En liten språkdetalj

Jag tror så! Så svarar Judit alltid när jag frågar henne om råd, om hennes åsikt eller ställer en fråga i största allmänhet. Jag har i ärlighetens namn inte funderat särskilt mycket på det, men visst har det slagit mig att det ”svenska” (vanliga) sättet att svara skulle vara ”jag tror det”.

Men så slår det mig att anledningen till det måste vara att det på engelska heter ”I think so”. Självklart är det ju därifrån!

En annan detalj som jag lagt märke till är att Judit oftast vet hur hon säger ordningstalen (vid tal om dagens datum) på engelska, men de svenska orden har hon egentligen inte en aning.

Också Miss Davidson, Judits lärare, har berättat att Judits engelska är mycket bra numera. Hon är, vad de menar, ”flytande” i det engelska språket och utvecklar språket grammatiskt i rasande fart och utökar ordförrådet dagligen.

Därför är det nu viktigt att vi verkligen fokuserar på det svenska språket här hemma och plockar upp sådant som de tränar på förskolan på svenska.

Därför fick vi farmor Eva till att köpa med sig den klassiska skol- (scout-)kalendern när hon var här senast. Känner ni igen den? Åh, jag gissar att de flesta av er har haft den i skolan, åtminstone i de lägre årskurserna. Nu tränar vi dagens datum vid frukost varje morgon och tjejerna får turas om att dra lapp. Så kul, nyttigt och lärorikt!

Holly är med oss och lär sig både engelska och svenska från babysittern på golvet.

Förkyld liten Holly

Vi försökte. Tappert. Men nej, med två förkylda storasystrar och en pappa som har, och fortfarande är förkylda så gick det såklart inte att hålla Holly borta från alla baciller. Jag tycker nog ändå att vi lyckades hålla henne frisk förvånansvärt länge. (Jag minns Meg som insjuknade i förkylning och andningssvårigheter en knapp vecka hemma efter BB.)

Vi gör så gott vi kan om dagarna och nätterna. Vi kör med Näsfrida och koksaltlösning och någon gång ska vi nog komma ut på andra sidan av dessa sjukdomar. Till solen, värmen och våren som jag hoppas står runt hörnet och väntar.

90 år

Jag börjar blir riktigt gammal – 90 år! Kan ni förstå! Det är ju faktiskt så att till och med jag kan känna en viss åldersnoja.

Igår eftermiddag tog Holly och jag den korta promenaden till förskolan för att hämta tjejerna. Vi klarade oss jättefint. Jag hade Holly i en bärsele för att slippa de värsta bacillerna.

Judit väntade på mig med ett tjugotal teckningar … som vanligt. Jag kan bli matt av allt hon ”drar hem” men vi brukar göra det till en mysig fikastund hemma då hon får dela ut och berätta om allt hon har ritat.

Så, igår. Bland många andra teckningar hade hon ritat den här. Och som ni ser är det vi fyra tjejerna som är inkluderade. ”Pappa var på jobbet.” (Som det oftast heter … stackars pappa.)

När jag tittar lite närmare på teckningen och upptäcker siffror ovanför våra huvuden ber jag Judit förklara mina. En 9:a och en 0:a?

”Ja, men jag visste ju inte riktigt hur gammal du är, mamma.”

”90 år, Judit, tror du att jag är 90 år?”

”Jaa, är du det, mamma?”

Som tur är har jag ju några år dit och som tur är förstår jag att vi inte pratar lika mycket om hur gamla vi vuxna är. Vi pratar desto mer om hur många år tjejerna fyller och hur gamla deras kompisar är. Därför finns det inte mycket att bli ledsen eller förnärmad för 😉. Men hade hon gissat på 50-strecket, ja, då kanske det hade känts i magen.

Det slog mig också där jag satt med en kaffekopp och alla teckningar i handen att nu närmar vi oss snart skoltiden. Och det innebär en skoltid på engelska. Flera av teckningarna innehåller nu också ord på blommor och djur som de pratar om på förskolan. Igår hade hon tex ritat och skrivit om tulpan, påsklilja och hyacint. Micke och jag har mycket att lära …

Barnens dag

Igår var det Barnens dag på Svenska kyrkan. Micke åkte dit med tjejerna, trots sin jobbiga förkylning, och det var naturligtvis mycket uppskattat.

Ovan är Birgitta, kyrksns kantor, igång med att instruera Judit om eftermiddagens pysselaktivitet. Våra barn känner Birgitta väl vid det här laget och både Judit och Meg älskar att pyssla med henne.

Sen var det ansiktsmålning, som Judit till min besvikelse hann tvätta bort innan hon kom hem till mig. Men den kliade tyckte hon.

Nästa tjej hade sin kvar och hon var en jättesöt liten katt (?).

Innan de åkte hem kom dagens stora happening – trollkarlen … från Malmö 😉 (prästens kompis). Han var duktig, till och med Micke hade behållning av hans trollkonster, fick jag höra.

På eftermiddagen trillade hela gänget in hos mig här hemma med ytterligare ett gäng i släptåg – Mickes vän och kollega Ulf med familj. Ulf och Marie har två barn, Marcus och Sophie som vi har träffat förut, men för varje gång vi ses fastnar Judit mer och mer för lekkompisarna. Hon vägrade att släppa taget om Sophie (13 år) när de skulle gå. Att leka på svenska med en äldre tjej som lägger all fokus på henne och Meg – kan det bli bättre?!

Av familjen fick tjejerna perfekta presenter, väl anpassade för deras behov och smak – halsband, roliga tvålar och kritor. Holly fick en underbart söt Ralph Lauren-pyjamas och den här fina overallen, köpt i Italien under deras skidresa. Den blir toppen vid kyliga sommarkvällar i Sverige.

Väderfreak!

Nu är jag trött på vinter och kyla! Så gudens trött på förkylningar och kalla fötter och händer. Men nu, nu kommer våren (hoppas jag 😬). Såhär ser det ut idag. Imorgon:<<<
resten av veckan:<<<
kan till och med ta lite regn. Måtte bara temperaturen hålla i sig med över 10 plus. <<<
till dess att det blir vårvärme och strålande sol fortsätter jag mysa med den här.

Nöjd bebis i nästet

På nätterna ligger hon hos mig, precis som Meg. Och jag klagar inte, snarare njuter jag av att ha henne nära och känna bebisdoften och värmen från henne.

På dagarna alternerar vi mellan att bära henne, sätta henne i bilstolen eller i stokke-stolens babyinsats och lägga henne i nästet. Lika mysigt som det är att ha henne hos mig, nära i sängen, lika skönt är det att se att hon är trygg och gillar sitt näste. Här ligger hon ofta på dagarna.

Och vi gör fortfarande inte många knop. Jag har inte varit ute på stadens gator och torg sen hon kom för en och en halv vecka sen. Jag och Holly njuter fortfarande av den sk bebisbubblan. Och det känns svårt att bryta det framöver. Men imorgon när värmen ska komma med uppåt 10 plusgrader, ja då kan jag väl kanske tänka mig att längta till sköna promenader och träffar med mina vänner i strålande solsken och vårvärme.

Just nu inväntar Holly och jag kvällssömnen i sovrummet. Övriga gänget ligger nedbäddade i tjejerna rum. Klockan är bara barnet den här lördagskvällen, 20.30, men med en Judit som nyss varit genomförkyld och en Micke som idag (tyvärr) påbörjade sin egen förkylningsomgång var det enda kloka att gå och lägga sig tidigt. Men innan dess hann vi med en jättegod middag med hemmagjorda pizzor med champinjoner, mozzarella, tryffelsalami och ruccola.

Imorgon blir det svenska kyrkan för det sovande gänget (om Micke, chauffören, är tillräckligt pigg). Där firas nämligen Barnens dag med ansiktsmålning, sångstund och trollkarl. Holly och jag får hålla ställningarna hemma och det gör jag gärna med sjusovaren.

Älskade lilla vän, som jag njuter av dig och bebistiden den här (sista) gången. Varenda minut är värdefull och viktig att ta till vara på! Och ju större mina känslor blir för dig (om de möjligen kan bli så mycket större) så växer mitt tålamod och kärlek också till systrarna. Trots svåra förkylningstider 😉.

Hemmadagar

Dagarna går och har hunnit bli mer än en vecka sen Holly kom till oss. Vi reder oss fint här hemma. Helt optimalt är det kanske inte med en genomförkyld Judit, som har svårt att hålla händerna borta från Holly.

Men i övrigt går det jättebra. Den här tjejen är så snäll, eller snäll och snäll, varför säger man det egentligen? Bara för att bebisarna sover då och man får lugn och ro? Sover gör hon hursomhelst. Mycket. Men hon vaknar för att äta. Likaså på natten. I natt, första delen av natten, var vi vakna nästan varje timma, åtminstone varannan för att äta, men andra halvan sov hon i ett svep fram till kl 06.00. Så om ”snäll” står för lättsam och enkel så är hon mycket snäll.

Hon är hittills en extremt nöjd liten krabat som sover, äter och kissar och bajsar. Nästan för nöjd för att jag ska kunna slappna av och själv njuta av det. Jag hade snarare väntat mig ett kaos av att inte räcka till och med full fokus på Holly av andra skäl än att bara beundra henne.