Veckans status

Igen. Kan ni förstå? Det började egentligen med Meg som i måndags kväll kräktes pga sin jobbiga hosta och igensatta hals. I måndags var de båda hemma med mig på dagen eftersom Judit och jag egentligen planerat en tjejdag men så blev Meg så hostig under söndagen så det slutade med att båda var hemma.

Efter en natt med LITE sömn kom Judit upp gråtandes och meddelade att hon inte mådde bra och sekunden efter … ja, ni förstår. Det var bara att börja torka och ta fram madrasser. Igen. Och tvätta och tvätta. Igen.

Framåt förmiddagen verkade det värsta vara över och istället tilltog febern. Som tydligen ”går” på skolan. Natten har varit splittrad, tack och lov utan tecken på maginfluensa, men vi ska inte ropa hej än.

Nu sover de till det och jag har flyttat över till en säng som det går att ligga i.

Innan sjukdomarna tog vid i slutet av helgen hade vi en underbar helg, lugn och utan några som helst måsten.

Meg fick en (begagnad) cykel med trampor som hon inte alls förstod vitsen med. Haha, vi som trodde hon skulle singla iväg som Judit i samma ålder och förstå den tekniska vitsen med trampor på samma sätt som Judit gjorde. Men icke, hon satt som tjuren Ferdinand och njöt av att bli puttad framåt. Strålande glad men endock utan tillstymmelse till att ”handla” själv.

Jaja, det kommer. Tids nog. Träning ger färdighet.

Nu ska vi börja dagen här hemma. Kolla temperaturer och försöka äta något. Själv är jag inne på min fjärde frukost efter nattens alla mål. Jag är konstant hungrig nu. Så om hon därinne valt att ta det lite lugnt fram tills nu, kör hon slutspurten med bestämdhet och satsar allt på att lägga på sig de sista grammen så här på slutet.

Italienska vänner

Nej, det är fortfarande inte vår lilltjej även om det är nära nu. Det här är lilla Gea som för stunden sitter i min väns Eleonoras famn.

Lilla Gea är Erikas dotter, en till mig ganska nyfunnen vän som jag kommer väldigt bra överens med. Erikas äldre dotter är halvåret yngre än Meg och de båda tjejerna går i samma förskolegrupp på Ibms. Så förutom nyfödda små tjejer och en mammaledighet att se fram emot tillsammans har vi också förskolan som en gemensam nämnare.

I fredags träffades vi tre (fyra) över en lunch. Eleonora är italienska och Erika är från Litauen men gift med en italienare och pratar sedan studietiden och flera års boende i Italien italienska, såklart.

Lilla Gea är det bland det sötaste jag sett och var sockersöt redan från födseln, till skillnad från de flesta andra bebisar som inte alltid ser så särskilt söta ut, mer skrynkliga och ibland fortfarande lite ihoptryckta. För mig är det underbart att kunna bebisgosa och mysa såhär när det är så nära för mig själv nu. Jag längtar verkligen efter henne nu, vem sjutton är hon därinne och hur ser hon ut?

Ikväll väntar middag hos oss med Mickes två jobbarkompisar, Jens och Michelle. Och hör på detta, grejen är att de ska stå för maten och laga den här hemma. Bra deal, tycker jag! Vi har gjort efterrätt, något kan vi ju bidra med, liksom. Och eftersom middagen bestämdes till ikväll fick Micke lite press på sig att pussla färdigt 1000 bitars-pusslet. Igår kväll satte han den sista biten. Vilken tillfredställelse innan alla bitar nu åker ner i en påse igen! Här ligger det för alla i familjen att beskåda.

Veckan som gått

Den här veckan har verkligen flugit förbi. Därmed dålig uppdatering. Många möten, några för lunch med vänner, andra hos läkare och på sjukhus för att ”prata bebis”.

Känslorna har varit mycket upp och ner hela tiden. Allt grundar sig på mätningar som görs här regelbundet och som påvisat att lilltjejen inte skulle lägga på sig i vikt som genomsnittsbabyn. Samtidigt säger min barnmorska och läkare att jag inte ska fundera på det så mycket eftersom hon får tillräckligt med näring och syresättning och att allt annat tyder på att det är som det ska. SÅ SLUTA PÅPEKA DET HELA TIDEN DÅ! Tårarna har varit väldigt nära vid flera tillfällen.

Men så igår var jag på ett andra sjukhus och möte med en manlig äldre läkare inför en eventuell förlossning just på det sjukhuset. Äntligen lugnades jag ända in i själen. Jag släppte alla orostankar hos denna fantastiska läkare som gjorde ännu ett ultraljud och mätte tjejen till 2700 g vilket är helt i sin ordning till den här veckan. Han var lugn, metodisk och hade en sådan självklarhet i sitt sätt att prata och agera som gjorde att jag litade fullt och blint på honom så fort vi skakade hand. Snälla du Dr D, låt det bli du som är där när det är dags!

Sen har jag fantastiska vänner som nyligen varit gravida eller fortfarande är gravida och som förklarar för mig att noggrannheten här i Tyskland är toppen men också botten när något avviker. Då får man direkt känslan av att det är något allvarligt fel på barnet. Men alla har fått fullt friska barn och råder mig till att inte ta informationen så allvarsamt.

Förutom dessa orostankar har vi pysslat med lite av varje.

Judit var för första gången i onsdags på Zumbadans. Då fick Meg och jag klara oss själva vilket var riktigt mysigt. Jag får sällan tillfälle att mysa ensam med min två-och-ett-halvtåring. Riktigt såhär tjurig var hon inte vid tillfället vi fikade men inte heller en helt missvisande bild av hur vi har det just nu. … och på förskolan, har jag fått veta. Alla är helt slut pga hennes temperament. Helt plötsligt, utan förvarning och förklaring väljer hon att tjura och ska göra tvärtemot. Man kan kalla det med många ord. Trotsig, jobbig, påfrestande, tålamodskrävande och samtidigt rätt gulligt (när man har tid inte känner sig stressad). För även om trotset är rätt så frekvent nu så har den här tjejen ett enormt stort hjärta och humor som få i samma ålder. Hon spelar teater för oss dagligen, antingen med sitt hetsiga temperament eller bara för skoj skull. Hon gör miner, pratar svengelska och ”teaterapar” sig så hon till slut skrattar åt sig själv. Och vi andra lika mycket.

Du lilla Meg, som vi älskar dig! Vi skulle inte kunna tänka oss en dag eller ens en timma utan dig. Vi är så enormt glada att just du kom till oss med din bestämda personlighet, … även om du ibland håller på att knäcka pappa och mig som föräldrar.

Mat, dricka och socker

Den ordern fick jag hos min läkare idag när jag var på en regelbunden kontroll med lilltjejen i magen. Här i Tyskland kör man ctg varje gång man går på kontroll. Allt kontrolleras noggrannare jämfört med Sverige skulle jag våga påstå. Jag har fått höra och veta om alla möjliga tester och värden under den här graviditeten. Nackdelen är dock det man får veta ger utrymme för att oroa sig mer också.

Som idag när jag först blev glad för att hon växt på sig riktigt bra men plötsligt orolig när läkaren förklarar att det idag var första gången som ctg-kollen var avvikande och lilltjejen inte var lika aktiv som hon brukar och att hon dessutom hade lägre hjärtfrekvens än vad som är önskvärt. Ordern jag fick blev därför att gå ut på stan och äta och dricka och gärna något sött därtill för att sedan komma tillbaka och köra ctg igen.

Sagt och gjort och med tårarna nära (och med absolut noll hunger på fem minuter pga den olustiga oroskänsla jag fick) gick jag och satte mig för att äta lunch. Kl. 10.40. Sen upp igen för att göra samma ctg-kontroll under en halvtimma.

Tack och lov sprattlade hon runt nästan mer än vanligt och hjärtfrekvensen visade sig vara precis enligt önskvärda mått. Jag dansade i princip ut från praktiken, stolt över oss båda två som klarat ”testet”.

Det här gjorde min dag till något av en uppochner-dag med många jobbiga känslor att handskas med. Av en enkel ctg-koll som inte alls mäts lika ofta och så noga i Sverige.

Och att lilltjejen inte skulle vara ”genomsnittsstor”, vad betyder det för mig/oss, egentligen? Vi fick ingen indikation på att Judit och Meg skulle peka mot det ena eller andra hållet viktmässigt när vi väntade dem, helt enkelt för att vi inte mäter i vikt utan i längd i Sverige. Kanske låg tjejerna på ganska exakt vikt som lilltjejen i samma vecka. Tyvärr får vi aldrig veta det eftersom möjligheten till jämförelse inte finns.

Nu hoppas jag bara att hon ska komma ut friskt och förhoppningsvis nära samma vikt som systrarna. Snart, snart …

Magsjuk Meg

Så var julen över och nästa bestyr tar vid. Magsjukan. Finns det något värre? Egentligen tycker jag att själva sjukan är rätt okej, den är oftast intensiv och jobbig för alla några timmar men när den fasen är över är det liksom …över, och den drabbade piggar på sig relativt snabbt. Till skillnad mot förkylda och täppta näsor och långdragen hosta flera nätter i rad.

Men, den stora hemska och alldeles förskräckliga nackdelen med magsjuka är tvätten och lukten och de ettriga små bacillerna. Och så luktar det … – vidrigt!

Inatt drabbades vi, egentligen redan runt 23-tiden igår kväll. Och så höll det på fram till fyratiden. Micke var bussig och la sig med Meg på en madrass i tjejernas rum. Judit och jag fick ligga i vårt rum. Just nu i nionde månaden var jag enormt tacksam över uppdelningen även om jag har svårt att lämna över ansvaret när ens dotter far så illa. Men en för tidig förlossning vill jag inte ha!

Efter några jobbiga timmar för främst Micke och Meg vaknade vi allihop runt 08.00. Gissa om vi alla var spända på lilltjejen. Det kändes som jag hade vunnit högsta vinsten när hon kom utspringandes och på sitt gulliga sätt vill förklara för oss att hon minsann har varit sjuk men att hennes ”belly is ba (bra) now”. Lilla äsklingen.

Efter det mötet gjorde jag mig en riktigt god kaffe på den nya maskinen som inskaffades i fredags. Inte helt utan research av min käre man såklart. De flesta forum och jämförelsesighter har gåtts igenom och diskuterats. Men nu får vi gott snabbt kaffe med malda kaffebönor.

Resten av dagen har bestått av åtskilliga maskiner tvätt, skurning och rengöring av drabbade ytor …, yuck! Nu är det bara att vänta ut tiden. Vi vet att vi inte kan ropa hej än på flera timmar. Till och med dagar som vi fick lära oss senast vi hade det. En dag i taget, alltså!

Ett steg närmare

Där står det! Ser ni det? I hörnet. Ett nyligen vitmålat Ikea-skötbord. Det är den allra första av de få prylar som vi ska köpa den här gången. Först sa jag bestämt nej till ett skötbord då jag alltid varit en ”golvmänniska” och ändå alltid hamnat på golvet med barnen. Men, det är väl bara erkänna att vi blir äldre och behöver tänka på våra ryggar. Ja, inte jag främst då, men kanske snarare min långe man.

Så ett skötbord blev det. Men den enklaste sorten och möjligheten att måla det vitt.

Meg går runt och säger ”Bebbens säng”. Och ja, visst kan det likna en säng. Särskilt när hennes storasyster kom på att det kunde vara en våningsäng. Tack och lov hittade jag dem innan de var halvvägs upp för att prova ”våningssängen”. Mina påhittiga flickor som alltid tar saken i egna händer och provar sig fram.

Fika på Lea’s

Här sitter fikagänget. Judit längst bort och Tomris till vänster om henne. De två skolades in tillsammans och har funnits vid varandras sida hela tiden. De har aldrig direkt varit bästa vänner, säkert för att de är så otroligt olika. Som natt och dag för att vara helt ärlig, men ändå har de alltid haft varandra som en enorm trygghet.

Idag leker de rätt mycket på förskolan och det är roligt att höra konversationerna i deras lekar. Den ena mer aktiv, nyfiken och påhittig. Den andra mer stillsam, förståndig och eftertänksam. En perfekt mix och kombinationen är ju egentligen ideal! Gissa vem som innehar vilken personlighet 😉.

Meg och Tomris lillebror Teoman är nästan jämngamla. Det skiljer en månad mellan dem. De här är precis som tjejerna, totalt olika vilket också är mer påtagligt i den här ådern. De är som ett gammalt par där Teoman oftast står och funderar på om idén (som förmodligen kommer från Meg) verkligen är så bra samtidigt som han nervöst tittar åt mamma Zehras håll. Meg är redan på väg till målet och skiter blanka fasen i om det är tillåtet. Alltså är det jag i vanlig ordning som nervöst sitter och vrider mitt huvud hela tiden.

Den där tjejen, alltså. Hon var hela tiden halvvägs upp i fönstret i någon klättervänlig anordning på kaféet. Och naturligtvis klurar hon ut hur hon ska göra för att komma upp. Och protesterar högt när hon hindras av mig, varpå alla tittar åt vårt håll, vilket inte bekommer Meg ett dugg, såklart. Så visst, fika i all ära och visst ser det mysigt ut! … innan stormen och kaoset bryter ut!

Ny hobby

Så här sitter han. Så fort han har en ledig stund fastnar han här. Till och med påklädd i kostym på väg till jobbet hittade jag honom stå hängande över pusslet. Pusslet som jag fick av just honom.

Han är makalös på att hitta sina sysslor och sättet han går in för det på är beundransvärt. Totalt uppslukad och frånkopplad från omvärlden.

1000 bitar består pusslet av. I tre dagar har han pusslat, stundvis. Jag har inte ens rört det än. Men imorgon ska vi sätta oss båda två med lite gott att äta och något gott att dricka till. För det var precis så jag ville ha det när jag började prata om ett pussel att lägga. En syssla att plocka med, roa mig med och som upptar min tid annat än vanligt pyssel här hemma. För vad är egentligen mysigare än att förlora sig i något nästan meditativt som ett pussel?

Men att min man skulle fastna så kolossalt i (mitt) pussel och pusslandet är ändå något förbryllande. Särskilt med tanke på inställningen till det innan det landade i vårt hem. Men efter 18 år tillsammans är det väl underbart att man fortfarande förvånas över varandras intresse och förmåga.

Solig söndag

I veckan bestämde vi att vi skulle boka in oss på bio för att se Paddington 2. Första filmen såg vi tillsammans här hemma och Micke och jag blev lika förtjusta som tjejerna i söta lilla Paddington och hela berättelsen.

Så imorse bar det av, laddade till tänderna. Vi kom i princip direkt från frukostbordet men eftersom vi lovat popcorn fick det naturligtvis bli det och en glass till Micke. Öl såldes det också, en självklarhet för tyskarna men en mycket udda syn för oss i kön.

Tjejerna klarade filmen galant, dvs. att sitta stilla i 1 1/2 timma. Särskilt Meg som har myror i baken för jämnan numera. Det var endast de sista tjugo minuterna som rörelsebehovet uppstod. Men inte värre än att hon stod upp och fortsatte följa filmen med lite mer rörelse i kroppen.

Sen blev det korv till tjejerna och falafel i pita till Micke och mig i en korvmoj rakt över gatan från bion. Med det i magarna hade vi energi till lek på en större lekplats.

Enkel lördag med lyxig gastronomisk avslutning

Efter jul och nyår lunkar vi på i vardagen. Utan större ambitioner och planer för dagen. Men nu var det skönt att ta helg efter en första vecka på jobb och förskola.

Eftersom det berömda datumet närmar sig och jag som bäst håller på att ”boa in” mig fick jag iväg Micke och Meg till Ikea på förmiddagen samtidigt som Judit och jag cyklade in till stan för en bokad klipptid till Judit. Efteråt passade vi på att springa några ärenden, de två viktigaste – till Other Stories och Kaufhofs parfymavdelning 😉.

Jo, det är stämmer – jag skickade iväg Micke och Meg till att köpa skötbord på Ikea medan jag själv funderar på viktiga saker som kläder och parfym till mig själv. Smart, smidigt och effektivt, som jag ser det!

Och efter ett nödvändigt bad för barnen dukades det fram en helt gudomlig rätt med lamm, blomkålspure, rödvinssås och ugnsbakade rotfrukter framför mig ikväll. Helt utan krav eller övertalning från min sida om att vilja bli bjuden på middag, men uppskattat och gott!