She’s back

Äntligen är vi fulltaliga igen, nästan, pappa Micke befinner sig ju i Sverige men när det gäller tjejskaran är det som det ska vara igen – tre systrar och så jag.

Det var en underbar känsla som sköljde över mig när hon klev av bussen bland de sista barnen. Hon såg så stor ut, självsäker och hade ett visst lugn över sig när hon kom gåendes emot mig. Jag är stolt över henne att hon fixade detta och det är bara förnamnet på vad hon känner själv. Nedan följer några bilder på Judit och aktiviteterna under vistelsen vid Country house.

Något som jag uppskattar mycket är att Judit ofta och lätt finner nya vänner. Under de här dagarna har hon tydligen umgåtts mycket med flera andra tjejer i en av de andra grupperna. I eftermiddags berättade hon sprudlande glad vad allihop heter. Och visst njuter man som förälder när barnen är omtyckta och har många vänner.

En kär och nära vän kommer dock alltid Juna att vara. Som en liten belöning tog Sue och jag tjejtrion på en kort promenad och köpte glass. Lite trötta men jättenöjda av lugnet och känslan av att vara hemma och strax innan vi svängde in på vår gata kom den igenkännande meningen från Judit ”Mamma, vet du, det var roligt alltihop men det är jätteskönt att vara hemma nu.” Åh, herregud som jag har saknat denna unge.” I över 48 timmar har mitt hjärta gjort ont över att inte kunna prata med henne och veta hur hon mår. Nu får det bannemej gå ett år innan vi gör det här igen. Och vet ni vad, då är det fyra nätter som ska klaras av! Nix pix, det händer liksom inte!

Glad tjej

Den här lilla tjejen är verkligen en glad och enkel liten krabat. Hon hänger med, bokstavligen i duschstolen eller babysittern, från rum till rum och skrattar. Helst och mest när storasystrarna är i närheten och till och med när de håller på att äta upp henne med sina kramar och pussar. Då kan hon kikna av skratt (om inte gallskrika för en klämd arm eller vikt finger 😉).

Men under dygnets alla timmar är hon mest genomglad och vår lilla solstråle. Det är fantastiskt att vända på henne på morgonkvisten och mötas av ett jätteleende. Eller som nu fånga stunden och tillåta sig att ligga kvar i sängen och prata (högt) jollrande med henne. Hon har såna fantastiska utläggningar om livet i stort och smått att jag måste skratta högt själv över hur hon låter. Vad försiggår därinne i tankarna på henne egentligen.

Du lilla lilla solstråle, du gör vår vardag till höjdpunkter varje dag!

Country house

Tio över åtta körde bussen iväg med min Judit. 5 1/2 år gammal ska nu min stora lilla Judit vara borta på sommarläger med sin grupp, i tre dagar och två nätter.

Hon har längtat SÅ! Och packat i veckor genom att rita listor med vad hon ska ha med sig. Och så kom äntligen morgonen när hon sattes på bussen fylld av förväntan och spänning. Hela helgen har hon varit så cool över hela grejen och precis lagom till att bussen ska börja rulla ser jag tårarna trilla nerför kinderna på henne. Fattar ni, man vill ju bara in och slita ut henne därifrån och gå hem igen. Men nope, här gäller det att vara iskall och lite försiktigt göra läraren uppmärksam på min gråtande Judit och vänta ut de låååånga timmarna tills att jag plockar upp henne utanför skolan på onsdag eftermiddag. Mammahjärtat håller redan på att gå sönder av saknad, oro och nervositet. Det här är inte bra för föräldrarna, anser jag 😂. (Inga bilder idag, det hanns liksom inte med.)

Farmor är här

Med påbörjad antibiotikakur på Meg firade vi med glass att pappa och farmor svängde in med bilen i vårt kvarter runt lunchtid igår.

Gud så skönt det var att se dem. Micke såklart trött efter att ha envisats med att köra från Malmö redan kl 04.00 på morgonen, för att kunna vara hos oss tidigt på dagen. Han fick sova ut ett par timmar hemma medan jag drog iväg med farmor och barnen till vårt favoritglass-ställe, eller snarare mitt favoställe när det gäller kaffe, glass och bakverk. Barnen uppskattar mest pinnglass ur första bästa frysdisk.

Dagen bjöd på strålande sol och riktig sommarvärme. Hela jag med kropp och själ slappnade av, mest av att vara fler vuxna i huset nu när barnen är krassliga. Nu får vi se hur veckan utvecklas. Sen igår har vi även en snuvig Holly och Judit här hemma.

Streptokocker

Vilken natt och vilken avslutning på mammas vistelse hos oss!

Här sitter vi, eller ja, tjejduon, på Unikliniks akutmottagning för barn. Usch och fy och blä vilket hemskt ställe att vara på en dag som denna. Hundra barn som är sjuka, långa köer (med betoning på långa) och stressade läkare som på väg ut ur rummet (halvspringandes) meddelar diagnosen.

Meg har hostat och snörvlat (som vanligt) i veckor utan att bli bättre, men den här gången började jag på allvar fundera över varför hon inte blir bättre från den elaka förkylningen som vi andra blev. Och under natten som gick kunde hon inte sova pga ett värkande öra. Stackarn! När hon fortsatte att gråta och peka på örat i morse var det bara att packa ihop oss och dra iväg – i taxi med alla barnen eftersom Micke lite olyckligt inte kommer hem från Sverige förrän imorgon.

Lösningen man tar till efter mina förmaningar om att inte röra något, hur mycket det nu hjälpte efter tre timmar på stället 😩.

Efter tre timmar i väntrummet med alla tre tjejerna, tillsammans med resten av Frankfurts alla sjuka barn fick vi diagnosen – streptokocker! FAN! (Får man säga så?) I alla fall tänkte jag det. Och, jävla förskola! Frankfurts fina Westendkvarter är fina just för att föräldrarna jobbar hårt och mycket och därmed är riktigt dåliga på att hålla sina barn hemma vid sjukdom. Sämre än de flesta andra förskolor, skulle jag våga hävda.

Men, det tjänar ingenting till att grubbla på det, nu har Meg fått det och det är bara att bita ihop och kurera henne.

Nu är vi hemma och jag har börjat hålla tummarna för en hyggligt skaplig natt.

Performance day

Så kom äntligen dagen då Judit skulle uppträda med sin grupp på skolan. Hon har övat och sjungit ”The Rainbow song” och ”Alle Vögel sind schon da” i veckor här hemma.

Själv såg jag fram emot det här mycket när jag insåg att jag kunde bort och titta på Judit utan Holly. Inget emot min lilla minsting men hon har det liksom bättre hemma med mormor än att jag ska kämpa med att tysta ner henne i en stor folksamling. Sådär satt jag ensam på en stol … och NJÖT av att kunna titta på min äldsta dotter i alla tjugo minuter som de stod där framme. Och hon var så fin och så stor (i mina ögon för hon är egentligen så mycket mindre än alla hennes jämnåriga kompisar 😉). Och jag kände att hjärtat nästan svämmade över av stolthet. Tänk, min stora Judit som ska börja sexårs efter sommaren.

Jag älskar dig, Judit, min fina ordentliga lilla prinsessdotter!

Passfoto

Nu ni, nu ska hon få sitt första pass, Holly Minna Warsén. Tyvärr är det bara ett provisoriskt eftersom vi inte hinner få ett riktigt innan vi åker till Sverige.

Och till ett provisoriskt måste man precis som till ett riktigt ha passfoto. Sagt och gjort, idag stolpade vi in till en fotograf som tog bilder på henne. Och lilla hjärtat så trött hon var! Om ni tittar noga så ser ni nog hur påtaglig tröttheten är. Hon hängde som en hösäck i min famn och det var en kamp att hålla henne vaken. När sen fotografen föreslår att min kära mamma ska vara med på bilderna i slutet måste jag protestera och förklara att det verkligen bara är ett passfoto till Holly vi vill ha. Men så envisas hon eftersom det är kostnadsfritt. Skrattandes av tokigheten (tycker vi) står vi sen ändå där och låter henne fota oss (för de bilderna tänker vi ju absolut inte köpa, tänker vi båda två). Som ni förstår blev det till sist det motsatta …, för de blev ju faktiskt härligt glada och avslappnat bra, på något konstigt vänster 😉. Imorgon blir det ett besök på svenska konsulatet.

Zoo

När både moster Mathilda och mormor är här tyckte jag att vi borde komma iväg på ett besök till zoo – stadens djurpark med många afrikanska, och liksom ”spännande” djur. Ni vet lejon, gorillor, giraffer och vildhundar. Såna djur som vi nordbor inte är särskilt vana vid, eller alls, kanske ska tilläggas.

Här var vi också med farmor Eva för snart två år sen när vi precis hade flyttat hit, men då var Meg så liten att hon inte kommer ihåg det besöket. Nu var det givetvis jättespännande med alla djur.

Besöket i shopen på vägen hem var minst lika uppskattat …

Men några fler bilder än de här blev det tyvärr inte. Jag är väldigt dålig med det där att få upp telefonen i samma sekund som det borde blivit en bra bild med någon av barnen.

Vår stora lilla Meg 3 år!

3 år, kan ni förstå?! I lördags var det tre år sen hon kom till oss, mitt i natten efter en underbar och halvt traumatisk förlossning på samma gång. Känslan att få hålla henne i armarna efter uppvaket på operation var magisk och alldeles … , alldeles underbar! Tårarna trillar nästan nerför kinderna när jag skriver. Den där känslan av lycka och att få bli mamma till ännu ett litet liv, den är obeskrivlig och magisk. Och vilken tjej vi fick! Det här är vår alldeles egen teaterapa nummer 1, det råder det ingen tveka om. Charmig som få och med ett stort leende på läpparna (som allra allra oftast). Och när hon är trött eller det bara gått lite för länge kryper hon upp i knät eller slänger sig om halsen på ‘n eftersom hon är extremt fysisk och har ett otroligt behov av mys och närkontakt. Inte oss emot. Det är SÅ härligt. Som jag älskar denna unge! Från topp till tå och naturligtvis i alla lägen. Jag är priviligerad som fått förmånen att vara mamma till dessa tre tjejer. Tre tjejer som är varandras motsatser många gånger, men tänk, det är ju just det som är så fantastisk. Alla tre är otroliga på sina sätt och man älskar dem villkorslöst just för deras olika personligheter.

Vår goa goa trollunge

Första power walken

Nu, nu ska det ske! Bannemej, om det så ska behövas bäras en hel del i selen så ska jag ut på min första morgonpromenad i dag. Det var min plan och kan ni tänka er, så blev det också. Till och med utan sele. Holly sov i vagnen i stort sett hela promenaden.

Jag gjorde det till en morgonrutin med Judit några dagar i veckan under sommarmånaderna. Med Meg blev det aldrig. Men nu, nu ska det tusan bli av, hade jag bestämt mig för. Jag har dessutom väldigt lite att skylla på för att inte komma iväg och komma igång.

Så efter lämning imorse styrde Holly och jag kosan mot floden och så gick vi längs floden över bron till Sachenhausen och tillbaka. Hela promenaden tog ca en timma och med en matning däremellan var vi klara och redo att möta våra vänner Johanna och Julia för en välbehövd och tidig lunch.

Vi slog oss ner på ett fantastiskt ställe vid vattnet (läs fint = flådigt ställe) för en väldigt god lunch och med en kolossal utsikt.

När jag var på väg hem var jag riktigt nöjd med mig själv att jag hade gett mig iväg. Äntligen. Lika nöjd var jag med den spontana lunchträffen.

Och gud som jag saknar vattnet! Det kändes i varenda liten cell i kroppen hur mycket jag saknar att känna doften av det glittrande blå. Det är svårt att vänja sig vid annat när man är uppvuxen och van vid att ha det nära. Men Main får väl liksom duga i brist på det där ”riktiga” vattnet. Och visst var det härligt med strålande sol på den glittrande vattenytan.