Andra advent-helgen

Redan? Jag förstår verkligen inte varför tiden rusar iväg just den här månaden. Redan andra advent?!

Meg har piggnat till, fortfarande hostig men inte alls som tidigare. Igår morse vaknade vi alla sent, jag trodde knappt att det var sant när klockan visade 07.58 och alla sov i sina rum. Utvilad och på gott humör med piggare ögon än på länge steg jag upp. Snart kom också tjejerna upp med varsitt paket i handen.

Ibland blir det bara en fullträff, och konstigt nog händer det när man själv tycker att det man vill ge bort till någon känns tveksamt.

I lördags kväll insåg jag nämligen att jag hade glömt bort att komplettera Megs paketkalendern. I sista minuten, när hon och jag swishar in på Rewe för de sista varorna, nappade jag åt mig ett yoghurtpaket som jag vet att hon älskar. Och detta blev alltså fullträffen. Fullkomlig lycka när hon insåg att alla de sex pyttesmå paketen är bara hennes! Så varför gör man sig egentligen mödan till att försöka hitta de perfekta små paketen?

Judit i sin tur blev överlycklig över de tre suddigum-läppstiften.

Efter frukost klädde vi oss för att hämta upp Domitilla och skjutsa ut tjejerna till söndagens födelsedagskalas. Och på vägen dit blev vi söndersjungna av alla låtar till Vaiana…. som också på vägen hem.

Under tiden Judit och Domitilla var på kalas gick vi på julmarknad. Usch, vilken blöt historia det blev. Men nu har vi i alla fall gått och fått lite julstämning…., eller njae, kanske inte faktiskt, med ösregn och gråtrist väder.

Det vänder

Igår natt pikade förkylningen med hööög feber som var tusan så svår att få ner. Men till slut så gick det.

Igår morse vaknade hon…, piggare än den yra Meg hon varit några timmar tidigare. Hon hade fortfarande feber men en hanterbar sådan och inte lika skrämmande hög.

Jag lämnade storasyster på skolan och kom hem till detta – en glad och nöjd Meg med den sedvanliga påsklämman i håret. Micke blir lika tokig på hennes hår som jag, men tålamodet att få upp en tofs tryter betydligt fortare hos min man. Och Meg har numera vant sig och accepterat faktum att ha en kökspryl i håret när Micke är hemma.

Idag har vi mycket på agendan. Nästa fredag åker vi mot Sverige och innan dess ska det inhandlas present till morgondagens födelsedagskalas för en kompis till Judit, köpas diverse saker som ännu saknas till lärarnas julpresent, ut till Ikea i ett ärende och naturligtvis matinköp eftersom jag varit strandad härhemma de senaste dagarna.

Meg och jag får däremot hålla oss hemma, förmodligen blir vi kvar med Holly också. Det blir snarare Micke och Judit som får åka runt, och det unna jag dem verkligen.

Judit med alla sina känslor och hormoner (?) i sin lilla kropp dessa dagarna behöver få ha en av oss för sig själv några timmar. För jösses, hon börjar bli stor. På gott och ont!

Vår älskade lilla tonåring, som är så svår att förstå sig på många gånger!

Vi klarade oss till december…

… Men sen trillade hon dit. Min älskade Meg som alltid blir sämst när hon är förkyld. Och denna hosta! Hon kräks för att den alltid blir så bitande djup och hela systemet blir tjockt. Men ”this too shall pass” . Det är mitt måtto de här dagarna.

Runtomkring oss härjar mask i magen, löss, vanliga förkylningar och nu sist magsjuka. I Megs grupp särskilt. Tack och lov att hon inte var där när sju barn fick skickas hem vid lunchtid. Ja, ni hörde rätt. Sju barn i en och samma grupp!

Micke sitter i taxin på väg hem efter en lång arbetsdag i Sthlm. Det är alltid skönt att inte ensam ha ansvaret när de är sjuka. Och inte ikväll när jag svårt att få ner febern. Min lilla Meg. Hon som i eftermiddags sa ”Mamma, jag vill gå och lägga mig i sängen.” Det händer Aldrig! Men här somnade hon och sov i närmare två timmar. Under tiden stod jag och strök, bara någon meter ifrån henne för att kunna vara där om hon behövde mig. Och Holly, ja hon nyttjade situationen väl. Gick balomas i tjejernas rum med stackars sovandes Meg strax intill.

Vad händer med tiden?

Stanna den nu! Det går för fort.

Jag älskar den här tiden innan jul. Innan det eskalerar med julklappsinköp, vad som måste finnas på julbordet och ”oj då, jag har inte hunnit planera kläder till mig själv och barnen på julafton!”

Nu är allt sådär mysigt, lugnt och förväntansfullt som gör december och advent till det mysigaste på året. Men det går för fort! Och vi som dessutom ska resa till Sverige om mindre än två veckor! Gah! Ni ser..! Nu börjar den, julstressen, och jag som inte köpt en enda julklapp än. Nåja, det ordnar sig.

I helgen blev det i alla fall bullbak, eller ja, lussekattsbak. Jag tilldelades en lagom lustig sådan av Meg till fikat på eftermiddagen.

Och så myste vi med julkalender och första ljuset tänt i ljusstaken (och visst ser det mysigt och julpyntat ut med tomtar i bakgrunden om man bortser från äppeljuicepaketet 😂.

I lördags hann vi med en blandad kompott av saker. Meg hade sitt alldeles egna ”bösdajpaty” att gå på och var spänd och förväntansfull till tänderna.

Kalaset (som de flesta) varade i tre timmar och föräldrarna förväntades stanna kvar och mingla med tårta, kaffe och ett glas vin eller bubbel (som alltid). Trevligt? Javisst! Men inte i tre timmar! Men, hit förvisades jag och Holly medan Judit och Mickel gick hem efter en gemensam runda på Leipzigerstrasse.

Men så roligt Meg hade. Hon njöt som aldrig förr av att gå dit utan Judit, hoppa och studsa i hinderbana och äta tårta med kompisarna.

Och ni skulle sett lekledarens ansiktsuttryck och min när min lilla Meg svarar på hans tyska fråga om vilken slags cupcake hon skulle vilja ha, den med puderrosa glasyr och fina blommor på toppen eller den ljusblå med smarties på toppen. Sockersöt som hon är min lilla älskling (😘) sträcker han sig efter den rosa utan att invänta hennes svar och när hon sedan pekar oroligt på den ljusblå slår det fullkomligt slint i huvudet på honom och han tappar orden inför föräldrarna runtomkring. Heja min Meg som önskar sig brandbilar och polisbilar i julklapp och vill ha blå cupcakes!

Meg bredvid bästa kompisen, Juna. Här väldigt spänd på hur födelsedagsbarnet Laetitia kommer att reagera på Megs present som hon valt ut och gett Letitia.