Lussebullar med smör

Idag var jag inbjuden till Caroline, som är mamma till en av Judits gamla kompisar i sexårsklassen. Hon tog min idé om att bjuda in alla gamla vänner/mammor i vårt lilla kaffegäng för julfika och Glühwein. Jag hade givetvis tänkt glögg men när hon erbjöd sig att bjuda in hos sig var jag tacksam och nöjd utan glögg.

Nu blev det inte någon Glühwein alls eftersom hon glömt bort oss gravida kvinnor (Sue och jag) och de två andra hade hälsovecka före jul … vilket gäng!

Jag smakade tyskarnas pepparkaka med kanel och socker som huvudingrediens. Väldigt goda om än långt ifrån pepparkakssmaken.

Eftersom jag nu bakat lussekatter i två omgångar tog jag med mig ett gäng i en påse och knöt ett snöre om. Mina vänner som har fått äran att tilldelas en liten påse tycker om dem och fascineras alltid av färgen. ”Hur får du dem så gula.” Och visst tittar de lite skeptiskt på dem samtidigt. Plötsligt berättade Sue för mig och alla de andra att hon i morse hade skurit hennes och Junas lussekatt på längden och brett smör på med en skiva ost (och vad annat pålägg det nu var). ”Well, to be honest, they’re not so very sweet so I thought I’d add a little something else to the yellow bread bun this morning.”

Och det är ju också ett sätt att äta våra gula katter på … 😉!

Julfixig söndag

Som det har snöat! Och jag förstår att det inte bara är här som det har snöat mycket utan också hemma i Sverige. På agendan stod matförberedelser och julpyssel.

Vi började med allt samtidigt efter frukost. Micke stängde in sig i köket och vi pysslade. Vi får se om några av er får chans att beundra konstverken.

Meg var med oss i hela tjugo minuter innan hon tröttnade och gick till dockorna istället.

Judit och jag höll ut längre, ganska mycket längre. Vi skulle också hunnit med att skriva födelsedagsinbjudningskort, men när julpysslet närmade sig sitt slut var vi för hungriga så det lämnar vi till en senare pysselstund.

Till lunch serverades det smakprov från årets stundande julbord.

Innan vi lufsade ut i snön kokade Micke färdigt kroppkakorna och jag hängde upp min vän Eleonoras budskap som foto som jag fått av henne och som jag själv har ramat in. Nu är hon med och deltar med sitt verk på utställningar i både Italien och Frankfurt.

Sen pulsade vi ut! I härlig kramsnö. Vi gick bara runt två kvarter men det tog sin tid. Vi blev som barn alla fyra och ville kasta snöbollar.

Gravidhormonernas bästa

Det måste nog varenda gravid kvinna hålla med om är håret! Vilket hår man får! Jag minns att jag tänkte på det med Judit och Meg, och för bara två, tre veckor sen upplever jag samma sak igen. Jag tvättar bannemej inte håret mer än en gång i veckan numera. Idag är det en dag från att det är vecka gammalt och jag känner egentligen inget behov av att tvätta det. Så jag väntar tills det är i behov av en tvätt helt enkelt. Fantastiskt!

Men sen vet jag att det kommer en tid med det motsatta också – smutsigt, glest och långt ifrån glansigt hår! Den tiden kommer, snart, närmare bestämt om ca fyra månader och varar i … hm … säkert ett år. Usch, så livlöst håret blir då! Kontraster är väl ett bra sammanfattande ord till gravid- och amningshormonernas påverkan på kroppen.

Det här blir det ingen bild på. Bara några korta, kanske ointressanta, ord om min upplevelse av gravidkroppen förutom alla sjukdomssymtom som jag lever med numera. Då är det betydligt roligare att reflektera över graviditeten och dess påverkan. Därför blev det ikväll några ord om håret 😉.

Tjejmys

Efter oktobers alla besök och novembers sjukperiod vet jag inte när vi senast hade en tjejdag. Ett tag hade vi lite rutin på det så att vi umgicks en dag tillsammans ungefär varannan/var tredje vecka. Men idag blev det av!

Anledningen var egentligen den U9 som Judit skulle göra hos barnläkaren idag, en femårskontroll helt enkelt men som på tyska kallas U9 – Untersuchen 9 (gissar jag).

Hon ”gick igenom” förutom något enstaka litet ”något” på ögonen som jag aldrig riktigt förstod vad det egentligen var. Litet var det, men som ändå skulle kollas upp hos en ögonläkare. Sagt och gjort, nästa fredag får det bli tjejdag igen, jippi, när vi besöker en ögonläkare i stan.

Undersökningen gick i övrigt ut på att hoppa på ett ben, synkontroll och hörselkontroll, rita/kopiera krumelurer, bokstäver och olika former samt rita en flicka. Och så skulle hon säga ordet för vad varje bild ovanför visade. Jösses, tänkte jag. På frågan om hon ville säga de tyska eller de engelska orden svarade hon engelska. Jaha, naturligtvis, tänkte jag igen, jag skulle bara ha klarat en handfull på tyska om ens det.

Men Judit satte igång och snabbt gick det. Jag höjde på ögonbrynen eftersom till och med jag var tvungen att tänka efter och hitta det engelska ordet för varje bild. När hon kom till fågelbo – nest tvekade hon och sa ”it’s a home for birds”. Då kunde varken läkaren eller jag hålla oss. Duktiga, smarta, lilla Judit!

Sen blev det lite bokstavskoll bland andra krumelurer. Judits enda miss, som ändå var positiv, var att hon skrev K ”rätt” eftersom hon övar bokstäverna på förskolan och är väldigt intresserad av att skriva numera. Egentligen var detta K bakvänt, men som läkaren förklarade det förstod hon att Judit är nyfiken och vill skriva bokstäverna, därför var det naturligt för henne att forma den som den ska skrivas.

Efter det avklarade besöket korsade vi gågatan och satte oss på Starbucks för en cappuccino, apfelschorle och en croissant. Mysigt!

Sen avverkade vi våra ärenden. Och strax innan lunch gick vi in i en nyöppnad pyssel/plock-butik som vi aldrig höll på att komma ut från. När vi en timma senare ändå kom ut var jag 1000kr fattigare! Förstår ni! Vad sjutton köpte för så mycket pengar? Efter det här inlägget ska jag dyka ner i den påsen, var så säkra och gå igenom detta mysterium. Men en hel del pyssel blev det, julkortspyssel, adventskalenderinköp, stundande födelsedagskalasfix och en julduk. Jaha, joho, kanske att det kan stämma, men ändå …

Trötta och hungriga (!) var vi efter pysselbutiken och önskemålet för lunch var tydligt – stekt, panerad fisk med potatis och remouladsås. Valet var enkelt och restaurangen given – bara några steg ifrån pysselbutiken dessutom. Där satt vi och tittade några hundra gånger i påsen samtidigt som vi åt. Judit som var uppspelt för allt vi hade köpt och jag med huvudbry för allt som vi hade köpt!

Klockan tre hämtade vi Meggis, som hon nu numera kallar sig själv, på förskolan och tog del av skolans årliga julmarknad på baksidan. Där blev det mingel med våfflor, kaffe/gluwein och lite julklappsinköp. En mycket bra fredag som avslutas med adventskalenderinslagning.

Informationsabend für werdende Eltern

Äntligen kom vi iväg, Micke och jag. Det har fått skjutas upp både en, två och tre gånger pga sjukmånaden. Men ikväll kom Pamela och vi kunde åka iväg för information om förlossning på ett sjukhus i Sachenhausen.

Många, de allra flesta, har sagt att de bara har bra erfarenheter av just det här sjukhuset och det som står att läsa på hemsidan känns väldigt svenskt, alltså lite ”hemma” för mig. Miljön påminde mig om Sös med moderna, mysigt inredda rum på en lugn och stilla avdelning. Alla de väsentliga hjälpmedel, likaså smärtlindring finns, till och med – hör och häpna – lustgas! Det är det enda sjukhuset i Frankfurt som erbjuder det, kanske av tyska anledningar … Och jösses, så stolta de var över att kunna berätta om lustgasen. Detta nya som de haft i 2-3 år! Man måste ju få tillåta sig att småle lite. Tänk så vanligt, till och med regelmässigt det är hos oss i Sverige. Överläkaren hade själv inte provat det sa hon men hon förklarade känslan som två glas bubbel för mycket. Nu har ju faktiskt inte ens jag själv provat det eftersom jag aldrig varit i behov av det, men man vet ju aldrig.

Något som Micke och jag lärde oss redan efter Judits ankomst är att aldrig förvänta sig eller planera för en viss typ av förlossning. Alla är olika och de blir sannerligen aldrig som man tänkt sig. Så vi fokuserar endast på några få, för oss, viktiga detaljer. Avstånd, platserbjudande, ev. operation/vård för mig och gärna engelsktalande personal. Men den biten får vi nog kolla upp när vi anmäler vårt intresse för två sjukhus, som vi i slutändan kommer att välja. Det blir antingen detta eller Uniklinik.

Så kom den store St Nikolaus

Vi började morgonen med att kika efter avlämnade paket utanför ytterdörren, men icke! Kanske att St Nikolaus inte visste att Judit och Meg har flyttat till Tyskland? Hade han då bara gått förbi vårt hus? Judit hann bli riktigt ängslig och sjönk besviket och i tystnad ned på hallgolvet med allvarlig min. Funderingarna gick! På högvarv.

Men så kom Micke på att St Nikolaus har ju faktiskt ingen nyckel till vår port, så kanske att han kom via balkongen istället. Tjejerna flög upp men stannade tvärt innanför balkongdörren. Säkert osäkra på vad som kunde möta dem på andra sidan. Men se där, där stod stöveln och Judits sko. Med varsitt paket under. Glädjen var total!

Tjejerna blev överlyckliga över St Nikolaus val av julklapp. Hur kunde han välja så mitt i prick med en barbidocka och en trätårta med träkniv? Det sjöngs birthdaysång hela frukosten igenom med en fancy Barbi bredvid.

En halvtimma senare lämnade Micke barnen på förskolan på väg till jobbet och jag fick besök av fem vänner/mammor som jag mycket spontant bjöd in på frukost igår kväll.

När jag på eftermiddagen hämtade tjejerna på förskolan möttes jag av stor dramatik. St Nikolaus hade varit där och såhär såg det ut tidigare på dagen när han gästade Judits grupp. Skorna på rad i väntan på St Nikolaus och hans gåvor.

Och tänk, han hade kommit. Genom fönstret medan barnen fick sitta i kapprummet och sjunga julsånger. Barnen hade hört smällar och dunsar inifrån klassrummet och alla barnen var riktigt uppspelta vid hämtning av denna upplevelse. Det är samtidigt ganska svårt att hålla minen när 15 fyra- och femåringar står i en ring runt dig och med världens inlevelse och allvarsamhet förklarar hela händelsen på engelska. Tänk att de går på det och så gravallvarligt berättar om hur allt (ologiskt) gick till.

Väldigt nöjda gick tjejerna och jag hem med St Nikolaus gåva som han lämnade till barnen. Äpple, mandarin och choklad.

Nu har vi genomlevt och överlevt St Nikolaus day med stor bravur. Nu väntar en välförtjänt avsnitt av Bonde och sedan bums i säng. Imorgon har jag nämligen fått tid hos en lungspecialist. Mycket uppskattat och behövligt eftersom jag känner att jag tyvärr inte blir bättre i lungorna efter inflammationen.

Akutinköp och tomterädsla

Klockan 16.30 kom Judit hem med Elena efter dansskolan. Eleonora lämnade tjejerna hos mig och åkte vidare för att ta nästa tjej, hennes egen Domitilla, på gympalektion.

Sprudlande glad och exalterad, och ändå samtidigt väldigt allvarsam berättade Judit strax efter hemkomst vad som väntar imorgon.

Jo, jag tackar jag, en viss St Nikolaus (tomten) förväntas tydligen dimpa ner med ett paket till alla barn under natten. Det här paketet ska ligga i en av barnens skor, som dessutom måste vara skinande rena och blanka, ”för annars lämnar han inga paket, mamma, de måste vara jätte-, jättefina även under skorna sa miss Davidson”. Hm … !

Efter de här tio minuterna var det bara att akutringa Micke som fick akutspringa ut på stan och skaffa akutjulklappar. Hm … (får man säga j …a St Nikolaus?) Men, nu står de där, skinande rena skor (nope) med vars ett paket utanför dörren.

Innan vi pustade ut den här kvällen hann vi också med en tårögd och till sist gråtandes Meg eftersom hon ogillar, minst sagt, tomtar och alla andra utklädda figurer. Så där satt vi i köket med en jätteuppspelt och förväntansfull tjej och en livrädd två- och ett halvt-åring som hela tiden försäkrade sig om att det inte fanns någon tomte utanför fönstret. Så, hur var det, fick man säga j…a St Nikolaus? Tacka vet jag Sverige där tomten bara dimper ner en gång per år. Puh! ”But this too shall pass!”

Julius födelsedagskalas

Idag var en stor dag för Meg. För några dagar sen fick hon en alldeles egen inbjudan till Julius födelsedagskalas. Han fyllde tre år och med på kalaset fanns storebror Fredrik, jämngammal med Judit, och Megs bästis Oskar och hans lillasyster Ella.

Julius familj bodde för bara några år sedan i Lund där Julius mamma arbetade på universitetet. Därmed kan hon prata svenska, bra svenska så att jag alltid får dåligt samvete över min knackiga tyska. Måste öva mer …!

Judit var inte så intresserad av ett killkalas och fick istället följa med Domitilla och Elena hem.

Jag log för mig själv när vi kom hem och Judit får se riddarskölden som Meg fick med sig från kalaset (höjdpunkten på kalaset var nämligen att leka riddare med svärd, sköldar och en borg). ”Tror du att Meg också vill ha en sköld och ett svärd?” frågade Julius mamma snällt. Äh, hon vet nog inte vad det är och var rätt ointresserad av alla riddarlekar. Hemma tar Judit upp skölden och har inte den blekaste vad det är. ”Ska vi måla den fina fjärilen på framsidan” undrar hon och tittar på Meg. Och så går de in och färglägger motivet och leker sedan att det är ett underlägg till dockan Eva när hon ligger på golvet och måste byta blöja.

Skillnaden är stor mellan pojkar och flickor! Ljudnivån likaså. Därför är det nyttigt att få uppleva en annan sida av stoj och stim emellanåt. För jösses, så vilt det kan gå till ibland …!

Snö? I Frankfurt!

Kan ni förstå! Snö, som lägger sig på marken och stannar en hel dag! Otroligt! Det är få dagar, om några alls, som det händer här. Det kan snöa men aldrig att det varar så att barnen får chans att göra snöbollar och leka i snön. Den är säkert borta redan imorgon bitti men nu har vi i alla fall fått känna på kramsnön.

Imorgon ska Meg och jag på födelsedagskalas till Megs förskolekompis och vi behövde köpa en present. Vi behövde också köpa upp oss på lite fler julkalenderpaket. Första stoppet på julmarknaden blev varken det ena eller det andra, det blev detta. Där satt de tillsammans och njöt av rundturen och kunde säkert suttit många rundor efter första.

Vår bil som är svart hade blivit vit när vi kom hem. Inget konstigt i Sverige, men här, här är det faktiskt häpnadsväckande att snön täcker en yta.

1 december

Så var det äntligen första december. Man gör vad man kan för att få jul- och mystämning trots asfaltsgrå och disig (men obs ! kall) morgon här i Frankfurt.

Den här natten sov vi för första gången på väldigt länge utan avbrott för febernedsättande och hostattacker vilket gjorde att alla vaknade ”på rätt sida” och kunde glädjas åt den här lite speciella morgonen.

Vi tände ljus som vanligt och hämtade julgranens första paket. Till frukost blev det lussebullar och mjölk. Och en första chokladbit ur mormors chokladkalender. En härligt sockrig frukost, men så länge de stoppar i sig något efter den här sjukveckan är jag väldigt glad.

Ikväll bänkade hela familjen sig framför svt:s första avsnitt av julkalendern. Och så smaskades det på dagens andra chokladbit ur morfars Lindts-chokladkalender. De har det bra, tjejerna.

Nu ligger jag åter mellan två sovande tjejer och med den tredje sparkandes i magen så hela magen guppar.

Du lilla, lilla skruttfia som är så nära men samtidigt så långt borta. Jag hinner inte alls med dig den här gången och har ständigt dåligt samvete för dig och mig själv. Jag måste ju komma ihåg att njuta av att ha dig såhär. Sista gången … Du är så högt älskad redan och jag börjar bli väldigt nyfiken på vem du är. Idag gömde du dig som alltid bakom handen när jag ville se dig på ultraljudet. Du lilla rackare, jag har en känsla av att du är rätt tuff av dig och precis som nu kommer du bara att ”hänga med” och finna dig i allt kaos.