Fyra bilder som sammanfattar en bra dag

Åter simskola. Nu har har vi två gånger kvar innan hon är fullärd. Nej, skämt å sidor är Judit ganska långt ifrån att kunna simma utan flytringar. Men hon tar både armtag och bentag, är såklart alldeles för snabb i vattnet och sprattlar så fort hon känner att hon riskerar att sjunka, men hon försöker och hon får faktiskt till det! 

Sen har vi en jättetröskel innan hon vågar slappna av och kan känna ett lugn i sina rörelser, och det är att tillåta sig få vatten i ansiktet och att doppa huvudet. Detta är en stor skräck för Judit och naturligtvis något som hon måste vänja sig vid successivt. 

Men nu tar det vi från arm- och bentag och att hon vet hur hon ska göra. Det där med att hoppa från kanten och doppa huvudet tycker jag som förälder är mindre viktigt och numera ”räddar” jag henne faktiskt från att tvingas till det på simskolan. Tysk inrutad simskola som det är …

Efter en lyckad förmiddag med en jätteduktig tjej som simmade så bra på simskolan hämtade vi Meg och åkte till den stora, roliga lekplatsen bakom skyskraporna. På vägen dit träffade vi Tomris, Teoman och Zehra och stannade länge och pratade med dem. På lekplatsen hittade Meg och Judit kompisen Mia som först gick i Megs förskolegrupp och numera i Judits. Trion lekte så bra att jag knappt såg röken av dem när de väl hittat varandra. 

Hemma blev det fiskrullader, kokt potatis och vitvinsås. Mmm, äntligen har jag hittat fiskbutiken dit jag alltid kommer att gå framöver för att köpa färsk fisk. Och tänk, den ligger bara någon kilometer från vårt hus. Halleluja! Vad har jag gjort i ett och ett halvt år som inte tidigare har hittat den?! 

Och när man är snart 5 år respektive 2 1/2 år och äter vit ugnsbakad fisk så bra (med viss skepsis i början) är man värd en god efterrätt en helt vanlig onsdag … 

Detta par

Var ska det sluta? Dagarna i ända är de tillsammans och leker och det enda Meg pratar om här hemma är ”Åttar” (Oskar). Och Oskars lillasyster Ella förstås. Hon ligger också väldigt bra till. 

Men så mycket som Oskar betyder för Meg just nu är nästan overkligt. Tack och lov verkar det som Oskars mamma och pappa nu har tagit beslutet att låta honom gå kvar i gruppen hela året. Annars var tanken att han skulle kunnat gått upp en nivå eftersom han är lite äldre än Meg. Skönt också för mig att både Oskar och mamma Barbara blir kvar eftersom just hon är min co-partner som föräldrarepresentant för gruppen. 

Nästa olycka och sjukhus

Jag har väntat, det ska jag ärligt erkänna. Men det tog nästan ett helt år innan det första samtalet kom angående Meg. Precis när jag lämnat barnens farmor på flygplatsen i Köln ringde Pamela och jag frös liksom till is på en sekund när jag såg hennes namn på displayen. 

Mycket riktigt: ”Hi Sofia, Meg just had an accident and I think you’d better come and pick her up so that a doctor can take a look at her eye.” 

Ögat? Igen? Hur illa är det, vad hände och hur ser det ut? Jag hade tjugo frågor och jag kände hur jag blev knäsvag av att inte kunna vara på plats på fem minuter eftersom jag befann mig snarare en och en halv timma därifrån. Minuten efter ringde jag halvt gråtandes till Micke och förklarade situationen, som i princip släppte allt på sekunden och var redan i hissen ner från jobbet när jag berättat allt. 

Sen gick det fort …(hem )😉! I stan mötte jag Micke och Meg som varit barnläkaren och sedan spenderades eftermiddagens timmar på Bürger hostpitals akutmottagning för att sy jacket i ögonbrynet (som sen inte alls syddes utan limmades och tejpades.)

Nu ligger jag med två sovandes tjejer på var sida om mig. Meg är okey, helt sig själv och det var verkligen bara ögonbrynet som fick sig en smäll, eller ja, ett jack. Min lilla donna skulle nämligen hjälpa Pamela att städa undan alla leksaker innan eftermiddagens sovstund och klättrade därför upp på en stol för att ställa något på en hylla. Men så slant hon och föll illa på hyllan under. 

Dessa tjejer …,vi får i alla fall veta att vi lever och nu vet vi både hur Uniklinik och Bürger hostpital ser ut och mottager oss … (för framtida besök i februari, så att säga). Alltid för det nåt gott med sig! 

Seligenstadt

Den här lilla byn är underbar att strosa omkring i. I våras råkade vi, hur vi nu lyckades med det, att pricka in en söndag då det var vårmarknad. Idag var allt stängt, som vi är vana vid i Tyskland, men det gjorde oss inte mycket då vädret var toppenfint och vi strosade runt i centrum med först en lunch och senare kaffe och glass. 

Här ovan ser ni det lilla torget som ramas in av alla korsvirkeshus. Lägg märke till den mycket anmärkningsvärda ”(midsommar)stången”. Vad den är till för eller vad den heter vet vi mindre om. 

Pappamys!

Fantastiska blommor och färger i den lilla slottsträdgården.  

Fin bild på pappa Micke som Judit tog när vi åt glass. 

Sommar i Rüdesheim

Idag gick utflykten till Rüdesheim ett par mil utanför Frankfurt. Här har vi varit tidigare men kanske inte just på hösten och vi har definitivt inte åkt linbana.  

Korgarna var små så vi fick dela upp oss, Micke och Judit i en korg och Eva, Meg och jag i en annan. Och vilken utsikt, både miljön och de enormt vackra färgerna gjorde oss nästan mållösa. Helt tyst blev det uppe på den här höjden och ingen av oss kunde sluta kommentera njutelsen av allt vi hade omkring oss.  

Vinrankorna i miljoner stod spikraka i sluttningarna, och färgerna … så vackra!

I den kuperade miljön som det är här stannade vi på restaurangen högst uppe på toppen och åt lunch. Fortfarande med en vidunderlig utsikt mitt i solen. Kan det liksom bli bättre? För jag nämnde väl ett kallt glas vin och en kall öl därtill, också?!

Intill restaurangen fanns ett lejon i naturlig storlek som naturligtvis var tvunget att testas. 

Jaha, den här dagen …! Tänk att vi skulle få sommar med värme och sol en gång till. Strålande sol och 22 grader är inte dåligt för att vara 14 oktober. Men jag förstår att stora delar av Europa och även Sverige har haft sommarvärme idag. Fantastiskt! 

Nu håller vi tummarna för en lika fin dag imorgon. 

De första tagen

De första tagen ser ni faktiskt här.

I fyra dagar har de övat ben- och armtag med flytringar och ”snabel” i vattnet och gjort olika övningar. Igår var första gången som snabeln togs bort och de fick chansen att simma med bara ringarna. 

Det är en nervös och orolig känsla att nästan sjunka och i början trampade Judit vatten. Men när hon väl slappnade av och tillät sig lita på sina egna arm- och bentag gick det, ja …, faktiskt fantastiskt bra. Jag stod bara och gapade av förvåning hur lugnt hon ändå lyckades simma, fortfarande med flytringar, men jag tycker det är ett jättestort steg att våga pröva och koncentrera sig på de så viktiga rörelserna i vattnet. 

Nu är det uppehåll över helgen. Nästa vecka fortsätter vi igen. 

Pappa Micke blir ett år äldre

12 oktober och världens pappa, vår pappa, fyller år. Det började såklart med frukost på sängen, sång och presenter. 

Barnen var spända och förväntansfulla. Judit önskade Ja, må han leva som sång och Meg ville naturligtvis sjunga Happy birthday. Därför fick pappa Micke njuta av tonerna till två sånger och det var inte illa för kören att klara av strax efter sju på morgonen. Det kan jag sannerligen tala om. 

Meg, den lilla filuren, tyckte att pappa Micke tog lång tid på sig att öppna presenterna och hann bli så hungrig att hon norpade både smörgås och födelsedagsbulle för födelsedagsbarnet. 

Sen bar det av till förskolan för Meg och mig medan Judit och farmor Eva stannade kvar hemma och förberedde sig för Judits simskola. 

I dagarna två har Eva och jag hunnit med att göra stan, nåja, i presentväg till Micke, men två mycket goda och trevliga luncher har vi också tagit oss tid till. Idag blev det flammkuchen med lax och spenat och ett glas vitt vin i solen. Inte illa! 

Ikväll fortsatte vi firandet med middag och tårta, hm …dock inte hembakad tårta. Valet föll på en tårta med röda vinbär, marängtäcke och knaprig mandelbotten. 

Finbesök i mina hoods

Maria och Weronika, svenska Maria och Weronika från Stockholm, gamla kollegor från Liber, från mitt gamla liv i Sverige. Kan ni förstå den surrealistiska känslan att promenera runt på mina välkända gator och kvarter och prata svenska med de här vännerna. Det blev nästan en krock för huvudet. Här pratar jag svenska med min familj, men inte med mina gamla kompisar från Sverige, de är ju aldrig här, liksom. 

Men så kom de, ja, helt ärligt inte bara för mig, utan för den pågående bokmässan, men det var så mysigt att få låna mina gamla vänner och prata svenska ett par timmar. 

Här sitter vi på min lokala kvarterskrog några hundra meter hemifrån, ja, ni hör ju, jag kan fortfarande inte förstå att de var så nära. Vi åt jättegott, enorma portioner som alltid i Tyskland, men verkligen gott och trevligt. 

Ta hand om er, vänner, och kom tillbaka nästa år vid bokmässan. Jag bokar in datumet i min kalender redan idag. 

Farmor är här

Japp, nu är hon här! Igår hämtade jag henne på Kölns flygplats. Pamela tog barnen från förskolan och hem så att de slapp sitta i bilen fram och tillbaka närmare 4 timmar. Efter den planeringen fick jag plötsligt ganska fina timmar ensam, först helt ensam och sen med farmor Eva tillbaka till Frankfurt. 

Det tar sin lilla tid till Köln, särskilt med vägarbete och mycket trafik, men eftersom vi inte var i tidsnöd är det ingen fara att åka till Köln. Priset på flygbiljett är bra mycket billigare, men det är klart, nu ska Eva vara hos oss en vecka, man flyger inte till Köln för en weekend. 

Eftersom jag var både lite trött i ögonen efter ösregn på vägen till Köln och framförallt glad över att kommit fram utan några omvägar … kikade jag in snabbt på McD för en välbehövd kaffe och donut.  

På förmiddagen igår började Judit på simskola, en intensivkurs under höstlovets två veckor. Kursen pågår en timma varje dag under åtta dagar (tisdagar ledigt) så nu vet vi vad vi ska göra sju återstående morgnar framöver. Mer om det senare veckan. 

Glada cyklister

Har ni sett stoltare cyklister? Nya cykelkorgar, nya hjälmar, nya plingare och ny docksadel för Judit. Det kan inte bli så mycket bättre! 

En kall och ruggig cykeltur gick till stora Rewe och tillbaka hem igen. Snart blir det pasta carbonara för barnen och gnocci för föräldrarna. Men innan dess lite lördagsmys med ett glas (mindre gott) vin framför Ronja.