Tre tjejer

Judit, Meg och Holly

Så hur är egentligen livet med tre? Det är den ständiga och återkommande frågan. Senast nu i morse när jag lämnade barnen på förskolan. Då kom också nästa kommentar, även den frekvent nämnd. ”Jo, vi pratar faktiskt om att skaffa en trea, men vet inte om det blir för mycket …”

Jo tack, bra och över förväntan ”manageable”, hör jag mig själv svara alltsomoftast. Alltså inte helt okomplicerat (för herre jösses om jag skulle få det att låta som om det bara är enkelt, för det är det sannerligen inte) men det är absolut ingen uppoffring som om det inte fanns ett liv bortom barnen. För det gör det! Ett helt fantastiskt sådant tack vare tre tjejer!

Antingen var jag ordentligt förberedd på att det skulle bli tufft eller så är det faktiskt lättare än vad jag föreställde mig.

Nu råkar den här lilla juvelen sova riktigt bra om nätterna. Hon vaknar vid två bestämda tider för att äta. Däremellan sover vi, rätt bra till och med. (De här orden får jag säkert äta upp redan kommande natt.) Det gör att jag känner mig piggare än vad jag gjorde med både Judit och Meg.

Sen är det den andra faktorn som jag inser efter två och en halv månad med alla tre barnen hemma rätt många dagar hittills (pga sjukdomar) – fördelen att Judit och Meg kan OCH leker med varandra! När Meg var liten sökte Judit hela tiden min uppmärksamhet och det var alltid en kamp om att räcka till och att inte känna dåligt samvete för Judit.

Att gå från ett barn till två var nog därför en större omställning än att gå från två till tre barn. Nu är vi liksom redan inne i alla sjukdomstider, sömnbrist och lekplatshäng – ett barn till gör varken till eller från på något sätt.

Nu får jag det att låta väldigt enkelt, men jag kan verkligen inte klaga när jag den här gången kan låta tjejerna vara på förskolan mellan 08.30-16.00 utan att behöva räkna på tillåtna förskoletimmar. Här säger man istället till mig ”Men Mrs Warsén, varför ska du stressa hit redan klockan 15? Låt tjejerna stanna till 16 eller till och med 17. De har roligare här med sina kompisar.” Alltså har jag alla möjligheter att fokusera på Holly den här gången och verkligen lära känna henne. Vi tar dagarna som de kommer och vi stressar sällan.

Och, när de stora tjejerna kommer hem hjälper de mig jättemycket. Judit (och även Meg) har lärt sig hur man mjukt stoppar in nappen i munnen på Holly och hur man kan hålla kvar handen på hennes kind lite så att hon känner trygghet och hur gosigt det är.

Nej, de håller alltså inte på att kväva sin lillasyster även om det ser ut så 😉.

Så varför inte en till, tänker ni! Nej, där sätter bilen stopp för antalet, … skyndar min man sig att säga som ett första argument. Och det finns fler därifrån kan jag lova😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s