Streptokocker

Vilken natt och vilken avslutning på mammas vistelse hos oss!

Här sitter vi, eller ja, tjejduon, på Unikliniks akutmottagning för barn. Usch och fy och blä vilket hemskt ställe att vara på en dag som denna. Hundra barn som är sjuka, långa köer (med betoning på långa) och stressade läkare som på väg ut ur rummet (halvspringandes) meddelar diagnosen.

Meg har hostat och snörvlat (som vanligt) i veckor utan att bli bättre, men den här gången började jag på allvar fundera över varför hon inte blir bättre från den elaka förkylningen som vi andra blev. Och under natten som gick kunde hon inte sova pga ett värkande öra. Stackarn! När hon fortsatte att gråta och peka på örat i morse var det bara att packa ihop oss och dra iväg – i taxi med alla barnen eftersom Micke lite olyckligt inte kommer hem från Sverige förrän imorgon.

Lösningen man tar till efter mina förmaningar om att inte röra något, hur mycket det nu hjälpte efter tre timmar på stället 😩.

Efter tre timmar i väntrummet med alla tre tjejerna, tillsammans med resten av Frankfurts alla sjuka barn fick vi diagnosen – streptokocker! FAN! (Får man säga så?) I alla fall tänkte jag det. Och, jävla förskola! Frankfurts fina Westendkvarter är fina just för att föräldrarna jobbar hårt och mycket och därmed är riktigt dåliga på att hålla sina barn hemma vid sjukdom. Sämre än de flesta andra förskolor, skulle jag våga hävda.

Men, det tjänar ingenting till att grubbla på det, nu har Meg fått det och det är bara att bita ihop och kurera henne.

Nu är vi hemma och jag har börjat hålla tummarna för en hyggligt skaplig natt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s