Semesterlunken

… har infunnit sig. Nästan till 100 procent. Riktigt lugnt och nere i varv kommer jag aldrig med tre barn, men det är nära. Och jättehärligt.

Den här veckan är den sista för simskola, därför bestämde vi oss för att hålla oss i Stora rör om dagarna. Barnens tider avlöser varandra tillsammans med en rad jippon i simsällskapet så det finns inte utrymme för så mycket annat. Vilket är skönt.

Tänk att vi till slut, efter alla år boendes hos i resväskor hos våra snälla, snälla föräldrar som alltid tog emot patrasket Warsén med öppna armar, lyckades hitta semesterlugnet.

Jag hoppas att vi alla känner att det här får bli vår lilla oas i vardagsstressen om åren. Hit vi kommer för att ”komma ifrån” och hitta ”hem”. För att finna varandra och lugnet. Och umgås med våra vänner som vi aldrig riktigt har fått tid till tidigare år. Och njuta av närheten till våra pärlor – familjerna som alltid ställer upp i vått och torrt! Det är lycka och kan aldrig bli nog så uppskattat. Vi känner oss enormt lyckligt lottade med den möjligheten när vi är här. Ni är toppen mormor, farmor, morfar och Kicki!

Närheten till kompisar … stor lycka!

Maj

Varje sommar träffar vi familjen Neiderud för att ta igen det svunna året. Och varje år är det lika roligt att se Judit och Maj ta vid leken där de lämnade den förra sommaren. Det är fantastiskt att se och precis så som det ska vara med gamla vänner.

De här två har umgåtts sen de föddes och trots att de är olika i det mesta kompletterar de varandra på bästa sätt och uppslukas helt av leken när de ses och det fantastiska av att få vara tillsammans.

Och övriga familjen Neideruds är precis lika härlig för oss som Maj är för Judit. Vi tar vid där samtalen slutade förra sommaren och så njuter vi av att få en dag eller två tillsammans varje sommar.

Nära och kära vänner – det är bland det bästa att få komma ”hem” till Sverige. Här finns de man känner sen barnsben som man inte behöver förklara en massa för. De känner en som man är!

Simskola i Stora rör

I år skulle det bli, sa vi. Och så blev det också. Igår började båda tjejerna i Stora rörs simskola. Vi har bara hört bra saker om simskolan och alla, verkligen alla, i området frågar om tjejerna deltar i år.

Judit går i en grupp som tränar vattenvana, liksom att doppa huvudet och hoppa från bryggan. Meg går i Lek och plask och gör i princip samma saker fast mer på skoj, lek och med sång.

Och oj, så roligt de tyckte det var. Tur att det är just den här sommaren som vi testar för första gången. Jag som mamma har känt mig lite som en hönsmamma eller varför inte kalla det curlingförälder när jag varit tveksam till de svenska kalla vattnen. Men så råkar det bli en toppensommar. Perfekt.

Idag är de med mamma, moster Mathilda och Simons Josefin på Astrid Lindgrens värld, men imorgon cyklar vi ner till stranden igen för att delta.

Och vet ni, fy skam är det inte att få sitta vid vattnet och äta frukost kl. 09.30. Det är att kalla semester!

Holly är alltid med och observerar tjejerna från bryggan.

Fix och fika

Det är inte klokt vad tiden går. Fort! Idag har vi varit här en vecka och det har inte blivit ett enda inlägg sen vi kom. Rutinerna blir andra eller inga alls och vi träffar hela tiden folk, vänner och familj, som gör att jag känner att jag faktiskt inte måste uppdatera så ofta längre. Vi är ju för en gångs skull nära våra kära.

Medan Micke och jag fixade rätt mycket i huset de första dagarna var barnen hos mamma. Tacksamt och nödvändigt för att kunna få något gjort. Då hände det mycket i huset som gör att det nu känns mer ombonat.

Men igår förmiddag lämnade vi hammare och såg på hyllan och tog barnen ner till hamnen. Där började vi med att fika, och då snackar vi fika.

Meg smällde en hel kanelbulle. En hel! Helt själv!

Judit valde en kokosboll och jag en mazarintårta som var galet god. Micke smaskade på en klassisk vaniljbulle och Holly, ja, hon var bara nöjd av att få vara med. Som oftast och som alltid!

Efter fikan gick vi bort till badstranden där tjejerna fick använda sina hovar för första gången. Och de fick fisk! Wow! Jättekul och jättespännande, förstås!

På vägen hem skrev vi in Judit och Meg på simskola och för Judits del också på tennisskola. Så nu har vi lite att stå i om dagarna framöver.

På väg … hem

Till vårt andra hem, på Öland! Resan upp från Frankfurt påbörjades igår morse kl. 05.00. Det tog oss sex timmar att komma till Hamburg (inräknat med två mindre roliga kräkincidenter, som trots allt gick …hm, bra) där vi bokat en övernattning på hotell.

Efter en gemensam lunch tog Micke med sig de stora tjejerna in till city och ner till hamnen och en omgjord hamnbyggnad för att gå på Wunderland, Miniatur. Holly och jag kurerade min dunderförkylning och sömnbrist med några timmars välbehövd vila på hotellrummet. Idag körde vi vidare mot lunch, lek och bus hos kusinerna i Malmö.

Nu sitter vi åter i bilen för att köra de sista tre timmarna till Öland. Puh! Sen är vi hemma. Hemma efter en fantastisk smidig och lätt resa, trots tre barn och fullpackad bil. Helt otroligt! Jag hade aldrig vågat tro att det skulle gå såhär bra. Aldrig i mina vildaste fantasier trodde jag att Holly skulle kunna somna så lätt och sova nästan alla timmar i bilen vilket innebär musik för våra öron. Att ha en skrikandes bebis i bilen kan vara nog så tålamodsprövande för alla vuxna, att då också ha två andra barn i bilen som lätt skulle bli både oroliga och kinkiga vore en mardröm. Nu vet jag att det faktiskt går att köra en längre sträcka med tre barn, utan att bli halvt döv av barnskrik och utmattad som underhållningsledare. Snart hemma!

Svensk-Italiensk söndagslunch

Igår packade vi bilen full med barn och mat och körde några kvarter bort mot en nybyggd stadsdel nära oss. Den påminner mycket om Hammarby sjöstan i Stockholm. Allt är nytt och fräscht, men allt är verkligen byggt samtidigt och ser därför likadant ut och jag har alltid lite svårt att hitta där.

I Europa-viertil bor våra vänner Erika och Giacomo med sina tre barn. De två äldsta går på Ibms, precis som våra och alla fyra leker bra ihop.

Vi bestämde att vi skulle göra lite var, till en matigare lunch. Och jösses, så mycket mat det blev. Italienare …! Alltså, denna mat! Gudomligt god och mycket! Och flera rätter som alltid! Varför tänker/lär vi oss aldrig!

Ni förstår kanske av bilden vad Micke och jag stod för. Desserten. Inte så snygg kanske men gooood. Sen gjorde vi en qinoua-sallad med rödbetor och fetaost och pastasallad till barnen.

Erika och Giacomo bjöd på sagolikt god kyckling och senare köttspett (ni fattar, …flera rätter) och en fantastisk, klassisk italiensk ”starter” med skinka, tre olika ostar och bröd och olivolja. Och, just det, en bruschetta-lik sak också, som trots utseendet inte var en bruschetta. Det roliga med att äta den klassiska skinkan hos en italiensk familj är att här köps det inga färdiga tunna skivor, nej, här köper man en stoooor bit skinka och skär skivorna själv, precis som med osten. Och en för mig solklar bruschetta (som den såg ut) var något helt annat för Toscana-uppvuxna Giacomo. Det är både roligt och lärorikt att äta hos familjer från olika kulturer.

Trixet dock, med att äta hos just en italiensk familj, är att maten är så viktig och väldigt central. Och alla sitter länge runt bordet och äter. Alla. Stora som små. Men våra tjejer fixade det jättebra. Och mellan rätterna fick barnen leka och röra på sig och vi fick sex jättesköna timmar på deras balkong.

Vääääldigt trötta men sååå nöjda fick de fyra barnen (sex med Gea och Holly) titta på tv tio minuter innan hemfärd. Och på frågan, när vi inte fick med oss Meg hem om hon skulle stanna, svarade hon tydligt och klart YES. Ett gott betyg.