Torsdagsbak

Fjärde dagen hemma med förkylda barn, då måste man hitta på något. Annars blir man nästan … tokig.

Därför bestämde vi oss för att baka lussekatter. Båda barnen jublade över idén. Här fascineras vi över hur stor degen blev efter jäsningen. Det är kul att diskutera kring såna här saker nu när Judit (framförallt) börjar bli stor nog att fundera och klura på saker som hon finner konstiga.

Vi hade himla roligt alla tre. Meg var mer än road av att dela degen, knåda den och rulla den. Jag undrade hur länge det skulle dröja innan hon fick smak på degen. Men lustigt nog kom hon aldrig på idén.

Det blev otroliga kreationer och den som initierade sniglar och hästar var vår egen lilla Meggis som började med att (slumpmässigt såklart) göra en, mitt på pricken lik, en alldeles fantastisk snigel. Genast ville Judit göra likadant och så var de igång med hästar, sniglar, hundar …

Trött blir man efter lussebak. Pippi-boken hänger med i vått och torrt. Även under armen när hon sover. Ingen (!) får ens försöka lägga den åt sidan.

Det är en stor saknad att inte ha familjen på nära håll när vi allihop blir sjuk, men vännerna är fantastiska. I eftermiddags fick jag ett i raden av undrande meddelande från en mamma till Judits gamla kompis, Malin, som numera går i preschool om hur vi mådde för dagen. En timma senare stod hon i dörren med kvällens middag – Shepard pie. Helt otroligt! Och mycket uppskattat!

Nu står adventsgranen redo, nåja, så redo den kan bli pga förkylningar och en lunginflammation. Min förhoppning och plan var ju att ha den helt färdig till 1 december. Men livet kom liksom emellan! Det här blir toppen, med chokladkalendrar till på köpet. En på morgonen och en på kvällen för de båda.

Vi kämpar vidare …

Sjuktider! Nu fick vi så vi teg. I många veckor, ja, månader har vi dragit en lättnadens suck över att inte behöva genomlida fullt så många förkylningsomgångar och sjuknätter som de första åren. Men nu fick vi istället en novembermånad som inte har behandlat oss särskilt väl.

Medan jag försöker bli starkare och piggare för varje dag och dricker vitaminshots varje morgon och kväll tar jag hand om två kolossalt förkylda barn, varav Meg som alltid är värst däran med sina astmaliknande symtom. Sömntimmarna blir inte många, trots att jag har en fantastisk man som envisas med att sova med båda barnen för att jag ska kurera och återhämta mig på nätterna. Så jag ska egentligen inte klaga. Vi möts på nätterna och hjälps åt med alvedon, vatten och nässpray men det är han som ändå drar det stora lasset med gnäll och gny under nätterna.

Vi försöker överleva det här också, vilket vi såklart gör. Det är bara tufft när man är mitt i dimman. Jag kan många gånger redan nu tänka ”hur sjutton gör vi sen, med tre?”

Våra små men ändå underbara guldstunder är såna när vi sitter allihop i soffan med tända ljus och tittar på en Astrid Lindgren-film. I närmare 1 1/2 timma!

Eller när det kommer ett paket på posten till tjejerna med en saga om en mus och en ekorre. Underbara stunder och så uppskattat!

Imorgon är förhoppningen att Meg ska vara så pass pigg att vi kan göra något av de här två påsarna. Jag har längtat så, och bacillerna, ja, de får väl liksom kola vippen i ugnen, tänker jag. Hoppas, hoppas på en bättre morgondag!

Måndagsfrukosten

Så var det dags för tjejerna att bli ordentligt förkylda. Ganska katastrofal tajming till min läkande lunginflammation, kan man tycka. Men vad kan man förvänta sig med två förskolebarn mitt i november och förkylningstider. Vi har varit mycket skonade från sjukdomar hittills i höst och har knappt haft några hemmadagar för barnen. Det är bara olyckligt att allt kommer samtidigt.

Idag började vi med mysfrukost med den tända lilla ”julsnurran” som snurrade runt runt. Frukostens höjdpunkt och samtalsämne!

Sen klippte jag barnens luggar, vilket varit nödvändigt länge. Lagom till förmiddagsfika tittade Sue in med tre croissantsnäckor.

Efter lunch och sovstund (också för mig = underbart) kastade vi pelargonerna i en plastsäck ute på norra balkongen och gjorde plats för utebelysningen. Den ska så småningom kompletteras med enar. Vi försedde naturligtvis också Anna med fler nötter som lades på rad. ”Hon tycker nog bättre om att äta när det ser snyggt ut!”

Lite pyssel och spaghetti och köttfärssås med glass som efterrätt fick avsluta måndagen. Nu ligger jag i mitten av två sovande tjejer och ser fram emot en ny dag imorgon. Kanske en feberfri Meg, mindre hostande och snörvlande.

Våffelsöndag och pepparkaksbak

Det är inte mycket att skriva om de här kurerande dagarna. Vi är hemma och jag stortrivs! Det är härligt att bara vara hemma. Utan måsten, utan tider och utan sjukdomar (med feber). Jag njuter så kolossalt.

Vi började med en lyxig våffelfrukost med sirap, sylt och frukt. Timmarna som följde bestod av att gå igenom barnens garderober, vad är för litet och vad håller fortfarande. Summeringen blev skor! Vi måste köpa vinterskor till båda barnen. Judit växer och Meg kan inte ärva Judits gamla eftersom hon är född på andra sidan halvåret.

På eftermiddagen tog vi en kort runda med bilen för att jag åtminstone skulle få se lite människor. Vi åkte upp till Oberursel och skulle därefter åka och titta på Goethe Turm som tydligen brunnit ner. Men på vägen dit blev vi påkörda, inget allvarligt men sidan på bilen blev uppskrapad ganska ordentligt av en gubbskrutt som hävdade att han inte gjort något fel. Usch, nog om det eftersom jag blir upprörd bara jag tänker på det igen.

När vi kom hem behövde vi muntras upp och satte igång pepparkaksbak med julmusik i bakgrunden. Vi gjorde halva satsen, sen tog allas ork slut och tre av fyra kunde dessutom inte sluta äta degen varpå jag avbröt bakeriet lite lätt uppgiven.

Så där gick den söndagen. Lugn och skön och bra på alla sätt. Ny dag och vecka imorgon. Kalla sådana har jag förstått. Burr! Nu kommer kylan med besked!

Hemma – min fristad

Det är fantastiskt skönt att vara hemma, och då menar jag verkligen bara hemma. Jag går ingenstans förutom mellan de olika rummen här hemma. I mysbyxor, stor tröja lånad av Micke och mjuktofflor på fötterna. Jag som aldrig brukar vilja ha något på fötterna tycker det är väldigt skönt de här kalla dagarna och så kanske jag fortfarande är lite rädd för att bli kall och få en förkylning i onödan.

Dagen har varit TOPPEN. Vi har inte gjort NÅGONTING alls! Och jag älskar det. Medan Micke och barnen åkte in till stan för att köpa present till Elena som Judit senare skulle på kalas hos stannade jag hemma och plockade fram julsakerna.

Tiden går fort och vardagarna bara rusar fram, alltså var det lika bra och tjuvstarta idag.

På eftermiddagen lämnade Micke Judit hos Elena och Micke och jag fick plötsligt uppskattade och ovanliga egentimmar med Meg.

Judit var mer än nöjd efter kalaset och bubblade om händelserna lång tid efter att hon kommit hem till oss.

Som efterrätt ikväll åt vi barnvänlig och Juditgjord Tiramisu, som var en av aktiviteterna på kalaset. Barnsligt gott!

Home, sweet home!

Äntligen hemma! Allt gick så snabbt igår runt lunchtid när läkaren kom in till mig och redovisade provresultaten. Alla värden såg bra ut, framförallt ett som hade gått ner till precis det önskvärda värdet som vi alla väntat på. Så vad nu då, tänkte jag. Ska jag åka hem nu? Visst, sa läkaren och strålade med hela ansiktet. Var jag lika glad? Hm, jo visst var jag väl det, eller?

Tänk, en vecka sen grät jag stora tårar när bilen rullade mot sjukhuset. Livrädd för att lämna familjen och rädd för att bli ensam på sjukhuset. Nu fick jag en stor skrämselklump i magen för att lämna det trygga sjukhuset, lämna personalen som blivit mina bundisar, som hurrat och gjort ”high five” med mig i takt med att febern gick ner och jag började må bättre. Och min tyska (nya rumskamrat) kvinna bredvid mig som jag kommit att skratta med om de hemska måltiderna. Skulle jag bara lämna henne där och aldrig fp veta hur det gick för henne?

Men när Micke kom och hämtade mig sköljde en lättnadens suck över mig, igenkännande och bekant – hemma! Ju längre bilen tog oss hemåt desto mer redo kände jag mig. Första steget hemma var himmelskt. Mitt hem, mina saker, min lukt! Sen var jag igång. I min takt, sakta, sakta. Micke jobbade hemifrån, förmodligen orolig att lämna mig ensam. Jag plockade och fixade, njöt av att få vara hemma. Inga stora bravader som läkaren sagt, men lugna små promenader runt i huset.

Och så kom de, barnen, som fått vara med Pamela lite extra länge för att jag skulle hinna hem och kunna känns efter i lugn och ro.

Att få komma hem till det här gör ju att man aldrig mer kan åka någonstans, för smärtsamt. Micke hade hjälp henne med bokstäverna men hon hade skrivit helt själv.

Det här lilla kortet hade hon lyckats klura ut helt själv genom att titta på kuvertet. Min fina lilla Judit.

Nu är jag hemma och planerar att stanna här, länge … tills nästa omgång i februari. Men dit är det än lääänge!

Livet återvänder

Sakta men säkert går proverna åt rätt håll. Det är väl också i den takten jag sakteligen börjar återfå energi till att röra mig lite smått. 

Den nya medicinen tillsammans med den första har kickat in och den verkar uppfylla sitt syfte – att ta dö på de sista illasittande, resistenta (?) bakterierna. Provresultaten är inte enastående från den ena dagen till den andra. Idag togs dessutom inga prover då läkarna förklarade att vissa värden dröjer några dagar för resultat. Så imorgon bitti kör vi igen. Då är de värdena rätt viktiga eftersom de ändå förväntas vara så positivt låga som just de proverna förväntas vara. Utefter värdenas resultat kan man börja diskutera hemfärd. 

Och visst känner jag mig piggare, i sinnet åtminstone. Jag har ingen feber och huvudvärken är borta. Jag sover fortfarande bara på höger sida eftersom inflammationen sitter på vänster sida och så fort jag ligger två minuter på den sidan täpper otäcka saker i lungan till andningen så jag inte kan andas. Men överlag känner jag mig piggare och kan stiga upp från sängen utan känslan att bestiga ett berg och bara vilja ner igen. 

Och tänk, jag gav mig faktiskt ut på äventyr nu i eftermiddags. Ända hela den långa (korta 😉) vägen till hissen och sju våningar ner till kafeterian för att köpa mig en glass. Jag är ju inte särskilt fit, kan jag konstatera. Jag var mycket glad att kunna sjunka ner i sängen med kaffe, bok och glass därefter. Men gott var det! Och mycket värd var den utflykten. 

Här roar jag mig med att läsa om Henning Nilsson och hans första tid i 1800-talets Stockholm och emellanåt surfar jag lämpliga presenter och julklappar till barnen. Vi behöver (säng-)lampor till deras rum. Vad tycks om den här lampan till Meg? Hon borde bli överlycklig, i Pippi-stadiet som hon är.  

Dyster uppdatering

Livet kunde vara bättre! Tänker inte skriva mycket pga att humöret inte är på topp. I lördags vaknade jag till en känsla av att kanske, kanske kände jag mig bättre. Och med den här utsikten från den gemensamma tv/fika-hörnan kände jag mig riktigt glad och hoppfull. 

Men det var nog mer en vilja och vetskapen om att befinna sig på ett sjukhus. Där blir man ju bättre. Fyra dagar senare visar proverna på en försämring, ja ni läser rätt. Ikväll har de utökat antibiotikan med ytterligare en sort som de tror ska hjälpa. 

Maten man får fyller ju inte direkt på näringsdepåerna i kroppen och som gravid kan man ju ifrågasätta om det här anses som en balanserad kost. Bröd, bröd, bröd…

… med lufttorkad skinka som gravida inte bör stoppa i sig 👍. 

Tre prezels i en äcklig röra, de ni! Men wow, en banan!

Dagens näringslösa men ändå fullträff, jämförelsevis, till lunch.

Håller alla tummar jag har för en förbättring imorgon. Annars vandrar jag ut härifrån och in någon annanstans, nu måste någonting händ!  

Inskriven

Så blev det efter ett återbesök hos min husläkare. Jag fick något slags remiss med mig till Universitetsjukhuset i Frankfurt. Jag bara gapde när min läkare sa ”inlagd på sjukhus”. Jamen, så dålig kan jag ju inte vara. Det blir man ju inte sådär i första taget hemma i Sverige. Men här blir man tydligen det. Tårarna rann för andra gången på två dagar i bilen på vägen dit, det kan jag lova! 

På akutmottagningens vårdavdelning satt och låg jag med Micke på en stol bredvid i sex timmar medan de tog prover, blodtryck, kollade syretillsättning i blodet och gick igenom lungorna med ultraljud eftersom jag inte kan röntgas. Utfallet blev lunginflammation på vänster sida. 

Sen fick jag komma upp på avdelningen där jag naivt längtade och trodde att jag kunde förvänta mig ett varmt mål mat efter svensk standard, liksom. Stackars lilltjejen, och jag själv! Det var som om rullgardinen gick ner för mig när tog av locket på tallriken och såg en torr vit rostbrödskiva med två salami-skivor ligga lite futtigt där. Skämtar de med mig! Då förstod jag varför de kommit in och frågat vilket bröd jag ville ha och om jag ville ha te eller kaffe till det. ”Fan (rent ut sagt), tänkte jag, jag skiter i vilket, bara ni kommer in med maten nu.” Efter en dag på akuten med en äcklig banan, chokladkex och en ljus torr smörgås skrek magen efter ett riktigt mål mat. Dessa tyskar och deras obefintliga, ja, i alla fall ohälsosamma matkultur! Familjen fick rycka ut istället och undsätta mig med pasta och lite sallad när de kom och lämnade en liten väska till mig senare på kvällen. 

Tidigt försökte jag få lite sömn, trots att min rumskamrat kanske inte är den roligaste. En stor högljudd andandes kvinna med hjärt- och lungbesvär. Men det är ju precis också här jag ligger. På avdelningen för dessa besvär. Jag drar ner medelåldern rätt ordentligt skulle jag tro efter en promenad i korridoren i morse. 

Natten och sömnen? Jo, det gick väl an. Jag vaknade varje timma och rätt som det var sent i går kväll väcktes jag för att bli ivägrullad till förlossningen för att äntligen kolla upp tjejen i magen. Frusen med feber och halvt förvirrad i uppvaknandet började jag klä på mig tills transportören och den snälla sjuksköterskan förklarar att jag inte alls ska ut och gå. Han har ju kommit för att köra mig i sjuksängen! Gissa om jag blev glad! Men herregud, jag är ju inte van vid att uppfattas såhär ”dålig” och för att vara såhär ”handlingsförlamad”. Vi skrattade alla tre när jag åkte iväg och allt kändes lite halvkrångligt när vi först skulle åka ambulans och sen gå i långa korridorer för att komma dit (sjukhuset är nämligen otroligt stort där varje område har sitt eget lilla sjukhus). 

Allt såg bra ut. Hon rörde sig fint, växer som hon ska och med en extra koll för rörelsemönster och hjärtfrekvens blev läkarens summering ”This girl is very active, actually even more active than many other babies in this week (27)”. Herregud, tänkte jag genast med två rätt spralliga flickor hemma. Men ändå, så skönt att hon är pigg och växer och inte bör ta skada av medicinerna jag tar. 

Nu har jag ätit frukost och mår …, hm, kanske, kanske lite bättre. Jag får antibiotika, febernedsättande och näring(nånting) direkt i blodet. Jag är trött efter nattens ganska få timmars sömn och har fortfarande lite huvudvärk men det kanske faktiskt är en liten skillnad från gårdagen, trots allt. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att bli bra så att jag får komma hem till min familj väldigt snart. Jag längtar ju ihjäl mig efter dem! 

Idag kunde jag inte hålla tillbaka

När Micke kom hem lite tidigare för att jag är så dålig att jag knappt kan stå eller gå härhemma i lägenheten och han ställde den första naturliga frågan ”Hur känner du dig?” 

Då brast det, tårarna rann längs kinderna och jag sjönk ner på hallgolvet några minuter och lät dem bara rinna. Huvudet hade dunkat i ondo sen jag slog upp ögonen i morse och jag vet inte vad som är värst, den ihållande stigande febern eller hostan med de trånga luftrören. Och det blir inte bättre! Så  på den enkla frågan gick det bara inte längre. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät en skvätt, fyllde på med lite energi genom att prata ihop mig med Micke om hur vi ska göra och så gick han och hämtade barnen som varit hos Sue och Juna i eftermiddag. Sen blev det väl ändå en hyfsad torsdagskväll trots allt. 

Jag har fantastiska vänner i barnens mammor på förskolan som förstår att jag är sängliggandes och frågar hur de kan hjälpa mig. Sue hämtar barnen på eftermiddagarna och idag ringde Zehra och frågade om jag var allergisk mot något, sen kom hon indundrandes med världens goda soppa, värmande och precis lagom smaksatt med egengjord qinouasallad och bröd. Till mig och hela familjen, kan ni förstå! Och just idag hade jag inget hemma i kylskåpet så det var en fantastisk tajming. 

Imorgon tar jag nya tag, Micke ska vara tillgänglig och skjutsa runt mig till läkare och kanske också min gynläkare för att kolla upp så att lilltjejen mår bra. Hade det bara varit jag som mådde dåligt utan en liten tjej i magen, då hade det inte varit lika illa. Nu är mest orolig för att hon ska ta skada och må dåligt av allt jag stoppar i mig (som ändå inte hjälper). 

Jag bör också kollas upp mer ordentligt eftersom antibiotikan inte hjälper och febern håller sig runt 39.   Hostan och luftrören är förfärliga. För någon timma sen trotsade jag min egen filosofi om att inte trycka i mig febernedsättande tillsammans med antibiotikan. Men huvudet höll på sprängas. Så här sitter jag nu och svettas som sig bör med paracetamol i kroppen, febern håller på att gå ner och livet är trots allt rätt bra igen. För några timmar. Jag vet det ju så väl. Men nu ska jag  njuta i några sköna timmar tills febern kommer igen och huvudet börjar dunka. 

Det är tur att man har de här vildarna att skratta åt mellan varven. De har blivit väldigt pappiga under de här dagarna och just här sitter de ”vacker tass” på pappans order för att få lite god efterrätt efter middagen. Ojojoj! Hur ska det här sluta? Och igår kväll förstod jag varför jag har börjat se påsklämmor överallt i lägenheten. De sätts alltså i håret på Meg eftersom min käre man inte har tålamod att få upp vanliga tofsar i håret på henne. Ok, sa jag, bara hon inte går iväg till förskolan och Pamela och Sonia sådär.