Bra morgon

Igår kväll kom Micke hem efter två dagar i Sthlm. Det betydde att tjejerna och jag kunde gå själva bort till skolan i morse utan att behöva ta med oss Holly.

Det gör att lämningarna går lite smidigare. Varför kan jag inte förklara. Kanske för att allt går lite snabbare och för att jag kan ha full fokus på Judit, framförallt, som hittills behövt mest stöd vid lämningarna.

Men imorse, då hände det! Första dagen då jag lämnade och sa hej då till en tjej som bara vinkade tillbaka och sa ”hejdå mamma”. Jippi! Äntligen! Jag snubblade bokstavligen ut genom dörren eftersom jag blev så överraskad och glad och snabbt ville ta mig ut därifrån för att fortsätta låta det vara så positivt. Tur att det var Vicky på andra sidan dörren som vet allt om våra morgnar och bara log åt mig. Och gav mig en stor heja-kram för framgången. Puh, det här behövde vi, Judit och jag. Framförallt jag.

Igår kväll, i badet, kom nya historier om en ny tjej, Kylie, som Judit tydligen lekt mycket med under gårdagen. Nu verkar de vara en liten klan på fyra som håller ihop. Alla nya för Judit och jag är jättestolt över min fina Judit som trots en jobbig start lärt känna nya vänner som hon förhoppningsvis fortsätter leka med. Det var glad och positiv tjej jag hade i badkaret igår och jag kunde gärna suttit kvar en halvtimma till för att höra henne bubbla om allt roligt de gjort under dagen. Det är såhär det ska vara! Heja oss!

Högst upp ser ni en bild av den gamla tjejtrion som fortfarande ses då och då, åtminstone varje tisdag då Judit och Juna går på gymnastik efter skolan. I allt nytt betyder det trygghet och hemmakänsla för Judit.

Om ni inte redan listat ut vilka det är, så ser ni alltså en ballerina bakom Judit, Vaiana i mitten och Rapunzel till höger. (Mellanmål före gympan i tisdags.)

Den här med lite socker på …

Fem minuter innan var hon arg som ett bi. Fullkomligt galen! Galen på mig för att jag inte tog upp henne och för att hon tvingades ligga på golvet och åla medan jag gjorde mig i ordning för en tid hos min lungspecialist inne i stan i morse.

Så fort vi rullade ut på trottoaren sov hon. Som en stock, vilket jag visste hon skulle göra. Sen sov hon hela läkartiden igenom och även hela vägen hem från stan, vilket underlättade för mig.

Tills jag stannade vagnen här hemma igen. Då var det lunchdags för oss båda. För jorodå, nu är tiderna med kladd tillbaka. Ett härligt fantastiskt skitkladdande, rent ut sagt! Det är bara att bita ihop och duscha skruttfian efter varje måltid.

”Ska jag äta det där? Och det tror du själv på?”

Med viss skepsis närmar vi oss den härliga kladdtiden …

Men det mesta slinker ändå ner. Katrinplommonpuré och päron är än så länge favoriterna om inte thaikyckling och potatis.

En riktigt skön söndag

Kl. 06 började någon av barnen gny och jag minns faktiskt inte vem, om jag ens vet. Några gånger sprang jag fram och tillbaka mellan Holly i vårt rum och tjejerna i sitt och en halvtimma senare sov alla igen. Utom jag.

Istället för att försöka somna om, när jag nu var klarvaken, kunde jag ju överraska familjen med våfflor. Så 06.30 ställde jag mig och gjorde våffelsmet. Nu är våffelsmet i och för sig inte det jobbigaste att göra, det var snarare dygnets timma jag reagerade på och som fick mig att le där jag stod i köket denna söndagsmorgon.

Men uppskattade blev de sockerfria våfflorna med yoghurtgrädde och frukt (och en gnutta sirap) en timma senare. Snacka om hälsosamt, nästan 😉.

Vi hade inga som helst planer för dagen, mer än att vi verkligen ville umgås bara vi fem i familjen. Inga besök, inga födelsedagskalas, inga playdates – bara vi!

Därför packade vi in oss i bilen och körde till andra sidan stan och en ny park som vi aldrig tidigare varit i.

Här hittade vi en lekplats som till vår besvikelse tyvärr var stängd för renovering. Istället hittade vi en liten sjö som vi kastade sten i och såg hur fiskar lekte på vattenytan. Det fanns såklart en liiiiten liten risk, tyckte vi, att vissa av oss skulle kunna trilla i vattnet om vi inte passade oss.

Och skrattfian nedanför var nöjd och glad hela dagen. Bara hon får vara med oss på nära håll så skrattar hon oftast med hela ansiktet.

Dagen gick och vi åt både lunch och glass på Bergerstrasse, en härligt levande gata med restauranger när allt annat är stängt såhär på söndagarna.

På kvällen åt vi teriyakigryta med ris och hamnade i underbart mysiga samtal med barnen som gjorde att vi satt runt bordet länge. Well, länge för att vara en familj på fem med tre småtjejer. Men oj, så trevligt vi hade tillsammans, från morgon till kväll denna sköna söndag. Fler såna här, tack!

Svensk eftermiddag i Oberursel

Vid lunchtid packade vi in oss i bilen och styrde kosan ut mot Oberursel och Mickes svenska kollega Ulf och hans fru Marie. Vi var bjudna på lunch och efterlängtad lekstund med Ulfs och Maries dotter Sophie. Det är hos Ulf och Marie som vi var och vattnade (och studsade) hos för några veckor sedan och nu är de alltså tillbaka i Frankfurt för jobb och skola.

Judit och Meg älskar att vara hos Ulf och Marie. Här finns i första hand Sophie som går på högstadiet och som leker (läs ”tar hand om”) med barnen hela tiden vi är där, en stor studsmatta i trädgården och en jättelåda med diverse kläder och attiraljer för utklädning. Ni kan tänka er hur mycket (lite) vi ser av våra döttrar när vi är där!

Det är väl bara en tidsfråga innan tredje tjejen ansluter i leken …😉.

Picknick på Westendplats

I onsdags hämtade jag Judit och Meg kl. 15. Det är helt okej att hämta en timma tidigare, men du måste skriva upp dig på en lista och ha en bra anledning till varför du hämtar tidigare. Vi hade en mycket bra anledning – picknick på Westendplats, våra gamla ”hoods”, kommer ni ihåg?!

På vägen dit gick vi förbi den gamla förskolan, den gula villan, så välbekant och ”hemma” för oss, men som nu inte alls var gul och ens kvar!!! Här stod nu ett annat hus under uppbyggnad och framförallt Meg har svårt att smälta detta. Hon behöver prata om det och vi måste gå förbi igen för att hon ska förstå och ta in.

Så kom vi ändå till Westendplats till slut. Gud, så hemma och mysigt det kändes. Inga av våra kompisar var där, nu var det istället många andra barn och familjer som lekte på lekplatsen, åt glass och hejade på varandra.

Lite konstigt kändes det att se platsen leva med helt nya familjer, men också jättemysigt att vara där igen för att uppleva ”gamla goda tider” och minnas tillbaka på alla tusen lekplatseftermiddagar vi spenderat på platsen. Och lärt känna alla kompisar som barnen har nu. Det var tider, nu är det andra tider! Och jätteroligt hade vi, bara vi fyra den här eftermiddagen.

Tidig morgon

Klockan är 07.50 på bilden och det måste dessvärre anses tidigt för familjen Warsén att vara på väg till skolan. Nu är det dessutom bara halva styrkan som var på väg den här morgonen.

Jag ”råkade” nämligen bli klassförälder i år igen, i Judits klass och just idag var jag kallad till ett första klassföräldrarmöte med skolans styrelse. Märkligt nog lyckades jag få detta ”hedersuppdrag” trots det faktum att jag skickade Micke till att gå på det första föräldrarmötet, och ändå …, mycket märkligt!

Nåja, det kan vändas till det positiva på det sättet att jag förhoppningsvis får mer inblick i Judits skolvardag och möjligen lite mer information om saker och ting.

Eftersom Judit måste vara i skolan senast 08.30 slog vi följe och gick tillsammans bort till skolan. Lillskruttan fick väckas, stackars liten, och om ni tittar noga så ser ni nog hur yrvaken hon ser ut.

Judit lämnades, tack och lov, till synes rätt nöjd innan jag skyndade vidare ner till våningen under och morgonens möte.

Sen en kopp kaffe med Sue, Lennon och Zehra på ett kafé innan jag till slut gick hem för diverse plock och tog gårdagens middag som lunch. I eftermiddag hämtar jag tjejerna redan kl. 15 eftersom vi planerat att gå på picknick någonstans i närheten. Det har varit en önskan från tjejerna sedan ett par dagar tillbaka och det är väl det minsta jag kan göra för mina duktiga flickor som går rätt långa dagar i skolan nu och för att de trots allt finner sig tillrätta i nya miljöer relativt fort.

Lunchen fick idag bestå av hemmagjorda köttbullar, sallad, persika, fetaost, riven morot och solrosfrön.

Jag är mycket nöjd över att jag äntligen hittat ett bra recept för att göra köttbullarna i ugn istället för på plåten. De blir precis lika saftiga (med lite extra smör ringlat över).

Playdate all day long

Judits första tid i förskoleklass har inte varit helt …, uhm …, friktionsfri, skulle man kunna säga. Efter de första dagarna när spänning och nyfikenhet lagt sig infann sig istället faktum och, verkligheten kom i fatt henne – ”här ska jag alltså vara nu (utan Miss D)”.

Chocken kom tillsammans med tårar om morgnarna och än så länge fortsätter de att komma när jag lämnar henne. Hjärtat håller på att gå sönder på mig. Varje morgon. Men jag vet också att hon alltid är glad när jag hämtar henne och att hon har två-tre tjejkompisar som hon leker med om dagarna. Så hon är inte ensam och hon är alltid aktiv och positiv i klassrummet. Vi ska väl bara komma ur den här onda spiralen om morgnarna, antar jag.

Men för att ändå hjälpa henne lite på traven ordnade vi en lekträff med Klara och hennes familj igår morse. Klara är tysk, ett år äldre än Judit och de båda går i samma förskolegrupp. Tjejerna har hittat varandra vid tidigare tillfällen, på lekplatser framförallt, och jag tror att de kan finna varandra riktigt bra, tids nog. Klaras föräldrar och yngre bror är dessutom jättetrevliga vilket gör allt mycket lättare. Så vi stämde träff med hela familjen för fika och lek nära en lekplats där de bor. Tjejerna hittade varandra den sista halvtimmen innan vi var tvungna att åka och sen var det nästan omöjligt att skilja dem åt. Varför är det alltid så? Det tar sin tid innan de knappt hejar på varandra och sen, plötsligt, är de oskiljaktiga?!

På eftermiddagen hade vi stämt träff med Judits gamla kompis Tomris och hennes familj för att rida häst. Även Meg och Teoman, Tomris yngre bror, fick rida. Lycka!

Vi fick allihop en skön halvtimma i bokskog. Vilken underbar natur! Hit åker vi nog igen för att bara strosa runt i vandringslederna.

Nu är tjejerna lämnade, glada och nöjda efter helgens alla aktiviteter. Precis som jag känner mig – nöjd och glad, men i ärlighetens namn också ganska trött. Det tar på krafterna att aktivera hela familjen. Men jag gör det gärna hundra gånger om igen, bara Judit känner sig trygg och får fler och fler kompisar i sin nya miljö.

Hur det är med Meg? Super! Hon är ju hos Miss D och bara vinkar glatt när jag lämnar, tack och lov. Det räcker att ha ont i hjärtat över en av sina döttrar vid lämningarna.

Njutningsfullt

Från tidig morgon till sena kvällen var lördagen en toppendag.

07.20 väckte jag Judit och så smög vi ut och lämnade de andra till att sova vidare. Judit och jag hade nämligen andra mysiga planer – vi gick och åt frukost på vårt favoritbageri. Gud. Så. Mysigt!

Jag älskar det här precis lika mycket som Judit. Det är fantastiskt att få en timma själv med Judit och prata om bara hennes värld och tankar.

Sen åkte vi in en sväng in till stan, strosade Oderweg upp och ner och åt fisklunch på en bra fiskbutik. Därefter bar det av till Juna och hennes pappa dit tjejerna var bjudna på Junas födelsedagskalas – i 3 1/2 timmar! Fattar ni! Micke och jag fick plötsligt oändligt mycket tid på tumanhand (ja, och Holly, förstås). Vad skulle vi göra med all ”ledig” tid?! Det slutade med att vi promenerade bort till Brixia och åt en glass och drack ett glas vin och faktiskt också en drink (mitt på ljusa eftermiddagen ☺️). Lyxigt värre! Och ännu bättre, hör och häpna, Holly sov! I två och en halv timmar!!! Det händer ju liksom inte att man prickar in allt så samtidigt. Så ja, det blev en riktigt skön lördag – till och med en toppenlördag!

Trollunge

Den här lilla med lite grädde på, hon är busig och glad som få …, ”allaredan”!

Jag blir lite svettig när jag tänker hur många månader vi har kvar innan hon får något som helst vett i sig när det gäller att ta sig fram. Hon är tidig i sina rörelser och jag vet i sjutton om hon inte kan slå sin äldsta storasyster i att kunna ta sina första steg. Om hon fortsätter i den här rörelsetakten så är det inte mycket som talar emot.

Så fort vi släpper ner henne lyckas hon ta sig (ålandes, hasande eller kryphoppandes) från ett ställe till ett annat. Och vagnen, notera sittdelen (!!!), vänder hon sig i om vi inte spänner fast henne ordentligt. Hon är en ål, och glad så att ansiktet nästan spricker på henne så fort någon tittar på henne.

Min lilla solstråle – jag är så glad att jag har möjligheten att mysa med henne den här gången, eller rättare sagt, faktiskt tar mig möjligheten att bara vara med henne. Just nu ligger vi i sängen och myser medan regnet öser ner. Ja, ni hörde rätt – regnet ÖSER ner!

Första helgen hemma

Det är skönt att vara tillbaka. Allt är lättare när det fortfarande är sommar och varmt, men det är faktiskt skönt att vara tillbaka i vardagen med rutiner och tider att förhålla sig till.

Nu har vi gjort en första vecka med förskoleklass-start och jobb och så tog vi en välbehövd paus efter veckan med en inledande middag ute på restaurang i fredags kväll. Och vilken kväll vi fick med fantastiskt god pasta och gott vin och trevligt sällskap av Mickes kolleger Jens och Michelle (som var två av våra fyra snälla vänner som ställde upp och vattnade våra blommor under semestern)! Här satt vi från 18 fram till sena kvällen. Jag tror vi släntrade in här hemma runt elvatiden och då var vi alla fem mycket trötta.

Igår, lördag, tog vi en dag på stan för att komplettera med diverse saker som Judit behöver i förskoleklassen. Nu ska det tex gympas två ggr i veckan på lektionsplanerade timmar vilket är toppen och mycket välkommet. Och till det behövs inneskor.

Och efter alla (egentligen få) ärenden hamnade vi på en lekplats (såklart). Och till allas förtjusning fick Holly gunga för första gången. Oj, så roligt hon tyckte det var! Undrar just om hon blir en Meg som kan och vill gunga i timmar?

Supernöjd efter gungandet.

Idag, söndag, stämde vi träff med Juna, Sue och Alex och Junas lillebror Lennon. Istället för att ”hänga” någon timme på ett liknande Skälby (i Kalmar) med några fåtal djur att klappa slutade det med att vi till slut fick dra både barn och vuxna därifrån efter fem timmar. Det fanns inte mycket att göra på det här stället, men det fanns mat och dryck, en bra lekplats och en ”reptilman” som underhöll hela dagen. Stackars man!

Om ni tittar noga så ser ni nog vad Juna fick på huvudet. Och var det inte ödlor så var det spindlar och ormar som han hovade fram.

Så, för att vara ett litet ställe med ett fåtal djur lyckades vi hålla oss sysselsatta och underhållna i rätt många timmar. Inte illa, och mycket trevligt hade vi!