Lohrberg – en underbar viloplats

Efter frukost tittade solen fram och vi klädde oss snabbt för att försöka vara ute så mycket som möjligt. 

Och det var tur, för när vi kom hem framåt sena eftermiddagen gick solen i moln och stora regndroppar föll. 

Denna utsikt … jag blir lika fascinerad varje gång! 

Lohrberg är känt för just äppelodlingarna runtom. Här kan man dricka äppelsaft, äppeljuice och äppelvin, smaka äppelmarmelad och inhandla flera olika äppelsorter med sig hem … vilket vi såklart alltid gör.  

På en bänk i solen satt jag och njöt efter lunchen medan tjejerna roade sig med Micke på lekplatsen bakom mig. En underbar stund! 

Det högljudda skrattet var lika härligt att höra från där jag satt. 

Lördag betyder också lördagsgodis som radades upp för bästa bild. 

Nytt, supergott snacks innan maten. Wasabichips/kex. Mmm! 

Tacos gjord på chiligryta till middag.  Gooott!!!

Min tallrik. Nu myser vi med glass och Bamse framför tv:n. En bra avslutning på en skön lördag. 

A girl’s day!

Det är så himla mysigt att ha en dag tillsammans med min äldsta tjej. Hon har blivit stor nog att kunna sitta en längre stund på kafé och restauranger om vi bestämmer oss för att äta frukost eller lunch ute (vilket det blir i princip varje gång eftersom det är halva nöjet med dagarna). 

Vi myser och pratar om allt, oftast har Judit med sig målarbok och kritor eller som idag, en skolbok för sexåringar som jag fått med mig från jobbet i Sverige. 

Eftersom vi grundade med riktig frikost hemma i morse lyxade vi med Juditvald kaka (som var väääkdigt god) och kaffe och varm choklad.   

Jag blev förstås helt kär i kopparna. Och ja, hela stället – som ”luktade” organiskt, veganskt, biologiskt och allt annat därtill, och som var väldigt chic … men faktiskt otroligt mysigt.  

Här satt vi en timma innan vi cyklade vidare till dagens mål – en mindre butik på andra sidan stan som hade en stor vinterrea av förra årets kollektion. Perfekt då de dessutom har många svenska märken. 

Dagens reaskörd! 

En omgång med Fia med knuff innan vi cyklade och hämtade lillasyster. 

Kulturkrock – en lärorik erfarenhet

Här har ni tjejerna på ”riktigt” och inte bara på teckning. Domitilla fyller 6 år om en vecka och Elena fyller 4 i november. Det är ganska precis ett år mellan alla fyra tjejerna från 6 år ner till min Meg som, ja, är lite yngre men tjejerna funkar SÅ bra ihop. Och det är lugnare än någon annan playdate när de leker ihop. 

Igår hämtade jag Judit, Elena och Meg kl. 15 på förskolan. Domi fick vi hämta en timma senare eftersom hon nu går i preschool en våning upp. Bara det var stort för Judit som tycker det är spännande varje gång vi får chansen att gå upp till skolan.  

Sen hade jag tjejerna fram till kvällen då pappa Francesco hämtade dem. Eleonora reste över dagen till Kassel för att gå på en pågående konstutställning och också förbereda sin egen kommande utställning som hon jobbar med.  

Vid middagen fick vi erfara en stor kulturkrock som plötsligt blev uppenbar vid sittande bord inför  middagen. ”Oh, are we having lunch?” frågade Domi lite undrande. Jag tänkte inte så mycket på hennes kommentar tills hon tog en potatis och höll den över glaset och tittade frågande på mig ”does it go in here?” Då slog det mig – italienska middag med flera rätter är inte så vi äter här hemma och det blev en rolig och väldigt givande diskussion om hur vi äter kalops, som jag hade gjort för dagen, och hur de vanligtvis äter middag hemma. 

Både Domi och Elena lyssnade noga när jag förklarade och tittade intresserat när jag la upp potatis, gryta och rödbetor på Megs tallrik för att visa. Resultatet av deras egen middag blev dock först sås av kalopsgrytan som de tyckte mycket om (också med en klick av farmor Evas lingonsylt, för den var tydligen oemotståndlig). Efter ”soppan”  önskade de en tallrik för bara potatis och kött, säkert helst separat men i det här fallet gick det bra att ha allt på samma tallrik. 

Det bästa med middagen blev diskussionen och jämförelserna mellan Sverige och Italien. Domi är bra på engelska och eftersom hon är lite äldre än de andra tjejerna hittar hon orden och kan förklara bra hur hon tänker. Judit hjälpte också till och förklarade tillsammans med mig hur vi svenskar oftast äter. 

Francesco skrattade gott när vi berättade om kulturkrocken lite senare när han kom för att hämta tjejerna. En av hans första fråga var emellertid ”What language do you guys speak with each other?”  

Jag vet att båda föräldrarna helat hade önskat att deras tjejer skulle fortsätta prata svenska eftersom de är födda och uppväxta i Sverige, men eftersom de lever i en italiensk familj och bara hör italienska, engelska och lite tyska om dagarna är det svårt att upprätthålla kunskaperna i svenska också. De förstår fortfarande när jag pratar svenska med dem men de svarar helst på engelska, därför har vi övergått till att nästan bara prata svenska. 

Sammanfattningsvis blev det en bra eftermiddag och kväll och jag kan inte annat än att säga att just såna här oväntade händelser är bland det bästa med att leva utomlands och att lära känna andra familjer som inte lever som vi svenskar. Det är givande, roligt och otroligt lärorikt. Jag är väldigt glad att mina barn får uppleva de här kulturkrockarna och att de förhoppningsvis inspireras av andra kulturer och därmed inte tar våra svenska traditioner och vår kultur som det mest självklara i världen. Därmed inte sagt att de ska överge våra egna traditioner och vara stolta över kultur, tvärtom, de ska verkligen vara stolta över att vara svenskar, men jag hoppas att de får en större förståelse för olikheter och uppskattar kulturkrockar snarare än känner rädsla och osäkerhet inför dem.  

Dansskola 

Tisdagar innebär numera att jag och min vän Eleonora hämtar Elena, Judit och Meg en timma tidigare på eftermiddagen för att cykla direkt till dansskolan. 

Idag gick tjejerna in själva tillsammans med övriga gruppen och 45 min senare kom de ut uppspelta, glada och otroligt stolta  över att ha fått vara själva utan oss i danslokalen. 

Därefter tar jag alltid de tre tjejerna till lekparken för lek och mellis medan Eleonora hämtar Domitilla på skolan. 

Hemma blev det sedan köttfärspaj som uppskattades av hela familjen. Meg hjälper mig gärna att duka … för då förstår hon att maten kommer fortare på bordet. Matvraket som hon är …

Här ser ni våra vänner, den svensk-italienska familjen där tyvärr pappa Francesco var ”tvungen att jobba, så därför är han inte med på bilden”.  

Princesses 

Här har ni dem, prinssesorna som bodde i ett slott hela eftermiddagen igår och som gick omkring med en tamburin på huvudet som krona. Uppfinnigsrika, målinriktade och högst seriösa, var de båda två. 

De här tjejerna är i princip jämngamla, det skiljer ungefär en vecka mellan dem. Iila är äldst i syskonskara av tre, så hon har Joseph och Elijah som småsyskon. De här två och så mamma Vicky var såklart också med här hemma igår. Även om ljudnivån kan vara nååågot hög mellan varven (som när Joseph dammsugar med leksaksdammsugaren, som råkar ge ifrån sig ett hemskt irriterande ljud, rakt igenom prinsessornas slott varpå de får panik och skriker över att deras fina uppbyggda slott halvt förstördes samtidigt som Elijah vill ha mat och Meg blir irriterad över att hon inte kan göra som hon vill med bebisdockeliknande Elijah) så funkar den här barnaskaran mycket bra ihop. När vi fikar tillsammans pratar vi allihop med varandra, Iila och Joaeph med perfekt brittisk engelska vilket alltid underlättar och också får Judit att hittar alla ord och sätta ihop meningar med korrekt grammatik. Otroligt vad det kan göra mycket genom att höra en native-speaking prata. Man faller liksom in i melodin och lär omedvetet från personerna man pratar med. Vicky är dock lite för snabb för mig. Ni vet, pratar med en såndär snabb brittisk engelska så att man inte hinner öppna munnen med sitt svar innan hon är på nästa mening. Jag märker att jag blir trött och har svårt att hålla hjärnan igång  hela tiden. 

Men kul har vi, och vi funkar alla väldigt bra ihop. Nu ska jag strax väcka barnen för en ny dag med förskola och damdamdadaaa – dansskola! Jippi!   

Playdate för hela familjen

Igår eftermiddag var vi bjudna till två gamla förskolekompisar till Judit och Meg. Heleini är ett år äldre än Judit och gick i hennes grupp förra året och Raffaela, Heleinis syster är ett år äldre än Meg och gick därmed i Megs grupp fram till sommaren i år. Familjen flyttade redan för ett helt år sedan ut till Kronberg utanför Frankfurt (och pendlade alltså in till stan varje dag för att lämna och hämta tjejerna) där nu tjejerna har börjat i en ny (internationell) skola. 

Heleini och Judit lekte mycket tillsammans förra året då de två tillsammans med ett gäng andra tjejer (också året äldre än Judit) var som ett litet eget gäng i den stora gruppen. Nu har alla de här äldre tjejerna antingen flyttat, som Heleini eller börjat i femårsgruppen en våning upp på förskolan. 

Igår blev det nostalgi för alla fyra när de fick chansen att leka tillsammans en hel eftermiddag. De lekte och lekte och lekte och när vi satte oss i bilen kom tårarna på Judit eftersom hon inte ville att det ”roliga” skulle ta slut. 

Men eftersom Micke och jag hade lika trevligt med Heleinis och Raffaelas föräldrar, och tjejernas solstråle till lillebror (7 mån), bestämde vi middag hos oss om två helger. Då ses vi igen och det ska bli himla roligt att träffa den här mysiga holländsk-italienska familjen igen. 

Någon bild från eftermiddagen får ni återigen inte då det inte lämpade sig i den nya bekanskapen att hova fram mobilen.   

Däremot kan ni få en mer illa tagen bild från gårdagens frukostbord som gick i amerikanskt tema, bagels med cream cheese och sylt, och äggröra. 

Flammkuchen

Flammkuchen eller Tarte flambée som det också kan heta är en sydtysk rätt. 

Den mycket klassiska flammkuchen innehåller få enkla ingredienser, lök, fläsk och creme frasché. Såklart finns det många variationer på vad man väljer att ha på, precis som på pizza. 

För mig, personligen, är flammkuchen så många gånger godare och lättare att äta än pizza. Det är mindre deg, ingen tomatsås, frasigt och vansinnigt gott!

Igår gjorde vi den klassiska varianten här hemma och det blev väldigt gott och mycket uppskattat av barnen. Judit som vanligtvis inte tycker om pizza åt tre slicar, vilket är mycket för henne. Det kom heller aldrig någon fråga om lökringarna som både var tydliga och rätt mycket av. De bara åt och tyckte det var jättegott. Som sagt, man ska aldrig dömma i förväg vad som går  hem och inte. 

Svenska kyrkan – igen

Några bilder från gårdagen blir det tyvärr inte. Jag glömmer och ibland passar det sig inte att ta fram mobilen och knäppa av en bild. 

Som igår under eftermiddagens besök på svenska kyrkan strax utanför Frankfurt. Här har vi varit några få gånger tidigare, på torsdagarna för träffa andra svensktalande barn och vuxna och leka, sjunga och läsa sagor på svenska. Så värst religiöst är det inte, inte alls skulle jag säga (mer än en eller två sånger under sångstunden) men det passar sig ändå inte att dra fram telefonen och fibbla med den när man fortfarande är på lära-känna-stadiet med de andra mammorna. 

Men oj så roligt det var för Judit och Meg. Efter en kvart var de varma i kläderna och drog fram som om vi hade varit där varje vecka. Och båda två kände sig hemma bland alla svensktalande, vuxna som barn. Jag hade också trevligt, faktiskt riktigt, riktigt trevligt. När barnen var så ”hemma” på stället kunde jag avslappnat sitta och bekanta mig med föräldrarna, och prästen.  

Vilken underbar människa, förresten! Hon var mer frispråkig och burdus än någon annan där, så oväntat förvånande och samtidigt jättehärligt. 


En bild får ni, på våra jordgubbar som mognar fortare än vi hinner äta upp dem (innan fåglarna norpar dem). Visst är det väl ändå otroligt! Idag är det 8 september och när jag tittar ut på balkongen har vi fyra röda bär till i krukan. Makalöst! 

En gyllene upplevelse

Efter lämning idag hade jag målet inställt på en ny liten pärla till kafé för en kaffe, lite bokläsning och sedan börja beta av dagens ärenden, däribland mail och telefonsamtal. 

Men, min lilla pärla var stängd såhär tidigt på morgonen och därför fick jag spontant ta in på första bästa ställe i närheten. Och det här, hör ni, det var nog det konstigaste fik jag någonsin satt min fot på. Det kändes som jag klev in i Asien med den interiör som mötte mig. Personalen däremot stod desto mer för ett mycket tyskt uttryck och frukostutbudet var lika tyskt det. Men personalen, först och främst, hjälp, …., ja, vad ska jag säga? KATASTROFAL! De två ansiktena som mötte mig (eller snarare inte mötte mig eller ens såg upp på mig när jag ville beställa) skulle behöva gå en eller två charmkurser, och även om jag (irriterad, innerst inne) försökte provocera fram ett leende på någon av dem, hängde deras mungipor hela tiden nere i backen. Herregud, hur kan man ens vara så sur och tråkig som dessa två tragiska figurer?! 

Utifrån såg stället ut som vilket kafé som helst men när man klev in var det som att stiga in i gammelmormors vardagsrum och kök. Det fanns grejer överallt och prylarna var av helt olika slag, färgglada, kulturella, gamla och nya. Alla bord och stolar var i olika stilar och från olika tidsepoker. De första tio minuterna satt jag bara och tittade och försökte ta in allt.

Kaffet var okej och min lilla munsbit likaså. Också min otroligt mysiga hörna där jag satt, det måste jag erkänna. Och här satt jag till och med länge. 

Som en sista glutt från stället måste jag bara måste visa er toaletten. Allt var i guld, ja, alltså gyllene färger och material. Med glitter och volanger utanför själva toalettdörren dessutom. Helt makalöst. Jag kunde inte annat än le därinne. 

Men för att gå hit igen, ja, då får de bannemej byta ut personalen. Tänk vad det hade gjort mycket om två glada och intresserade personer hade tagit emot mig istället för två surpuppor! Jobbar man i servicebranschen finns det liksom några självklara egenskaper.