Inskriven

Så blev det efter ett återbesök hos min husläkare. Jag fick något slags remiss med mig till Universitetsjukhuset i Frankfurt. Jag bara gapde när min läkare sa ”inlagd på sjukhus”. Jamen, så dålig kan jag ju inte vara. Det blir man ju inte sådär i första taget hemma i Sverige. Men här blir man tydligen det. Tårarna rann för andra gången på två dagar i bilen på vägen dit, det kan jag lova! 

På akutmottagningens vårdavdelning satt och låg jag med Micke på en stol bredvid i sex timmar medan de tog prover, blodtryck, kollade syretillsättning i blodet och gick igenom lungorna med ultraljud eftersom jag inte kan röntgas. Utfallet blev lunginflammation på vänster sida. 

Sen fick jag komma upp på avdelningen där jag naivt längtade och trodde att jag kunde förvänta mig ett varmt mål mat efter svensk standard, liksom. Stackars lilltjejen, och jag själv! Det var som om rullgardinen gick ner för mig när tog av locket på tallriken och såg en torr vit rostbrödskiva med två salami-skivor ligga lite futtigt där. Skämtar de med mig! Då förstod jag varför de kommit in och frågat vilket bröd jag ville ha och om jag ville ha te eller kaffe till det. ”Fan (rent ut sagt), tänkte jag, jag skiter i vilket, bara ni kommer in med maten nu.” Efter en dag på akuten med en äcklig banan, chokladkex och en ljus torr smörgås skrek magen efter ett riktigt mål mat. Dessa tyskar och deras obefintliga, ja, i alla fall ohälsosamma matkultur! Familjen fick rycka ut istället och undsätta mig med pasta och lite sallad när de kom och lämnade en liten väska till mig senare på kvällen. 

Tidigt försökte jag få lite sömn, trots att min rumskamrat kanske inte är den roligaste. En stor högljudd andandes kvinna med hjärt- och lungbesvär. Men det är ju precis också här jag ligger. På avdelningen för dessa besvär. Jag drar ner medelåldern rätt ordentligt skulle jag tro efter en promenad i korridoren i morse. 

Natten och sömnen? Jo, det gick väl an. Jag vaknade varje timma och rätt som det var sent i går kväll väcktes jag för att bli ivägrullad till förlossningen för att äntligen kolla upp tjejen i magen. Frusen med feber och halvt förvirrad i uppvaknandet började jag klä på mig tills transportören och den snälla sjuksköterskan förklarar att jag inte alls ska ut och gå. Han har ju kommit för att köra mig i sjuksängen! Gissa om jag blev glad! Men herregud, jag är ju inte van vid att uppfattas såhär ”dålig” och för att vara såhär ”handlingsförlamad”. Vi skrattade alla tre när jag åkte iväg och allt kändes lite halvkrångligt när vi först skulle åka ambulans och sen gå i långa korridorer för att komma dit (sjukhuset är nämligen otroligt stort där varje område har sitt eget lilla sjukhus). 

Allt såg bra ut. Hon rörde sig fint, växer som hon ska och med en extra koll för rörelsemönster och hjärtfrekvens blev läkarens summering ”This girl is very active, actually even more active than many other babies in this week (27)”. Herregud, tänkte jag genast med två rätt spralliga flickor hemma. Men ändå, så skönt att hon är pigg och växer och inte bör ta skada av medicinerna jag tar. 

Nu har jag ätit frukost och mår …, hm, kanske, kanske lite bättre. Jag får antibiotika, febernedsättande och näring(nånting) direkt i blodet. Jag är trött efter nattens ganska få timmars sömn och har fortfarande lite huvudvärk men det kanske faktiskt är en liten skillnad från gårdagen, trots allt. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att bli bra så att jag får komma hem till min familj väldigt snart. Jag längtar ju ihjäl mig efter dem! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s