Sommarvärme och sommaregn

Värmen igår höll i sig även idag. Som mest var vi uppe i 26 grader och strålande sol. 

Just då slog vi oss spontant ner för lunch på en bättre italienare på Oderweg. 

 För Micke och mig blev det varsin ”dagens” med Tortellini med ricotta och spenat med en salsa gjord på tomater, rostade pumpakärnor och pesto. Sen blev det lampköp, lite kläder till barnen och ett fat till Micke för passerkort, nycklar och plånboksfat. I över ett år har jag stört mig på hans oförmåga att samla sina pinaler och inte lägga dem på vår vita skänk som repas. Nu ligger allt där, prydligt och snyggt, och inte av mig utan av huvudpersonen själv. Fortsättning följer hur länge det varar såhär. Men visst blev det bra! 

Efter våra olika ärenden i stan åkte vi vidare till en familj i vårt område för att köpa en ny (begagnad) cykel till Judit. Naturligtvis var vi tvungna att ställa bilen hemma och prova både Judits nya cykel och Megs nygamla balanscykel.  

Lyckliga? Om …! Bilderna säger väl allt?! 

Till middag blev det fiskgryta med lax, torsk och räkor, sötpotatis och vanlig potatis. Bara man får till en bra grund och god buljong kan man nästan blanda i vad man vill. Och en värmande gryta passade väldigt bra när det plötsligt började regna utanför fönstret. Från sommarvärme till, ja okej, inte kyla, men åtminstone lite några grader kallare. 

Höstvärme

Så kom de till slut, de riktigt härliga höstdagarna med värme som en bra sommardag i Sverige. 

Judit och jag började morgonen hos en ögonläkare i andra änden av stan. Vi cyklade tidigt för att hitta och vara ute i god tid och av den långa cykelturen hann vi bli hungriga på nytt efter frukosten hemma. Därför parkerade vi cykeln tvärsöver stället vi skulle till och lyxade med varsin croissant på ett kafé. 

Ögat var helt okej, inget att anmärka på och hon ser precis lika bra med båda ögonen. Nu när svullnaden gått ner ser man dessutom tydligt var slaget har tagit och det är framförallt kindbenet som fått ordentligt med stryk.

På vägen hem kunde inte jag hålla mig från att gå in i en butik på Oderweg som har fantastiska saker inredningsmässigt, både plock och större möbler. Den här lampan får det nog bli till tjejernas rum. 

Judit lämnades på förskolan några timmar och när jag hämtade henne lite senare hade hon gjort den här fina teckningen till pappa eftersom Micke har problem med ena ögat och lite akut fick söka hjälp för det igår. 

Han blev ordentligt undersökt men varken ögonläkaren eller husläkaren kunde hitta någon direkt anledning till hans plötsliga besvär på ögat. (Tack Tyskland för att ni är så otroligt noggranna inom sjukvården!) Möjligen kan det bero på hans stelhet i hans känsliga och långa kropp, ja, ni vet ju vad han bruka råka ut för emellanåt med rygg, nacke och huvud. Lyckligtvis visade sig att vår fantastiska husläkare också råkar vara kiropraktor. Därmed fick Micke sig en rejäl omgång innan han till slut fortsatte till jobbet och körde ett mer viktigt styrgruppsmöte, dessutom som ansvarig styrgruppsledare. Usch, så synd jag tyckte om min man då. 

Eftersom värmen var tillbaka med strålande sol på eftermiddagen kunde vi inte undgå att äta (kanske) den sista glassen och dricka en underbart (och behövlig) cappuccino efter förskolan och denna något nervösa ”ögonmorgon”. 

Och eftersom vi plötsligt inte hade något vatten i lägenhet pga renoveringsarbete i lägenheten ovanför oss fick vi spontant men väldigt mysigt äta middag ute. 

Nu är jag ute och köper frallor, kl. 07 på morgonen, som också kan notreras på bilden. Som de båda tidigare graviditeterna vaknar jag (som alltid annars morgonpigg) ännu tidigare på morgnarna den här gången. Alltså snörade jag på mig skorna för att överraska familjen med härligt nybakta frallor och croissanter. Och vilken sommarvärme såhär tidigt på morgonen! Det känns faktiskt ännu varmare än de 15 grader som uppmätts. Det är vindstilla, fåglarna kvittrar och doften från det här bageriet, ”vårt” bageri … hmmm, om jag ändå kunde få er att känna doften. Vi får hoppas på en riktigt skön sensommarlördag idag! 

Jakten på ögonläkare 

Igår sa Judit när vi var på väg till förskolan för att hämta Meg: ”Mamma, jag saknar mina kompisar nu.” Och så var det klart, idag skulle hon naturligtvis få gå till förskolan igen efter att ha varit hemma med mig några dagar efter skadan.   

Jag lämnade barnen och tig med mig en bok till ett bra kaffeställe i området. Så mycket läst blev det inte, min uppgift för dagen var att hitta en ögonläkare i stan för att kolla upp Judits öga som vi fått rekommenderat av läkaren på Uniklinik. Den här stan, alltså …! Det är ett evigt sjå att hitta alla sorters läkare. Det tycks vimla om dem, ändå är de fullbokade, överbokade och totalt bokade!!! 

På eftermiddagen åkte vi som vanligt ut till kyrkan och pysslade, lekte och sjöng svenska barnsånger. Idag gick vi också ner till kyrkans bibliotek och lånade svenska böcker med oss hem. 

Två böcker var fick de låna, gissa vems som är vem!

När vi kommer hem på torsdagskvällarna är alla hungriga, så numera förbereder jag alltid middagen som i princip bara är att värma och koka pasta, ris eller potatis till. Idag blev det långkok med sidfläsk, kyckling och champinjoner.  

Imorgon får jag sällskap igen. Jippi! Efter en och en halv timmar i morse lyckades jag till slut få en bokad tid för Judit hos en ögonläkare mitt i stan. Som alltid mot slutet när jag är på väg att ge upp min jakt halvgråter jag nästan i telefonen och låter rätt (extremt) ynklig. Funkar det inte då brukar jag köra ett extra varv med att jag är från Sverige och därmed är helt hjälplös i vår nya stad. (Sverige är nämligen lite exotiskt här i Tyskland och man får ju inte vara dummare än att man tar till med vad man måste för att komma dit man vill, även om jag känner mig aningen patetisk i de här fallen.) 

Det där samtalet

Jag tror alla föräldrar har upplevt det någon gång, en, två eller flera gånger. Det där samtalet när förskolan eller skolan ringer och säger att barnen har råkat ut för en olycka. Då lever man på riktigt! Hjärtat åker upp i halsgropen och håller bokstavligen på att bulta ur kroppen, man skakar som ett asplöv och man noterar liksom inte vägen (trafiken runtomkring) när man är på väg till skolan/förskolan. 

Allt det här hände mig i måndags förmiddag. Jag satt och drack kaffe med en vän när Miss D ringer och säger ”Judit has had an accident and I think you’d better come cause it doesn’t look so good.” 

Jag cyklade i 200 och struntade fullkomligt i om det var rödljus. Jag ville bara fram och slippa be alla hundra böner om att det inte skulle vara så farligt. Men det var det! Eller rättare sagt, det såg inte roligt ut, slaget av en trärockring (som jag aldrig förut har sett och faktiskt inte trodde fanns) hade tagit precis under ögat och kanske mer på kindbenet. Ja, ni kan ju tänka er! Partiet under ögat var rejält svullet och några strimmor rött kunde man också urskilja. Hon såg ut som en boxare efter en bättre, väl utkämpad match. (Så boxa, det ska hon aldrig få göra, den saken är klar!). 

Resultatet av måndagen blev två och en halv timmar på Uniklikik, ett av de största sjukhusen som finns, gissar jag. Det är gigantiskt! Där kollade de först upp ögat och senare kindbenet. Nästa vecka ska vi på återbesök. Allt ser fint ut och vi får vara tacksamma att slaget inte tog en centimeter högre upp, då hade det definitivt varit fara för ögat. 

Det mysiga nu är att Judit och jag får extratid tillsammans. Igår lämnade vi Meg och cyklade sedan och satte oss på ett fik. Därefter fortsatte vi in till stan för att klippa Judit i page. Hon blev SÅ fin! 

Idag ska vi återigen lämna Meg, sätta oss på ett fik på Oderweg, ganska långt ifrån Westend där vi bor, i jakt på en lampa till barnens rum. Sen måste vi skynda oss hem och baka en äppelkaka till Megs play date med bästisen Oskar och hans mamma och lillasyster hos oss i eftermiddag. Jättemysigt!

Viktiga beslut … framöver – om, ifall att och kanske

Än är det inte aktuellt, och allt beror naturligtvis på hur länge vi bor i Tyskland. Men att börja fundera och titta på möjliga skolor hjälper oss den dagen det eventuellt blir aktuellt. Vi måste oberoende byte av skola och framtidsplaner bestämma om Judit ska gå upp en våning på den förskolan hon går på idag och börja preschool. Där är det fortfarande lek och mycket motoriska skolförberedande aktiviteter, precis som våra sexårsverksamheter i Sverige. Och det blir i så fall vårt sista år i Tyskland och lagom för J att börja skolan i Sverige när vi flyttar hem. Alltså väldigt perfekt. 

Men om vi av anledningar stannar längre i Tyskland vill jag med lärarbakgrund inte att mina tjejer ska gå i en skola med montessorikoncept. Förskolorna är toppen, bland de bästa till och med,  både här i Tyskland och i Sverige. Men när det blir skola och kunskapskrav blir jag konservativ och önskar en mer klassisk skola och utbildning för mina barn. 

Den här skolan som ni ser på bilden besökte jag med en rundvandring och informationssamtal i fredags. Det är en fantastiskt skola med alla möjligheter för barnen att lyckas utbildningsmässigt. Där finns över 50 nationaliteter (därav ett gäng svenska barn), alla resurser för att stötta och följa upp barnen kunskapsmässigt och en miljö som var häpnansväckande för både barn och vuxna. Det finns bara ett bekymmer – den ligger inte i stan utan 25 minuters bilfärd utanför Frankfurt! Och att flytta utanför stan är en minst sagt skrämmande tanke för mig som alltid trivts bäst i lägenhet och mitt inne i stan där det är liv och rörelse. Men kanske är det  dags att ta sitt förnuft till fånga och prova villalivet, om inte annat för barnens skull och en fantastiskt skolstart. Men detta är inte en verklighet som väntar runt husknuten ännu, det är än så länge framtida men nog så viktiga eventuella framtidsförberedelser om, ifall att .. och kanske

En dagen-efter-söndag

Vilken skön dag, och oj, vilken avslappnad söndag! Det kändes redan på morgonen att varken vi eller barnen hade några större krav på dagen och dess aktiviteter. 

Vi tog dagen som den kom och började med en sen och lång frukost och en underbar pratstund om allt som hände igår. Urmysigt! Tänk så mycket man kan få veta om barnens tankar och känslor, bara man lockar fram samtalsämnen i lagom takt utan stress eller tvång. Judit bubblade om det mesta och alla vi andra skrattade i takt. 

Sen klädde vi oss och åkte iväg dit bilen tog oss. Först till McD, kan ni tänka er! Mindre exotiskt, ja, eftersom jag råkar ogillar det här stället något så kollosallt, men idag var det … hm, liksom lite gott ändå. Lite ”dagen-efter-gott. 

Därefter åkte vi vidare några kilometer till Obst am Steinberg för att köpa äpplen och päron. Här visste vi också sen tidigare att det finns lekmöjligheter.  

Så det gungades …

… och gungades.

Sen blev vi alla fyra jättefikasugna, och vad kunde bli bättre än våra egna efterrätter som vi bjöd på igår kväll. (Vi fick precis fyra över.) Pannacotta med kardemummasmaksättning och hemma(Micke-)gjorda kardemummakaksmulor på toppen.  Så gott!  

Sen fortsatte vi myset med spel, pussel och till sist bokläsning i sängen med hela familjen. Därtill lite vin och snacks före middagen. En mycket skön söndag!  

Kalas hela dagen lång

Så blev det igår. Festligheter från tidig eftermiddag till sen kväll. 

Judit var nämligen bjuden på Domitillas födelsedagskalas på eftermiddagen. Samma kväll hade vi bokat in middag hos oss med Heleni och hennes familj.   

Så, så fick det bli, kalas, lek och bus i timmar. Här är Judit och jag på väg dechundra meterna bort till Domis hus från vårt eget. Smidigt när kompisarna bor i samma område. Strålande väder med en härlig värme var det också, första riktigt varma dagen på lääänge. 

Kan ni gissa vad det var i paketet av det välbekanta röd-vit-randiga papperet? Jajamensan, Eleonora älskar PoP sen de bodde i Stockholm så därför var det lätt att inhandla kläder till det här kalaset. 

Här ser ni Domitilla i mitten och till höger hennes lillasyster Elena och mamma Eleonora. Judit bakifrån längst fram i bild och faktiskt Juna längst till vänster. 

En annan mamma och vän till mig som hjälpte till på kalaset med alla 20 (?) ungar (my god!) skickade snällt några bilder till mig eftersom jag denna gången lämnade Judit ensam på kalaset och gick hem emellan (mycket efterlängtat från Judit som ville känna sig stor utan föräldrar på ett kalas). 

En tradition, egentligen mexikansk som ni säkert vet, är pinata, (dvs. en aktivitet där barnen turas om att slå på en pappersfigur med något slags barnvänligt innehåll). Vid det här laget vet Judit vad pinata innebär och hon är alltid snabb att fånga in (godis)innehållet som faller ut. Jag fick dock höra av pappa Francecso att detta var första året de provar Pinata, tidigare (i Sverige) har de alltid haft fiskdamm 😉. 

Efter kalaset fick jag alltså med mig två tjejer hem, Judit och Heleni. Tio minuter senare mötte vi upp Helenis familj hos oss och sen hade vi en jättetrevlig kväll tillsammans. En tiopoängare till trevlig dag. Det är såna dagar och sociala tillställningar som man får energi av, trots lite stim och stök och disk … 😉. Men värt är det alla gånger! 

Resten av familjen sover fortfarande såhär på söndagsmorgonen, vilket de behöver efter allt kalasande igår. Jag vaknar tyvärr tidigt (!) varje morgon, som jag alltid gjort i varje graviditet, som om kroppen ställer in sig på rubbad sömn framöver. Mycket trist, tycker jag, som helst vill sova igen (innan) alla missade sömntimmar som väntar framöver.  

Coola tjejer i nya skor

Torsdag eftermiddag och dags för svenska kyrkan! Här står tjejerna precis utanför kyrkan, i nya skor som inhandlades igår. Judit var mäkta stolt när hon klev i sina i morse och gick till förskolan. Och eftersom vi hittade ett par skor också till Meg, nästan identiska med Judits fick även hon nya skor. Så stolt hon också! 

De två första (och de enda) personerna som Meg stolt visade upp skorna för på förskolan i morse var hennes favoritlärare Pamela och bästa kompisen Oskar. 

Och ni skulle sett vilket myskalas det blev mellan Meg och denna Oskar när jag hämtade upp Meg lite tidigare idag. Oj, så många kramar och kindklappar han fick, ingen annan. De här två har plötsligt blivit bästa kompisar och det är det enda namn Meg kan säga förutom ”Dudit”. 

Här är vi på väg ut och hem från svenska kyrkan (eftersom jag fortfarande drar mig för att håva upp mobilen på plats inne i själva kyrkan. Löjligt och gammalmodigt, kanske (särskilt med tanke på den supercoola prästen vi har här) men ändå?! 

Bilder från gårdagen. 

En cool och lite medvetet nochalant tjej i ny outfit (som hon själv tyckte hon var supersnygg i). Så stilen och sättet, ja, det kom liksom på köpet. Inte lika uppskattat från min sida då jag (tyvärr) fick tillbaka min ”för-några-veckor-sedan-upp-i-det-blå tjej, åtminstone halva eftermiddagen. 

Här sitter nästa tjej (också i ny outfit) inte fullt lika medvetet nochig, men desto mer disträ eller bara väldigt mycket ”tvåårig”.   

Så här såg alltså min eftermiddag ut igår, två halvnochalanta tjejer som jag drog (försökte dra) runt på inne på Skyline Plaza för att prova skor. Fel storlek i rätt färg, rätt storlek i fel sko (=ingen efterlängtad klack), oförmögen Judit till att förklara hur skorna känns eftersom det (i de allra flesta fall tacksamt) visas film inne i skobutiken, en Meg som provar vuxen-klackskor, trillar från en puff (vid tillfället till synes sittandes blixtstilla = hur är det möjligt?), sistnämnda väljer dessutom att göra nummer två mitt i storleksjakten, färgjakten, och jakten själva huvudpersonen. Jag var HELT genomsvettig när jag halvirriterad, trött och matt också drog ut de från butiken.

Så, där fick ni skoköpet just ”på köpet”. Det är inte lätt alla gånger att genomföra sina mål för dagen, men till slut lyckas man och så står tjejerna där, faktiskt helnöjda med sina skoinköp. Och också jag som hunnit sova av mig irritationen från igår och känner mig nöjd med vad vi ändå åstadkom igår. 

Varför blir det alltid så?

”Gå och titta på lite sköna kläder till dig själv, nu när har tid”, sa Micke innan han åkte till Sverige. Och just denna mening efter att jag tydligen sagt (möjligen läs; klagat) över att det börjar strama och trycka om mina vanliga byxor. 

Så när jag hade lännat tjejerna på förskolan igår styrde jag stegen ner mot gallerian nära oss, Skyline Plaza. Att ta mig in till stan var inte att tänka på. Inte för inhandling av tråkiga ”måste-kläder”. Bara att komma förbi mässan och den pågående bilmässan var ju ett hinder i sig, förutom engagemanget. 

Men väl därinne kom jag igång. Efter några timmar, och dessutom med en god sittandes lunch med mig själv, kom jag ut med ett gäng påsar i bägge händerna.  

Så här såg det ut när jag kom hem och beundrade mina inköp. Kläder i massor, men inte till mig själv utan – till barnen! Varför blir det alltid så? Inte ett enda plagg till mig själv! 

Schwanheim

Vår söndag började såhär, med en frukostdukning arrangerad helt på egen hand av Judit och Meg. Snacka om vi blev förvånade när vi kom ut med kaffet och såg den fiffiga frukostuppradningen. Urtjusig!  

Sen bar det av mot Svhwanheim och en Waldspielplatz, som visade jättebra med hur mycket lekanordningar som helst, men förlagd i en stor dunge men rå, isande kyla. Brrr, tyckte Micke och jag. 

Linbanan och den stora rutschkanan var höjdpunkterna på den här lekplatsen. Lite försiktigt lät vi Meg pröva linbanan, men snart var hon uppe i samma fart som oss andra.  

… för inte kan man låta bli att pröva själv. 

Efter en kylig förmiddag åkte vi vidare någon kilometer till Alt Schwanheim och åt lunch på ett tysk värdshus. Schnitzel till alla i familjen och råraka med lax till mig. 

Barnen åt klassisk snitzel och Micke den här gratinerade varianten med lök och färskost. Tyska portioner gör att man blir MÄTT. Den saken är klar.