Bebisgos

Nej, det är inte vår bebis. Inte än.

Idag bjöd jag över svenska Johanna och hennes, på dagen, en månad gamla Julia på lunch. Johanna jobbar på SEB och är kollega med Micke, men det är snarare genom svenska kyrkan och hennes son Carl som jag lärt känna henne.

Det blir perfekt att vara mammalediga tillsammans under det kommande året. Och så har vi Judit och Carl som är jämngamla med varandra.

Johanna och Julia kom vid lunchtid och plötsligt var tiden inne för mig att hämta på förskolan och köra ut till svenska kyrkan. Jag vet inte vart tiden tog vägen, den rann ifrån oss på tio minuter kändes det som. Vi pratade, lunchade, pratade mer, bytte blöja, pratade ännu mer, ammade och pratade under tiden, ammade igen och pratade ännu mer.

Och åh, så mysigt det var att känna bebisdoften och att få hålla en sån där miniliten varelser igen. Pluttliten. Det är inte klokt vad man glömmer. Ska vi verkligen ha en sån där liten hos oss snart?

Tillbaka i vardagen

Bloggen lever, ja, det gör den! Men av oförklarlig anledning tog jag och skrivandet en väldigt lång jul- och nyårsledighet från bloggandet. Det är samtidigt väldigt svårt att komma igång igen när man har så mycket att berätta om julhelgerna och allt vi gjort. Därför gör jag inte det, berättar alltså. Det är helt enkelt alldeles för mycket att berätta så jag vet inte var jag skulle börja och så är det dessutom alldeles för längesen. Jul och nyår har jag lagt bakom mig och nu ser jag fram emot sköna (och förhoppningsvis) lugna veckor fram till 20 februari.

Jag ser fram emot att ligga i soffan och se på serier under dagtid när barnen är på förskolan och cykla in en kort sväng på stan för att gå på utvalda reor och naturligtvis umgås med vänner över en kaffe vid lämning.

Åh, som jag behöver få vara bara ”jag” den här tiden fram till vakna nätter och rödsprängda ögon. Jag vet alldeles för väl vad som väntar den här tredje gången. Samtidigt som jag har två tjejer att stimulera, aktivera och tillfredsställa i två väldigt roliga, men också rätt krävande åldrar.

Jag måste därför tillåta mig själv att njuta av möjligheten att kunna vara flexibel om dagarna och göra precis vad bara jag vill när jag är ensam.

Så det här är vad jag gör, väldigt ärligt och uppriktigt. Jag har börjat följa Fröken Frimans krig och ligger antingen i soffan eller äter lunch framför tv:n och njuter SOM BARA DEN!

När tjejerna kommer hem från förskolan fortsätter jag lyxen och njuter lika mycket tillsammans med dem. Så vi äter varma Ikea-kanelbullar (tills jag orkar baka egna) och dricker mjölk till. Barnsligt gott!

Samtidigt börjar jag bli riktigt nyfiken på vem hon är i magen. Jag har väldigt svårt att förstå att hon faktiskt ska komma till oss och bli lika självklar som de andra två. Vi fyra har ju kommit att bli så sammansvetsade på något vis. Hur ska hon kunna bli en lika naturlig del av vår familj? Jag har väldigt svårt att se det framför mig den här gången. Men jag är spänd och nyfiken, väldigt väldigt jättespänd på vem hon är! Och jag är redan mycket stolt över henne för att hon tidigt valde att ta plats och visa sin självklarhet med den överraskning som hon gav oss i början.