Tjejdag med Meg och Holly

Idag var det Megs tur att vara hemma med mig och Holly. Än är hon lite för liten för att förstå vitsen med tjejdag och förmånen att vara bara ”vi” med caféfrukost och egna önskemål för dagen. Men eftersom vi hade två läkartider för hennes del blev det som en tjejdag ändå med hamburgelunch och fontänlek vid Alter Oper.

Vår ”stora” och viktigaste läkartid var hos en specialist för att diskutera hennes ofta rossliga och snuviga andningsljud även när hon inte är förkyld och det faktum att hon har synbart större halsnandlar än någon annan i familjen. Detta konstaterades omgående hos läkaren men att man gör något åt det var en annan femma. Endast om man har återkommande (kronisk) halsfluss(-förstod jag det som) med nödvändiga antibiotikakurer gör man något åt det genom att operera bort dem.

Hm …, inte mycket att hämta kanske, men nu har jag åtminstone svart på vitt att hon är en av de procent av befolkningen som har förstorade halsmandlar som kan orsaka problem högre upp i åldern. Vi får ta ett ordentligt snack med kusinerna Mobergs i sommar, som haft samma bekymmer.

Nu är vi hemma igen. Och den här lilla hänger med som en vante in och ut från läkarbesök, in och ut på McDonalds, för matning i en park, ett blöjbyte utanför Petit Bateau (för jag var ju bara jättetvungen att snabbt kolla rea-utbudet 😉) och sist en rundvandring i en blomsterbutik för att köpa blommor till kvällens middag som våra grannar bjuder på – alltid lika glad, nästan i alla fall. Hon har så många miner den här lilla. Kolla här så får ni se:

Glad!

Halvnöjd

Skeptisk

Nära till gråt …

Och så jätteglad igen!

Ibland händer det …

Ser ni det? Ser ni set helt oväntade och oplanerade, men nog så lyckat! Här snackar vi alltså om trebarnsmamman som en av fem vardagar (kanske) väljer att måla ögonfransarna på grund av tidsbrist. Har liksom slutat prioritera den tiden. Och så får hon på sig en röd kjol med matchande (för dagen) nytt nagellack. Bara det, hör ni – nagellack!Kände mig tvungen att få bort det flera veckor gamla nagellacket som ”prydde” (eller snarare störde) tånaglarna som några små fula färgfläckar här och var, och så lyckas jag matcha kjolen jag slängde på mig med nagellacket jag valde.

Ibland blir man ju bara så överraskat glad. Och jädrans – lite stolt också att den stressade småbarnsmamman, till synes, lyckas så bra. För jodå, visst har jag tid att måla naglarna och välja outfit på morgnarna … hm!

Nej, den tiden finns inte, så ni fattar va att den här kjolen får nog sitta på några dagar, minst en vecka 😉.

Tjejdag med Judit och Holly

I tisdags tog vi oss tid igen. Vi lämnade Meg i hennes grupp och gick sedan upp en våning och pratade med Ms Davidson om att låta Judit vara hemma med mig och Holly. Hon tyckte såklart att det var en strålande ide och att vi skulle passa på den här korta tiden som är kvar.

Under dagen blev det inte så många utflykter från huset vi brukar hitta på. Regnet hängde i luften och vi tyckte det var lika mysigt att bara vara hemma.

Eftersom jag hade en planerad frukostbjudning i onsdags passade vi på att baka en äppelkaka i långpanna. Den smakade vi på samtidigt som vi spelade Memory (som jag efter fyra omgångar gav upp chansen att vinna). En av fyra gånger fick vi lika många par och då kändes det ändå ok att avsluta och inse att jag fick nöja mig med det. Hur jag än gör är det nu omöjligt att vinna mot Judit i Memory. Och då är jag bra på Memory, ska ni veta! Men minnet som min femåriga dotter har är bortom min egen goda förmåga.

Några pussel blev det också vilket är bland det roligaste jag vet. Så trots de små aktiviteterna och innedagen i sig blev det en bland de mysigaste tjejdagarna med min äldsta och yngsta dotter.

Vår enkla trea

I ärlighetens namn vet jag inte om det är Hollys lugna och trygga personlighet eller min erfarenhet som trebarnsmamma som gör vår vardag med lilltjejen så enkel.

För hon är verkligen enkel, på alla sätt. Så snäll och lätt att ha att göra med. Så länge hon får mat, torr blöja och sömn så märks hon knappt. Och bäst är det när alla är hemma och det är ljud omkring henne.

Om dagarna växlar jag fortfarande med att sätta henne i babysittern eller blå stolen och så följer hon med mig runt i lägenheten. Samma sak på kvällarna och helgerna när alla är hemma.

Och så länge hon hör oss är hon så trygg att det inte spelar någon roll var hon somnar …. med tummen i munnen.

… även om det gör lite ont i hjärtat när man ser det här och inser att man inte hann med riktigt …

Isla

Igår var det en stor dag – det var dagen med stort D och Meg uppträdde för föräldrarna på förskolan OCH jag insåg att min lilla Meg har blivit stor!

Nu är hon äldst i gruppen och rör sig med ett helt annat rörelsemönster jämfört med sina övriga kompisar. Nu är hon en liten flicka som dansade runt på scenen med en säkerhet och stolthet som var något helt annat mot förra året (då jag fick hämta ner henne från scenen efter två sekunder). Men nog om detta som kräver ett eget inlägg och bilder.

Micke anslöt från jobbet för att se vår mellantjej uppträda och efteråt tog vi tjejerna för att äta glass på favoritstället Brixia. Med oss var också Isla som är nästan på dagen jämngammal med Judit. Isla är från England och pratar med en underbar engelsk accent. Dessutom är hon ju ”native speaking” vilket i sig är toppen för våra tjejer.

Det går verkligen inte att förklara hur underbar hennes accent och uttal är, men vi älskar att höra det. Mamma Vicky säger själv att hon är den i familjen som pratar bäst och mest med den välkända mycket karaktäristiska brittiska accenten. Att hon dessutom är lillgammal och otroligt ”duktig” gör henne nästan komiskt ”too much”.

Vi fick en jättemysig eftermiddag med glass och promenad i det väldigt varma vädret innan mamma Vicky hämtade upp Isla med lillebror Elijah och Joseph (som för en knapp vecka sen bröt armen, huha, och vilket var anledningen till att Isla var med oss igår eftermiddag).

Ett hotat J.P. Morgan

Igår gick det årliga loppet av stapeln. 63000 personer förväntades springa de 5 km som loppet innebär. Det roliga är att det nästan går precis utanför vårt hus, bara två hus bort springer alla förbi och går sedan i mål utanför barnens förskola.

I loppet sprang bl.a. Mickes svenska kollega Ulf och några lärare från Ibms. Självklart fanns vi på plats för att titta på evenemanget. Hela Frankfurt vaknar till liv med grillfester och företagspartyn runtom stan. Jättekul!

Bara några timmar tidigare hade loppet hotats att bli inställt av ett regn- och åskväder utan dess like. Jag har aldrig under mitt liv sett maken till oväder. I 28 graders värme öste regnet ner, stora (och då snackar vi stora !) hagelkulor smattrade mot rutan och blixt och dunder härjade i över en timma som var så intensiv att jag ville krypa under sängen själv. Naturligtvis härjade ovädret mitt under hämtning vilket gjorde att barnen fick stanna lite längre på förskolan. Som alla andra barn. Ingen kom liksom någonstans. Allt stod stilla. Allt!

När jag sen hämtade tjejerna (med Holly i selen, tack och lov) fick vi vada hem i vattenmassorna. Och om jag citerar Judits mening på vägen hem så kanske ni förstår vidden av läget. ”Mamma, så här stora vågor kan det vara i vattnet på Öland också.” Fattar ni, hon pratade om vattenpölarna (som låg som sjöar) på gatorna efter skyfallet. Men vi kom hem. Och i morse var det, det enda folk pratade om. Helt otroligt vilket skådespel!

Tummen

Hm, oftare och oftare är den där! När hon är trött eller hungrig. Nappen tar hon. Ibland. Men den där tummen finns ju liksom till hands hela tiden … hm!

Jag la märke till det egentligen redan på BB. Hon stoppade genast in fingrarna och har hela tiden gillat att ha något i munnen. Nu vid tre månaders ålder har hon lyckats utveckla förmågan att få in just den hon vill ha i munnen – tummen.

Tre tjejer, tre olika behov och beteenden. Första med napp, andra utan och den tredje tenderar att överge nappen och övergå till tummen. Nåja, nu är det ju inte hela världen, bara halva😉, för den är ju jädrans svår att vänja bort framöver.