Missade flyget

Jodå, gissa vem? Inte var det ju vi här hemma i Frankfurt, utan vår kära pappa. Micke har varit i Stockholm ett par dagar och igår kväll skulle han flyga hem till oss. Det tråkiga vädret som ni verkar ha i Sverige gjorde tyvärr motorvägen ut till Arlanda till en stor propp av bilar. En och en halv timmar satt han i taxin ut till flygplatsen och väl på plats sprang han i ilfart med sina långa ben i kostym genom hela stället …(😂), och missar flyget med ynka tre minuter. Ni fattar allas besvikelse! Här hemma stod tjejerna och jag och höll i telefonen i väntan på hur det skulle gå. Meg tog det hårt, som hon gör med allt numera som blir lämnat efter.

Nåja, idag kommer Micke flygande, bokstavligen, och för barnen är det en stor dag. Dagen då vi firar Halloween och de ska iväg till förskolan – utklädda!

Nu ska vi dra upp de två som fortfarande sover och se till att komma iväg.

(Ingen bra bild att kika på idag, bara en från gårdagens lunch med Johanna och Julia inne i stan. Judit fick en kycklinghamburgare i barnportion!!!)

Dagar hemma

Det började med mig, eller nja, det går runt hos oss, men jag fick i alla fall den hemska, mycket plötsliga febern i onsdag. Dagen efter var jag helt okej igen.

Samma sak blev det för Judit i lördags. Vi gjorde en liten förmiddagsutflykt och lagom till kaffet på eftermiddagen fick hon feber, galet hög feber. Och så började oron, och när vi inte fick ner febern blev vi (kanske mest jag) – ännu mer oroliga.

Vilket jobb det är, det här att vara mamma. Ibland känns det som hjärtat håller på att gå sönder, (av olika anledningar, det ska gudarna veta), men när de är sjuka vill jag ibland packa ihop och tacka för mig. För vilken förälder blir inte orolig och nojjig när barnen inte är sig själva?

Febern ville verkligen inte gå ner och när den till slut gjorde det kontrade den med att gå upp skyhögt igen bara några få timmar senare. Och Judit stackarn som är så klen och tunn redan kräktes rakt ut av förvirring och ja, helt enkelt för att hennes lilla kropp blev så medtagen.

Men sen, efter en städnatt och minst sagt orolig natt, vaknade hon som jag gjorde och kom upp och åt frukost precis som vilken annan morgon som helst. Mycket märklig febersläng vi fick!

Men förkyld blev hon förstås, som Meg och Holly. De hostar, harklar sig och är allmänt snoriga. Men så håller de flesta på just nu, och än är det hanterbart med alla tre.

Igår var de hemma med mig allihopa. Då tog vi en ”få tiden att gå-runda” ner till Skyline Plaza och direkt när vi kom in på Zaras för att titta på vinterjacka till Judit hittade hon de här – svarta vinterstövlar. Inte så praktiska, inget att ha på skolan varje dag och varma? Nja, inte så troligt. Men vet ni, jag köpte dem nästan rakt av i alla fall. Jag har aldrig tidigare sett henne ”kära ner sig” så kolossalt i något och ingen var gladare än Judit på eftermiddagen när Meg och hon lekte med duplo i deras rum – med stövlarna på 😉!

Meg fick en tröja, vilken hon knappt brydde sig om, men naturligtvis spelade hon upp scenen som sin syster i butiken ”Åh, mamma, snälla snälla mamma, jag kommer inte att vilja ha nåt annat än den här!” Och så kramade hon sin 4€-dyra tröja precis som Judit med sina boots.

Sen gick vi vidare och bara hade kul. Vi fjantade oss med glasögon och gick runt och tittade ut presenter och julklappar som vi alla önskade oss – även jag! Kanske inte just den här, det var någon annan som önskade sig den …

Innan vi gick hem köpte vi nya batterier till två nyinköpta ljusslingor därhemma.

Judit tyckte det blev så mysigt att hon gick runt halva kvällen och frågade när de skulle gå och lägga sig. Jag funderar på att köpa en billig Bauhaus-slinga varje dag 😂.

På kvällen drog vi snabbt på oss kläder och gick några hundra meter upp till Juna för att vattna deras blommor. De är i Thailand och vi har den stora äran att sköta blommorna. Och än så länge lever de!

Och så passar barnen på att gå ”bananas” i Junas rum, nästan.

Idag lämnar vi Meg på förskolan eftersom hon har sin efterlängtade, fulla vecka med Nature week. De är ute varje dag på olika utflykter i närområdet. Judit, Holly och jag ska luncha med Johanna och lilla Julia i stan, Och köpa hängslen till Megs Emil-kostym imorgon …

Vår lilla tonåring

I går morse gick det upp för mig och jag blev nästan lite rädd, åtminstone fick jag en minst sagt kluven känsla att se min äldsta dotter så stor.

Vi satte upp hennes hår som hon ville och så fick hon den outfiten som hon ville – med den ”rätta” jackan och de ”rätta” skorna. Och jag måste medge, hon blev fin, och såg med ens så stor ut.

Dagarna och tiden rusar förbi och så vips, är barnen plötsligt mycket äldre än vad de var för ett år sen. Jag förstår konstigt nog först nu vad folk menade när de sa ”ta vara på tiden när de är små, det blir stora så fort.” Men man måste uppleva det för att förstå.

Samtidigt som det skrämmer mig lite att min äldsta tjej börjar växa ifrån småbarnsåren och i många fall (!) redan har börjat bli tonåring, tycker jag det är jätteroligt och en viss lättnad att jag kan ha en riktig liten vän i Judit. Med henne kan jag diskutera och filosofera. Hon är min egen riktigt roliga lilla sällskapsdam.

Men det behöver inte gå fortare nu, vi skulle kunna låta tiden gå i slow motion förbi 6 års-strecket. Efter det blir hon skoltjej på riktigt, och liksom stor på riktigt.

Höstlungor

Here we go again! Samma tid på året, samma symtom, samma känsla – hosta, inflammation och möjligen början på lunginflammation. Det är nästan komiskt att det, i princip på dagen, är samma situation som förra året då det började som en vanlig förkylning som blev feber med djup, hård hosta.

MEN, det finns nämligen ett stort men här, den här gången är jag inte gravid, känner igen symtomen direkt, vet vilken medicin jag ska ha OCH har en underbar lungdoktor. Den bästa!

Micke skjutsade mig och Holly till kliniken så fort han lämnat tjejerna på skolan i morse. Och helt otroligt var det ingen väntetid. Det togs tester, jag undersöktes och sen sitter jag där på stolen framför den mest fantastiska tyska medelålders damen som får mig att känna lugn i hela kroppen, trots min tunga andning. Hon är kolossal på att själv vara lugn och metodisk och mycket pedagogiskt förklara en handlingsplan med olika astmamediciner och kortisontabletter för att jag snabbt ska tillfriskna. Och så älskar de Holly, hon åker från den ena famnen till den andra under raden av alla tester som görs.

Det är en skön känsla att sitta där hos Frau Rückbell. Man tas om hand som ett litet barn. Det är varmt, tryggt och säkert, liksom. Hur ska jag kunna klara mig utan henne i framtiden, den bästa lungdoktor jag haft. Ingen förstår mig så bra som hon. Hemska tanke att behöva säga hejdå till henne …

Men nu ska vi fokusera på att bli friska, eller ja, jag då, alltså. Ingen annan är sjuk i familjen, tack och lov. Det är bara jag som får den återkommande och svåra höstförkylningen som, den här tiden på året, sätter sig på luftrören. Nu Sinupret, nästa hålltid för medicin 😉.

Ångkokta grönsaker

Det här är grejen hos oss för tillfället. Våra barn har alltid gillat grönsaker, inte alla men de flesta i alla fall.

Nu har Micke tagit dem en nivå högre och gör dem så goda att det blir bråk vid middagen om vem som får de sista bitarna. Vår kommentar har kommit att bli ”ja, om du äter upp maten så får du en sista grönsak”. Då måste man väl ändå säga att man nått målet om att barnen ska äta grönsaker 😉.

Så vad gör han då undrar ni kanske? Jo, han ångkokar grönsakerna med en stor vitlöksklyfta. Därefter lägger han upp grönsakerna med smör och salt ringlat och strött över. Voila! Succe!

Igår ville jag inte vara sämre utan gjorde samma sak med brysselkål som tillbehör. Det blev också gott för alla utom Meg som aldrig gillat den sortens grönsak.

Nu tar vi helg, puh!

Första veckan blev tuff och intensiv. Varför? Jo, vi blev i vanlig ordning sjuka. Närmare än så går jag inte in på det. Men det blev en vecka med tvätt och städ, och ännu mer tvätt och städ. Fy, fabian så trött jag är på tvättmaskinen och dammsugaren. I helgen när jag för en gång skull träffade, eller rättare sagt, såg folk ute på gatorna lockades jag av glitter och glamour, nåja, glitter och glamour med måtta ska erkännas, mest att klä mig i annat än gamla trasor och sminka ögonen lite.

Hur som helst kom vi i alla fall ut i helgen. Redan i fredags eftermiddag gick barnen och jag bort till vårt närliggande bageri ett par kvarter härifrån. Här trivs vi! Och de som jobbar på bageriet känner oss. Tänka sig, vi blev till och med bjudna på alla drickor eftersom de saknat oss så mycket, menade ägarna. Snacka om att vara stammisar 😉.

Det kan ju också ha att göra med att jag har söta barn. Får man vara stolt som en tupp (höna 😉) och säga så om sina egna barn? Men söta är de och de blir ofta uttittade av folk runtomkring för att de är, ett – tre flickor, två – har olika utseende och färger.

I lördags storhandlade vi på förmiddagen Den här synen är inte ovanlig i bilen, Meg och Holly hand i hand. Holly sovandes och inte sällan händer det att båda två slocknar just såhär. Mina minsta älsklingar!

På eftermiddagen bar det av in mot stan, med tunnelbana, bara det! Så spännande! Även om bilden tyder på allt annat än spännande😉.

Snart är det Halloween och här i Tyskland är det stort. Judit har pratat om utklädnad ett bra tag nu och i år ska hon minsann inte vara prinsessa. Därför åkte vi till en jättestor butik med utklädningskläder inne i stan. Resultatet kommer tids nog.

Meg däremot får vi plocka ihop kläder till från lite olika ställen. Inte den enklaste önskan att uppfylla här i Tyskland, men hon är bensäker. Hon viker inte en tum, hon ska vara …

…, just det. Men det grejar vi! Med lite hjälp av vänners barns kläder och kanske en och annan online-beställning.

Igår var vi ute hela dagen på Frankfurts zoo och hela familjen hade verkligen jätteroligt. Tjejerna var trötta men väldigt nöjda med dagens utflykt när vi åt middag på kvällen och vi satt länge och pratade om alla djuren vi hade sett.

Vädret kunde inte ha varit bättre – höstkrisp med strålande sol och lagom varmt!

Och så fyllde den här lilla donnan 8 månader! Kan ni förstå? Åtta månader! Det är inte klokt vad tiden går. Hon kom ju nyss till oss, så liten och så efterlängtad. Och då så ny för oss alla. Nu är hon åtta månader och en bestämd liten individ som kryper i en väldans fart här hemma. Jösses sådan fart hon har. Meg och Judit skriker i högan sky när hon drar ner något otillåtet i deras rum.

Men älskad är hon, högt älskad som en strålande glad unge. Världens sötaste med sitt härliga leende och sin underbara personlighet. Vi älskar dig, Holly Minna Warsén.

På väg hem

Efter nästan två veckors semester i Sverige är vi nu på väg, hem.

Hem ljuva hem!

Hem har efter inflyttning i sommar kommit att bli på Öland också. Vårt hem, med våra möbler, dofter och rutiner i sommarhuset i Stora rör.

Men hem är också Frankfurt. Där har vi ännu mer fasta rutiner och alla våra och barnens saker. När man är bosatt utomlands blir man på ett sätt lite rotlös och de klassiska frågorna från nära och kära kommer alltsomoftast. ”Var är hemma för er? I vilket land ska ni bo sen?”

Saken är att ”hemma” är där familjen är. Där vi är samlade för att äta frukost tillsammans, dit vi återkommer efter utflykter eller träffar med vänner och familj och där vi kan stänga dörren om oss och bara vara själva. Det är hemma och kännetecknar trygghet, lugn och ro. Nu råkar det vara så att vi har två hem. Fantastiska två hem som vi trivs jättebra i. Att de dessutom ligger i två olika länder och miljöer är ju ett stort privilegium.

Jo, lite rotlösa är vi eftersom vi inte riktigt vet än vart vi tar vägen efter nyår. Mickes kontrakt går ut i vår och diskussionerna är igång. Många tycker det måste kännas jobbigt och lite stressande att inte veta. Kanske är det så en gnutta och stundvis vill man ha allt klart. Men skönt är att både min man och jag råkar vara rätt mycket av den äventyrslystna personen och för oss innebär det oftast spänning att inte alltid veta vad framtiden bjuder på. Det enda vi vet är att där familjen är, är också ”hemma”.

Framme

Efter en stormig natt i två olika betydelser, gungig och otäck med vågor som slog höga längs med båten och opraktisk med en klarvaken Meg fram till 01.45 (efter att ha sovit i bilen i väntan på ombordåkning) Och en sen incheckning, nådde vi till slut farmor Eva runt lunchtid och fick en välbehövd lunch i oss efter alla biltimmar och skräpmat.

Ytterligare några timmar senare parkerade vi vid huset i Stora rör och tog en härligt frisk höstpromenad ner till vattnet.

Och helt oväntat visade det sig att vårt bageri nere vid hamnen har öppet fram till december i år. Lyllos oss!

Hemma i huset blev det uppackning under ljudet av ”Eeeeemil!” och bokläsning i soffan …, som Mickes syster och man ställt dit då de precis sålt sin egen sommarstuga. Mycket praktiskt att plötsligt ha ett möblerat vardagsrum! Och så kul att se att tjejerna göra sig hemmastadda med en gång.

Nu är vi mätta och nöjda och hela familjen sover gott i sina sängar. Imorgon påbörjas förrådsbygget bredvid vårt hus och barnen och jag åker till mamma i Nybban och hälsar på familjen.

Två veckors lov

Stora rör – here we come! På bara några få dagar byter vi Mallorca till två veckors lov i Sverige.

Idag vid lunchtid stod vi klara och färdiga att påbörja bilresan när Micke kom hem och hämtade oss efter sin halvdag på jobbet. Nu väntar vi på att få åka ombord på båten i Rostock som vi ska övernatta på några timmar. Två av fem sover redan, det blåser och viner rejält runt bilen så jag undrar just hurdan den här båtresan blir.

Resan upp till Rostock gick jättebra. Tjejerna är otroligt duktiga på att resa nu, både med flyg och bil. Konstigt nog anpassar de sig till den långa bilfärden och rastlösheten som lätt uppstår.

Imorgon bitti åker vi av båten redan kl 07 och styr då ratten mot Malmö och kusinerna för att hämta upp en bilstol, innan den sista färden tar vid upp mot Öland. Vi ses där!

Vid liv!

Jodå, vid liv är jag. Men oj vilken lång paus det blev från skrivandet. Jag tyckte ändå att det fanns mycket tid till att uppdatera under veckan på Mallis, men så smög sig tröttheten och den totala avkopplingen på mig, och ja, utifrån det blev det en låååång paus.

Här kommer dock ett bildregn.

Underbar pool-bild, om jag får säga det själv ☺️.

Judits sedvanliga pose nuförtiden. Meg gör sitt bästa för att härma …😂

På utflykt till grannbyn.

Vårt fina hotell och poolområde!

Som de två största älskade plaskandet! Inga badkrukor där inte!

En av de många aktiviteter som pågick under dagarna. Vi hade fullt upp med att hålla koll på alla, och desto svårare att delta, såklart. Men vattengympa hann jag med (ibland), men det händer bara under semestertider och när det erbjuds runt hörnet i brist på övriga träningsmöjligheter (som kanske fanns men som jag inte tog 😉). Det var alltså gamlingarna och jag!

Tro inte att vi missade den dagliga Bingon kl. 16! Judit och Meg satt som klistrade för att få full pott. Och tänk, en dag vann de! Yeah!

Den här lilla njöt också under veckan.

Som ni säkert förstår var veckan HELT MAGISK och SÅ SKÖN! Tack Mallorca för att du visade dig från din bästa sida med fantastiskt väder och underbar miljö.