Stort mammahjärta

Nu blir det många bilder på Holly, men känslorna svämmar nästan över av kärlek till den här lilla tjejen. Så oväntad men uppskattad och älskad från första stund på BB.

Många rader har jag läst om klyschor (tänkte jag) att ”med trean blir familjen komplett”. Och komplett skulle jag vilja hävda är fel ordval i sammanhanget. Alla familjer, stora eller små, är kompletta utifrån eget önskemål. Det är inte antalet som är det centrala utan känslan av tillfredställelse utifrån olika behov och livsstilar som familjer lever efter.

Den här tjejen kom som en överraskning, men helt överraskade blev vi ändå inte. Någonstans har nog jag, som mamma/kvinna, känt att kanske och tänk om. Jag hade dock svårt att se ytterligare en liten person ta plats i vår familj. Tre år (snart) med Judit och Meg är tre väldigt självklara år med tjejerna och vi tänkte inte så mycket på ett barn till.

Men så kom hon för en vecka sen och nu är hon lika självklar som storasystrarna. Och om jag ska säga något om familjekonstellationen nu så känner jag en enorm lycka av att ha tre olika individer med tre olika personligheter och tre olika utseende. För Holly är för mig en blandning av Judit och Meg. En kopia av Judit som nyfödd men med en mörkare ton åt Megs håll. Och tänk att mammahjärtat räckte för en till, det till och med svämmar över av kärlek till alla tre!

Snäll trea

Vilken tjej vi har här hemma. Hon äter och sover och gör inte mycket väsen av sig. Hon sover bra på nätterna och de gånger vi vaknar gör vi det med finess, vi äter och somnar sedan bredvid varandra.

ALLT det här kommer att ändra sig, för som trebarnsmamma vet jag att rutiner och beteende ändrar sig. HELA TIDEN. Men just nu när allt är nytt och lite shaky med två storasystrar och vardagen som ska funka är jag mycket tacksam över att lilltjejen är så följsam.

Några ambitioner om att ha det på ett speciellt sätt finns inte för mig den här gången. Alls. Om hon sover bäst bredvid mig i sängen så får hon göra det. Och om hon vill äta mest hela tiden eller varannan timma så låter jag henne styra helt och hållet. Det är upp till hur hon vill ha det och jag försöker bara anpassa mig så gott jag kan.

Nu ska vi äta vidare och se till att storasystrarna kommer iväg till förskolan.

Välkommen lillasyster

Så kom hon till slut. En dag över tiden, 21 febr. kl. 12.06. En jättefin liten tjej, ganska på pricken lik Judit men möjligen en nyans mörkare i håret och med en smilegrop på vänster sida. Så fin och för oss den bästa lillasyster i världen.

För oss kommer hon alltid att vara ett litet mirakel som överraskade oss fullständigt med sin existens 30 juni förra året. Jag minns chocken som sträckte sig över en hel helg, men som kom att bli så självklar när vi landat i den glädjande nyheten.

Nu ligger och sitter vi här i sängen, äter, rapar och byter svart,gult, grönt för att till sist bli brunt bajs. Ja, ni vet hur det är! I eftermiddag kommer övriga familjen med svärmor i släptåg och hämtar oss. Vilken otrolig tajming vi gjorde med svärmor Evas ankomst! Jag var cool hela tiden fram till en vecka före beräknat datum. Då räknade jag ner dagarna och nätterna fram till att vi hämtade Eva på flygplatsen. På något sätt slappnade jag nog av i hela kroppen när vi såg henne komma gående. Något som också gjorde att lillan kände sig redo för att ploppa ut redan morgonen efter.

På ett mycket lugnt och kontrollerat sätt gick vi igenom de första fullt hanterbara värkarna kl. 05 på morgonen. Vi åt frukost tillsammans och kunde stillsamt säga hejdå till barnen innan vi tog en taxi till sjukhuset. Det kändes väldigt skönt att börja dagen så och veta att tjejerna skulle vara på förskolan som vanligt och att inget blev annorlunda för dem.

Sen arbetade vi som ett starkt team, Micke och jag. Inga smärtstillande mediciner eller lustgas, bara hans fantastiska händer som lindrade smärtan. Och nu har vi lärt oss knepen för att påskynda förloppet. Efter första kontrollen som visade att vi redan då var halvvägs till målet fortsatte vi jobba ihop. Vi tog sikte på alla trappor som fanns i närheten, åt lite och gick i korridorerna. Vid nästa kontroll var vi färdiga för att arbeta oss igenom det sista. Det enda lilla ”hindret” på vägen var att lilltjejen tyckte det var för mysigt därinne i magen och vägrade trycka på. Det var som om hon ändrade sig i sista stund. Men ut kom hon en kort stund efter lite stimulerande dropp som fick fart på henne. Känslan att vara närvarande och fokuserad på hela förloppet är obeskrivlig. För mig en fantastisk och underbar känsla som gjorde den här förlossningen till den bästa. Men med tredje barnet är man också mentalt förberedd och mer redo att arbeta sig igenom värkarbetets alla faser.

Nu väntar en rolig och spännande tid då vi ska lära känna lillasyster och anpassa oss efter hennes tider och ombytliga ”rutiner”. Vi kan vänta oss vakna nätter och mjölkstockning. Och en tredje uppsättning sjukdomar. Men vet ni, allt det här kan jag leva med, för lyckligare än så här kan man nog inte vara i livet när man har tre välskapta och fina döttrar. Vi är otroligt lyckligt lottade!

En väntans helg

Nu är det nära, det märks och känns. Natten mellan torsdag och fredag var jag vaken i stort sett hela natten och väntade på värken som skulle ge oss klartecken. Men den uteblev och även om allt var stelt och ömt under morgonen och egentligen hela dagen så blev det aldrig något mer.

Lite snopen bestämde jag mig för att ge mig iväg till min frukostdate Zehra för att träna tyska och dricka en god kopp kaffe med henne innan hon skulle börja jobba.

Resten av helgen har vi mest gått och känt efter, väntat och varit förberedda. Men inget! Så här sitter jag fortfarande som 2 i 1 och dricker mitt morgonkaffe och äter smörgås. Tack och lov med Micke över bordet som har möjlighet att jobba hemifrån idag.

Trots väntans tider har vi haft en mysig helg med tjejerna. Det har byggts lego, väldigt mycket lego.

Och jag tror inte att det har varit så särskilt tråkigt för Micke. Varje gång det varit dags att plocka undan alla hundra legobitar har de fastnat i ett nytt bygge.

Ellen som president

Är det inte alldeles underbart med femåringars funderingar om livet! Judit har kommit in i grubblerierna och rätt som det är ställs det frågor om de mest knepiga saker.

Som igår kväll när hela familjen var samlad i bilen på väg hem från Svenska kyrkan. Micke och Judit fram och Meg och jag bak. De två förstnämnda började en diskussion om vem som bestämmer i Tyskland (vilket är en mycket intressant och frekvent diskuterad fråga här hemma numera). Micke svarar att det är en kvinna och att hon är förbundskansler. Som en president i USA, frågar Judit (tror jag, som först lyssnar med ett halvt öra till deras diskussion). Till saken hör att Trump har figurerat mycket på nyhetsmorgon de gånger vi haft nyhetsmorgon på, på helgerna, därför känner hon till hans namn och att han bestämmer i USA.

Sen går det en halv minut till innan Judit utbrister ”Då är det som Ellen är” (och hon syftar på president). Jag lyfter blicken och tänker; ”vad sjutton menar hon nu?”

Micke kopplar först, om jag nånsin skulle gjort det, ska erkännas. Judit hinner också förklara när först ingen av oss kan svara att det ”betyder ju att man är vuxen och inte behöver gå i skolan mer”.

”Nähe, (förklarar Micke lättad och med ett leende på läpparna) Ellen är inte president, hon tog studenten vilket låter nästan som president (och jag ler lika stort i baksätet åt min dotters underbara jämförelse). Det är klart att det skulle kunna vara rimligt för Judit att Ellen vore president 😉.

Semmelkalas på svenska kyrkan

Ser goda ut, eller hur! Idag var det semmelkalas ute på svenska kyrkan och det var min kompis Izla som stod för de underbara semlorna. Izla som planerar för att öppna ett svenskt kafé här i Frankfurt med svenska bakverk. Då kan ni tänka er hur goda semlorna var.

Semlor in making … med två sockermonster som hökar vid varje moment.

Och som alltid när det serveras fika bänkar sig mina barn först av alla. Oh ni ser ju charmören till höger som, när tillfälle ges, försöker sno till sig en godbit.

Och innan vi åker hem går vi som tradition ner till det välfyllda biblioteket för att byta veckans laddning av böcker. Här kan Judit sitta länge och bläddra i alla favoritböcker (Pocahontas, Peter Pan, Ariel, Askungen mfl.)

Dagens val föll på dessa:

A girly day

Igår, på självaste Alla hjärtans dag, då vi började dagen mindre bra med en diskussion om mössor som inte passade och ja, ni vet, stressade morgnar när man bara INTE vill diskutera ALLT, fick jag väldigt dåligt samvete när jag kände att jag kunde haft lite större förståelse för dessa utbrott och avigsidor just nu.

Därför åkte jag förbi förskolan på väg till ännu (!) en baby/mage-kontroll och föreslog frukost (som idag) på tumanhand med Judit. Gissa om hon blev glad! Och till på köpet fick jag en Alla hjärtans dag-teckning när hon kom hem på eftermiddagen. Det mildrade ju förstås inte mitt dåliga samvete som jag under dagen nästan blivit av med …

En väldigt talande teckning om vad min älskade Judit värdesätter i livet …! Så varför, varför gör vi inte det här oftare?

Och visst är hon väl ändå otroligt duktig för att bara vara fem år och kunna rita sittande figurer med detaljer som cupcakes och kaffekoppar?! Eller tycker man alltid det om sina egna bar? ☺️

Precis som planerat cyklade vi till Judits önskemål om kafé medan Micke och Meg promenerade iväg hand i hand till Ibms. Win win, utvärderade morgonen till med två väldigt glada barn som fick egentid med varsin av oss. Så vad sjutton gör vi sen, med tre? 🤭

Judit och jag fick en jättemysig morgon med äggröra, croissanter och jordgubbsmarmelad samtidigt som vi ritade och färglade teckningar.

Nu ligger jag och tar igen mig på sängen. Sammandragningar kommer och går och vi önskar ju att hon därinne kan stanna där hon är tills svärmor Eva kommer ner nästa vecka.

Och såhär ser jag nu ut i v. 39. Stor men fullt hanterligt. Jag har alltid njutit av att ha den där kulan på magen och snart är den borta …, till och med för alltid … Lite sorgligt, men någon gång får det vara nog i barnproducerandet. Nu väntar och längtar bi efter lilla ”Marta” som Judit bestämt hävdar att hon ska heta (och som det inte kommer att bli). Värre småländskt ”r” får man leta efter.

Fina vänner

Det blev av! Äntligen. Det var ett tag sen jag ordnade frukost pga främst sjukdomar men också juluppehållet. I morse bjöd jag dock in vänner och mammor från både Megs och Judits grupp och också tre svenska tjejer som jag börjat umgås med. Vi blev allt som allt 9 pers runt frukostbordet. Kul!

Eftersom vi råkar bo väldigt nära skolan gissar jag att det är mycket därför som uppslutningen av folk blir så bra. Och vilka vänner jag har! Den ena efter den andra droppar in med gåvor, fast jag gör klart att de inte får komma hit om de fortsätter ta med sig saker. Något väldigt oväntat men jätteuppskattat var den här fina bodyn till lilltjejen. Så fin och så i min smak! Tuff och lite halvkaxig, precis som donnan i magen … gissar jag.

Och som pricken över i:et kommer Izla hit med en hembakad URGOD kanellängd. Ojojoj, mina tyskfödda vänner fick ju självaste ”smakdåndimpen”. Och så lite chiapudding och vitaminshot på det. Jag tror de var nöjda.

Fasching celebration

Oj, vilken högtidsdag det var på förskolan idag. Idag var den sk fasching day som innebär att barnen klär ut sig till vad de vill. Traditionen bottnar i festivaler och karnevalståg som hålls före den årliga fastan den här tiden på året. Det är främst i mitten och södra Europa som uttrycket Fasching används. Jag skulle vilja jämföra det med våra semmeltider då vi äter upp oss inför fastan och som vi sedan avslutar med våffeldagen senare i mars.

Hur som helst, en av helgens aktiviteter var att hitta passande kostymer till barnen. Och de visste mycket väl vad de ville klä ut sig till. Ingen tvekan rådde alls över valen:

På eftermiddagen hämtade jag barnen, då med Judits vanliga inneskor på sig …😂. Hon som så stolt klackade iväg in i klassrummet till Miss D och vännerna i sina älskade rosa pimpinett-(urfula) skor, som hon minsann aldrig skulle ta av sig. Men även hon insåg förmodligen till slut att det kräver sin konst att gå i klackskor hela dagen. Miss D och jag log åt varandra och världens mest pimpade skor. De slår liksom allt och är så fula så ni anar inte (förlåt älskade Judit)!

Två prinsessor i ett förtroligt samtal. Undrar just vad som avtalas …?

Sen har vi lilla Pippi Longstocking or Pippi Langstrumpf. Vi pratade om Pippi i stort sett hela helgen och visst skulle hon ha fräknar målade på sig i ansiktet, men ack vilken katastrof det blev när vi målade på dem i morse. Katastrof! De skulle bort! Genast. Men så glömde hon bort dem och när jag hämtade kl. 15 satt de fortfarande kvar. Och ikväll var hon SÅ stolt över fräknarna.

Imorgon blir det en vanlig dag i vanliga kläder på förskolan. Tillbaka till rutinerna, jag tackar ja! Min plan är att ha åtta mammor/vänner här på fika imorgon bitti efter lämning. Min plan … som jag hoppas håller även imorgon … (en dag i taget).

Vår helg i bilder

Vi gör inte många knop. Men vi umgås och myser ihop, och någonstans njuter lite extra av att fortfarande kunna vara rätt flexibla och ha en förhållandevis enkel tillvaro. Vi vet vad som väntar. Blöjbyten, amning, tider att anpassa sig till, sömnlösa nätter … och ett alldeles fantastiskt litet nytt liv att lära känna. Men till dess njuter vi faktiskt av att bara vara VI fyra. Friska och någorlunda pigga i vabruarimånaden.

Igår vaknade jag och barnen upp till en ljuvlig doft av nybakade frukostfrallor – Mickes kalljästa frallor med chiafrön och linfrön. Inte dumma någonstans!

Efter en lagom skön dag med cykling in till stan på förmiddagen och storhandling med bil på eftermiddagen fortsatte han att glänsa. En ugnsbakad bacon- och pastarulle fylld med kyckling och mozzarella och en alldeles gudomlig sås till det.

Idag har vi en extremt lugn dag här hemma med legobygge, semmelbullebak och ”skruva ihop barnstols”-aktivitet. Efter lunch när nu vi, Micke och jag, har parkerat oss på sängen leker tjejerna frisör (obs! ff i sina pyjamaser):