Sparkcykelpremiär för små fötter

Nu är tiden inne då Meg gör precis som storasyster. Och till det räknas verkligen allt! Länge har hon också fascinerats av Judits sparkcykel och gärna norpat första bästa på förskolan eller en parkerad sådan på stan för att prova. Hon vill ju också vara stor!

På julafton kom tomten med hennes efterlängtade, alldeles egna sparkcykel. Rosa, precis som sin systers. Och den här lilla damen är makalös till att snappa upp och lära sig tekniken på nolltid. Det räckte med en promenad till och från Café Laumer några kvarter från oss för att hon skulle få upp farten, lära sig hålla balansen och styra. Sen gick det undan. Ibland dök hon och då reste hon sig bara upp och fortsatte …, tills hon mycket olyckligt landade mitt i en vattenpöl några meter ifrån vår hus, tack och lov.

Mina snälla snälla vänner!

För andra veckan i rad servar hon mig med mat. Min holländsk-italienska vän med en äldsta dotter som förra året gick i samma grupp som Judit. Den här gången kom hon med en urgod lasagne som fick Micke och mig att förstå att vi nu måste fortsätta experimentera med vårt eget recept. Den här innehöll ingen becamelsås, istället hade hon spritsat ut ricotta blandat med lite marscapone. Oj, så gott det var!

Jag vet inte på hur många olika sätt jag fint försökte förklara att hon inte alls behövde stressa med att komma med ännu en färdig rätt till oss, bara att värma. Jag är ju betydligt bättre från min långdragna förkylning och fullt kapabel att både handla och laga mat om dagarna numera. Men icke, hon envisades med att svänga förbi för att jag inte ska stressa i onödan och istället utnyttja tiden till att vila och ta hand om mig själv.

Så i dagarna två har vi nu sluppit laga mat eftersom lasagnen var så stor att den räckte i två dagar. Och visst är det uppskattat! De stressiga dagarna precis innan jul är ju såna dagar då man helst av allt vill slippa laga den tråkiga vardagsmaten.

Men eftersom jag hade båda tjejerna hemma idag var vi tvungna att kompromissa om aktiviteter. Därför blev det Mc D till lunch. Jag förstår inte vad det är med detta ställe – ingenting är gott och man luktar päckel om fingrarna i timmar efter ett besök här. Men barnen gillar det. Nöjda var de i alla fall. Så nöjda att man på den väldigt korta cykelturen hem …

… somnar!

Sista dagarna på Ibms

Nu är det nära, så nära att idag går det stora flyttlasset. Från Westendstrasse, byggnaden som tjejerna gått i på förskola i ett och ett halvt år, till Senkenberganlage och en (för barn och lärare) ny byggnad. De sista dagarna den här veckan har inneburit nedmontering av allt på väggarna och hemtagning av alla barnens saker.

I onsdags, den allra sista, sista riktiga dagen då de fortfarande kunde vara inomhus i sina klassrum hade Miss Davidson ordnat en gemensam frukost för sina små juveler. Varje dag tycker jag det känns mer och mer sorgligt att gå in i byggnaden eftersom känsla, värme och atmosfär sakteligen försvinner. Kvar finns bara tomma väggar och skal. Och när vi klev in i Judits klassrum med frukost uppdukad och tända ljus lite överallt, ja, då knöt det sig i magen på mig. Barnen är nog inte lika känsliga. Men vi vuxna har en annan förståelse och medvetenhet. Och jag vet att lärarna brottas med tvådelade känslor. De lämnar minnen och händelser som liksom sitter i väggarna samtidigt som de är förväntansfulla inför flytten och det nya stället. Ett ställe att börja om på, ett ställe att börja något nytt på.

För mig är det nostalgiskt med starka känslor eftersom allt blir så mycket mer känslosamt när man flyttar och kommer, som vi gjorde, från ett land till ett annat, med ett språk till ett annat och från en bekant förskola till en helt ny. Här har vi ”boat in” oss och kommit att känna oss trygga. Vi, både tjejerna och jag, har fått vänner och lekt på lekplatser runtomkring skolan.

Men, nu är det verkligen inte till världens ände som skolan flyttar. Faktiskt bara runt hörnet om oss så vi får väldigt nära. Och alla familjer med barn följer naturligtvis med.

Men ändå, det välbekanta och såhär års – det stämningsfulla med tända ljus och fina julsånger … ja, det blev lite oväntat och plötsligt väldigt känslomässigt för mig. Men så är ju också känslorna uppochner för mig just nu …!

Juliga sista dagar

Det här är en vecka då vi alla går på högvarv, eller hur! Tack och lov är jag i mycket bättre skick än för bara några veckor sedan då jag lunkade runt och flåsade som en annan gamling. Nu är det andra takter, men jo, visst tänker jag på mig själv och min hälsa och jag försöker att ta saker och ting i den ordning de kommer. Och det som inte hinner bli gjort idag får ske imorgon, eller så får Micke ta resten 😉.

Som klassrepresentant kan man däremot inte välja att vänta en dag eller två. Presenter och blommor ska inhandlas och levereras. Här står vår fina lilla trio som gör Megs dagar på förskolan till en underbar tillvaro.

Pamela, Megs trygghet och favorit, ser ni till höger. Som vi uppskattar henne! Hon ställer upp i vått och torrt och verkligen i sista, sista minuten. Inte konstigt att Meg och faktiskt hela familjen känner trygghet i henne. Senare på dagen tog jag med mig tjejerna till favoritlekplatsen för första gången på länge. Det var härligt att vara ute och känna frisk luft. Och hör och häpna, vi var helt ensamma. Senare på kvällen när man tittar på adventskalendern kan man lätt och väldigt akut känna mysbehovet komma smygande. Det som händer då är att man ser Meg krypa närmre och närmre Judit i soffan för att sakteligen se ena armen sökande dra sig upp mot halsen på Judit. Judit som alltid är helt uppslukad av tv:n verkar inte bry sig utan tillåter oftast att Meg sitter där med armen om halsen på henne. Och rätt som det är blir behovet alldeles för stort och då måste det kramas och mysas med hela ansiktet. Ni kan säkert se vem som är mest resp minst angelägen om en kram. Och såhär ser granen ut nu. Med det slutgiltiga lilla extra – belysningen!

Huset besiktigat och klart

Medan huset på Öland fortfarande väntar på besiktning och att det lilla sista ska på plats, står nu årets Warsén-pepparkaksbygge färdigt. Det gick igenom besiktningen när smartiesen kom på plats. Taket och väggarna höll. Det var bara dörrhandtaget som fick backning och behövde justeras.

Nu är vi hemskt spända på om Warséns bygg och snickeri kan kontra med ett hus av denna kaliber. Men med tanke på fjolårets haveri av tak och väggar som rasade ihop efter (…, var det faktiskt bara några dagar?), så känner jag mig väldigt lugn.

Jul i vårt hus!

Åh, ibland undrar man …

På morgonen igår började vi plocka och fixa inför julen. Judit skulle på födelsedagskalas till en kompis på eftermiddagen så det fanns ett litet schema över vad vi ville ha gjort.

När jag flänger runt som bäst, eller rättare sagt, tar en paus på badrummet och borstar tänderna, kommer Meg in i, …, öh, vänta nu, ni reagerade också, eller hur, FÖR SMÅ KLÄDER! Närmare bestämt lillasysters kläder som jag lagt upp på byrån efter att ha gått igenom de små kläderna som varit undanplockade några år.

”Men du sa ju kläderna som ligger framme.” Min man är toppen på alla sätt och verkligen en klippa att räkna med i alla lägen och vi tar självklart ansvar för tjejerna lika mycket. Men ibland, ibland är han helt enkelt bara … en man.

Först blev jag irriterad och sa ”Men har du tittat på hur hon ser ut? Ser du inte att kläderna är för små?” Men sen kunde jag inte hålla mig eftersom Meg såg både rolig och fånig ut i de för små kläderna.

Efter den här lilla incidenten tog det fart. Vi fixade och trixade tills vi körde Judit på kalas runt två-tiden och vi andra tre tog en runda på julmarknaden.

Julgranen kläddes och är halvfärdig. Belysningen är beställd och kommer i dagarna då allt var slutsålt när vi gjorde vår shopping för en vecka sen. Julgransorutinerade som vi är …!

Pepparkakshuset kom upp och ska kompletteras med lite mer glasyr och smarties.

Och så blev det en fin grön krans som fick lite rött i sig här hemma.

Nu börjar det kännas som jul, på riktigt, i vårt hus!

38 år

Huha, det närmar sig 40-strecket, vilket inte är klokt. 40 …, det låter liksom …, hm, 40. Jag vågar inte skriva ut några ord, det är för många runtomkring mig som faktiskt är på andra av den siffran, så vi lämnar det 😉.

Dagen var i alla fall en av de bättre födelsedagarna, och morgonen framförallt. För första gången sjöng alla tre, högt och tydligt och så kom de in med frukost på sängen och med tre tända ljus på en bricka. Det var stämningsfullt och jättemysigt. Så satt vi där i sängen medan jag drack kaffe, åt en lussebulle med en svensk flagga i och öppnade presenter.

Jag fick en fin klocka, ett par pyjamasbyxor från Polarn och pyret och en Paradisask (som jag alltid får av mormor och morfar men som nu Micke fick ta ansvar för, för att hålla traditionen vid liv) och fantastiska teckningar av barnen. Meg tyckte det var jättespännande att jag fyllde år och hade förberett sig flera dagar tidigare. Hon går numera runt om dagarna och sjunger Ja, måhonleva varvat med Jinglebells.

En timma senare var vi igång och Micke skjutsade Meg till förskolan medan Judit och jag tog cyklarna in till stan för att kolla upp hennes syn hos en ögonläkare.

Men som jag trodde var detta en liten överdriven reaktion av Judits barnläkare som menade att vi borde dubbelkolla synen hos en specialist. Judit ser jättebra och hon har inga behov av glasögon eller av att behöva justera synen på något annat sätt. Tyskarna är noga, mer noga med såna här saker än vad vi är i Sverige. Inget lämnas åt slumpen. Samtidigt är jag glad att vi åkte dit. Nu är Judit dubbelkollad och så fick vi ett positiv svar på det!

Så, nöjda med svaret cyklade vi vidare och påbörjade våra ärenden inne i stan som blev julklappsshopping blandat med födelsedagspresent till Judits kompis, lunch på Kaufhof och inköp av eftermiddagsfika.

Vid tre hämtade vi Meg, som inte ville följa med oss hem. Hon var upptagen med att leka med sina kompisar Oskar och Julius och jag fick ta hjälp av Pamela och Sonia för att hemgången inte skulle resultera i en större scen denna fredag eftermiddag.

En timma senare kom Sue och Juna och vi kalasade på kokostoppar och pepparkakor. Och jag fick en underbar bodylotion från Rituals.

Kvällen bjöd på fläskfile-gryta och adventskalendermys framför tv:n och senare en stor tallrik marängswiss till Micke och mig.

Pepparkaksbak, julpyssel och Jesus

Här står hon, vår urcoola svenska präst som gör det mesta för, och med barnen. Här är hon i full gång med att berätta om julhistorien för barnen.

Hon berättade allt precis så där kortfattat och med enkla spännande ord så att nästan alla barn satt som ljus och lyssnade. Judit lyssnade hela tiden och stördes tydligt av andra som inte kunde sitta stilla eller vara tysta. Men så har ju faktist mina barn aldrig hört den här berättelsen. Jag är mycket tacksam över att de fick den på det här fantastiska sättet.

Jag måste verkligen höja vår härliga präst som kan skoja och ha distans till det religiösa på ett avslappnat sätt. Idag utbrast hon efter en längre diskussion mellan mammorna om Jesus-barnet som nog hade råkat ut för en hårdare behandling av någon. ”Jamen snälla, det är väl på tiden att hans arm går av på vårt gamla Jesusbarn så vi får chans att köpa en modern Jesus.” Jag har svårt att hålla mig varje gång hon flikar in så där oväntat och ”oprästligt”.

Min bok is gone!

Det händer mycket med Meg och hennes språk nu. Några månader senare än vad Judit var när hon började uttrycka sig med två- och treordsmeningar sprutar det nu ut ord ur Meg. Och de allra flesta orden är på engelska.

Härom kvällen kom Meg inspringande till vårt rum, jätteupprörd med en (ändå) underbar (och urgullig) mimik och med händerna upp i luften samtidigt som hon klockrent utropar ”Min bok is gone!”

Vilken katastrof! Hon var sekunden ifrån att börja gråta och vi andra tre blev nog så uppriktigt förvånade över hennes fyraordsmening på svengelska att vi genast följde med med henne in och letade efter boken allihop. Och tänk vilken tur att vi hittade den!

Det lilla märkliga i det hela och ändå ganska förvånande är att hon föredrar att kommunicera på engelska till så stor grad. Vi pratar ju bara svenska hemma, men så fort vi träffar vänner pratar vi engelska och givetvis på förskolan pratad det engelska, och faktiskt mycket tyska bland barnen i Megs grupp. Men ändå …, vi är ju svenskar och vårt hemspråk är ju svenska!

Därmed börjar jag känna ett ännu större behov att låta tjejerna delta i och uppleva våra svenska traditioner och jag förstår nu vikten av att vi varje vecka (eller åtminstone så länge vi är friska 😉) måste försöka åka ut till svenska kyrkan för att umgås med våra svenska vänner och möjligheten att leka på svenska.

Judit har också utvecklat sitt språk. Hon vet tex ord på engelska som jag inte använder i min vardag men som hon lär sig av Ms Davidson.

Igår hade hon fått göra ett språktest (som för Judit var mest en lek) med ett par forskare från universitetet.

”No, she did it in german. You know, she knows a lot more than you think!” sa Ms D till mig och log när hon berättade om testet för mig.

På min fråga till Judit om hur hon upplevde testet svarade hon: ”Ja, det var på tyska, mamma, men jag sa också ”Ich kann nur ein bisschen deutsch sprechen.”

Det här satte minst sagt lite griller i huvudet på mig. Jag kommer inte att kunna prata hälften så mycket tyska som tjejerna när vi flyttar hem. De vågar ju öppna munnen och leker fram de nya språken om dagarna. Jag höll nästan på att boka in mig på en tyskkurs direkt i går eftermiddag tills jag på påmindes om hon i magen. Och på tal om henne så får väl också hon ett språköra eftersom framförallt hon kommer att höra både tyska och engelska omkring sig från så fort hon föds.

Lucia

Varje år firas Lucia med traditionellt Lucia-tåg på Seb. Vi åkte givetvis dit för att titta och ta del av den mysiga svenska traditionen, och titta på pappa Micke såklart!

Vi hade förberett Meg med vad som komma skulle på morgonen och tittat på Lucia-tåg på telefonen. Vi kom precis lagom till när dörrarna slogs upp och sången sprider sig i lokalen. Det var stämningsfullt och vackert.

Även pappa Micke var fin i sitt långa nattlinne och strut. Meg var fascinerad, helt köart och satt blixtstilla i mitt knä hela tiden. När Midnattråder påbörjas smyger den gulliga tomteklädda kollegan ut bland folksamlingen och styr stegen ganska direkt mot oss. Självklart eftersom Judit och Meg var de enda barnen där. Micke och jag hinner utbyta en nervös blick och så kommer hon fram, sätter sig precis framför oss och bara vinkar och skrattar stort med hela ansiktet (det man ser). Meg sitter bara stilla och tittar på tomten utan att faktiskt bli rädd.

Jag frågade henne kort om tomten sen och då pekade hon bara på platsen där den stod. Det hade kunnat gå precis hur som helst i den stämningsfulls lokalen men det gick bra.

Sen lämnade jag barnen på förskolan med varsin påse med lussebullar att bjuda på.

Hemma mötte jag upp min holländsk-italienska vän som dagen innan erbjudit sig att komma förbi med färdig middag för kvällen. Helt otroligt! Jag har svårt varje gång att ta emot de här fina handlingarna. Det är tredje middagen som vi får hem, färdiglagad och bara att värma.

Det här blev en succé hos oss. Barnen åt som hästar, men så har Marjolien två tjejer i samma ålder som mina och en liten kille på 11 månader så hon vet vad som går hem hos barnen.

Nu ska jag stiga upp och börja dagen och plocka fram vad hon hade med sig till oss som frukost också. Jag har verkligen jättesvårt för att ta emot så här mycket mat och det är för mig en ovanlig gest kompisar emellan.

Marjolien berättade för mig att det är högst ovanligt i Holland att man gör såhär men att deras amerikanska vänner i kvarteret i Kronberg där de bor erbjuder sig att komma med mat så fort någon familj har det svårt. Hon själv uppskattade det enormt under tiden som också hon har varit väldigt nere och sjuk. Och vem uppskattar det inte? Det är fantastiskt att ha vänner som ställer upp så?