Vi klarade oss till december…

… Men sen trillade hon dit. Min älskade Meg som alltid blir sämst när hon är förkyld. Och denna hosta! Hon kräks för att den alltid blir så bitande djup och hela systemet blir tjockt. Men ”this too shall pass” . Det är mitt måtto de här dagarna.

Runtomkring oss härjar mask i magen, löss, vanliga förkylningar och nu sist magsjuka. I Megs grupp särskilt. Tack och lov att hon inte var där när sju barn fick skickas hem vid lunchtid. Ja, ni hörde rätt. Sju barn i en och samma grupp!

Micke sitter i taxin på väg hem efter en lång arbetsdag i Sthlm. Det är alltid skönt att inte ensam ha ansvaret när de är sjuka. Och inte ikväll när jag svårt att få ner febern. Min lilla Meg. Hon som i eftermiddags sa ”Mamma, jag vill gå och lägga mig i sängen.” Det händer Aldrig! Men här somnade hon och sov i närmare två timmar. Under tiden stod jag och strök, bara någon meter ifrån henne för att kunna vara där om hon behövde mig. Och Holly, ja hon nyttjade situationen väl. Gick balomas i tjejernas rum med stackars sovandes Meg strax intill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s