Playdate all day long

Judits första tid i förskoleklass har inte varit helt …, uhm …, friktionsfri, skulle man kunna säga. Efter de första dagarna när spänning och nyfikenhet lagt sig infann sig istället faktum och, verkligheten kom i fatt henne – ”här ska jag alltså vara nu (utan Miss D)”.

Chocken kom tillsammans med tårar om morgnarna och än så länge fortsätter de att komma när jag lämnar henne. Hjärtat håller på att gå sönder på mig. Varje morgon. Men jag vet också att hon alltid är glad när jag hämtar henne och att hon har två-tre tjejkompisar som hon leker med om dagarna. Så hon är inte ensam och hon är alltid aktiv och positiv i klassrummet. Vi ska väl bara komma ur den här onda spiralen om morgnarna, antar jag.

Men för att ändå hjälpa henne lite på traven ordnade vi en lekträff med Klara och hennes familj igår morse. Klara är tysk, ett år äldre än Judit och de båda går i samma förskolegrupp. Tjejerna har hittat varandra vid tidigare tillfällen, på lekplatser framförallt, och jag tror att de kan finna varandra riktigt bra, tids nog. Klaras föräldrar och yngre bror är dessutom jättetrevliga vilket gör allt mycket lättare. Så vi stämde träff med hela familjen för fika och lek nära en lekplats där de bor. Tjejerna hittade varandra den sista halvtimmen innan vi var tvungna att åka och sen var det nästan omöjligt att skilja dem åt. Varför är det alltid så? Det tar sin tid innan de knappt hejar på varandra och sen, plötsligt, är de oskiljaktiga?!

På eftermiddagen hade vi stämt träff med Judits gamla kompis Tomris och hennes familj för att rida häst. Även Meg och Teoman, Tomris yngre bror, fick rida. Lycka!

Vi fick allihop en skön halvtimma i bokskog. Vilken underbar natur! Hit åker vi nog igen för att bara strosa runt i vandringslederna.

Nu är tjejerna lämnade, glada och nöjda efter helgens alla aktiviteter. Precis som jag känner mig – nöjd och glad, men i ärlighetens namn också ganska trött. Det tar på krafterna att aktivera hela familjen. Men jag gör det gärna hundra gånger om igen, bara Judit känner sig trygg och får fler och fler kompisar i sin nya miljö.

Hur det är med Meg? Super! Hon är ju hos Miss D och bara vinkar glatt när jag lämnar, tack och lov. Det räcker att ha ont i hjärtat över en av sina döttrar vid lämningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s