Idag kunde jag inte hålla tillbaka

När Micke kom hem lite tidigare för att jag är så dålig att jag knappt kan stå eller gå härhemma i lägenheten och han ställde den första naturliga frågan ”Hur känner du dig?” 

Då brast det, tårarna rann längs kinderna och jag sjönk ner på hallgolvet några minuter och lät dem bara rinna. Huvudet hade dunkat i ondo sen jag slog upp ögonen i morse och jag vet inte vad som är värst, den ihållande stigande febern eller hostan med de trånga luftrören. Och det blir inte bättre! Så  på den enkla frågan gick det bara inte längre. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät en skvätt, fyllde på med lite energi genom att prata ihop mig med Micke om hur vi ska göra och så gick han och hämtade barnen som varit hos Sue och Juna i eftermiddag. Sen blev det väl ändå en hyfsad torsdagskväll trots allt. 

Jag har fantastiska vänner i barnens mammor på förskolan som förstår att jag är sängliggandes och frågar hur de kan hjälpa mig. Sue hämtar barnen på eftermiddagarna och idag ringde Zehra och frågade om jag var allergisk mot något, sen kom hon indundrandes med världens goda soppa, värmande och precis lagom smaksatt med egengjord qinouasallad och bröd. Till mig och hela familjen, kan ni förstå! Och just idag hade jag inget hemma i kylskåpet så det var en fantastisk tajming. 

Imorgon tar jag nya tag, Micke ska vara tillgänglig och skjutsa runt mig till läkare och kanske också min gynläkare för att kolla upp så att lilltjejen mår bra. Hade det bara varit jag som mådde dåligt utan en liten tjej i magen, då hade det inte varit lika illa. Nu är mest orolig för att hon ska ta skada och må dåligt av allt jag stoppar i mig (som ändå inte hjälper). 

Jag bör också kollas upp mer ordentligt eftersom antibiotikan inte hjälper och febern håller sig runt 39.   Hostan och luftrören är förfärliga. För någon timma sen trotsade jag min egen filosofi om att inte trycka i mig febernedsättande tillsammans med antibiotikan. Men huvudet höll på sprängas. Så här sitter jag nu och svettas som sig bör med paracetamol i kroppen, febern håller på att gå ner och livet är trots allt rätt bra igen. För några timmar. Jag vet det ju så väl. Men nu ska jag  njuta i några sköna timmar tills febern kommer igen och huvudet börjar dunka. 

Det är tur att man har de här vildarna att skratta åt mellan varven. De har blivit väldigt pappiga under de här dagarna och just här sitter de ”vacker tass” på pappans order för att få lite god efterrätt efter middagen. Ojojoj! Hur ska det här sluta? Och igår kväll förstod jag varför jag har börjat se påsklämmor överallt i lägenheten. De sätts alltså i håret på Meg eftersom min käre man inte har tålamod att få upp vanliga tofsar i håret på henne. Ok, sa jag, bara hon inte går iväg till förskolan och Pamela och Sonia sådär. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s