska och tyska. Meg pratar och gör sig förstådd på svenska och engelska och är på god väg att utveckla tyskan. Vad händer med de kunskaperna? Kommer tjejerna att glömma språken? Så ja, den här lilla detaljen sörjer jag mycket eftersom jag tycker språk och kommunikation är så viktigt.

Samtidigt ska det naturligtvis bli spännande att komma tillbaka till Sverige. Vi ser fram emot att visa Meg Stockholm, anpassa och göra om vår lägenhet i Gröndal och se hur vardagslivet ska komma att te sig i storstaden med tre barn. Och självklart ska det bli enormt kul att umgås med våra gamla vänner igen på ett avslappnat och svenskt sätt.

Men ett tag till kommer jag att ha svårt att ropa jippi om hemflytten, jag behöver några månader till, kanske till och med hela våren 😉.