Fyra nu. Tonåren? 

Man kan ju lätt börja undra vart tiden tar vägen och, … herregud, vad ska det bli av henne? … om, sisådär tio år. 

Om det är som hon började på morgonen vet jag inte hur jag ska ha möjlighet och få kraft (!) att argumentera, diskutera, samla tankarna, räkna till tio … (tålamoood), för att sedan börja om hela proceduren. 

Åh, som jag räknade till tio i morse. Hundra gånger. Ville inte tappa humöret, ville inte bli arg, men allt gick i slow motion och värre blev det så fort jag påpekade att vi borde komma iväg så snälla Judit ”Kom igen”, liksom. 

Grejen var den att hon inte alls satte sig emot. Hon var bara totalt uppe i det blå. Klädde sig i samma takt som gamla Agda på hemmet samtidigt som hon sjöng högt och ”varför inte ta en svängom när man ändå sjunger?”, tittade upp på mig som om det var första gången hon såg mig när jag påminde om klockan, drog och pillade i Megs hår (som Meg alltid ogillar högst) varpå Judit höjer på ögonbrynen som om ”oj, kan du prata”, och när vi äntligen är klädda och någorlunda klara är det som hon för första gången vaknar till på riktigt sen nattsömnen när jag ber att få ta en bild på tjejerna. DÅ börjar hon plötsligt posa som någon annan drottning och eftersom jag fann det något olämpligt att ha en poserande fyraåring på bild bad jag med en djup suck om vi kanske kunde ta och slappna av lite. Men varför lyssna nu när man inte gjort det hittills?

Så, jag gav alltså upp med en ännu djupare suck, lämnade strålande glada barn (inklusive Judit som faktiskt fortfarande verkade befinna sig i nutid) på förskolan och tog en stärkande kaffe med Lea, Vicky och Sue. 

Tonåren? … vill jag inte ens tänka på. Skulle det inte bli lättare med åren och skulle man inte få mindre trötta ögon efter småbarnsåren? 

Torsdagskaffe


En enorm fördel med att fortfarande vara hemma och ta hand om hem och hushåll är att jag ändå, närsomhelst, kan ta en kaffe med någon jag träffar spontant. Som i morse när jag krockade med Zehra i dörren in till Ibms och vi tyckte båda att vi hade tid för en kaffe för att ta igen sommarens uteblivna träffar och skvaller. 

Illa kvickt lämnade jag barnen medan Zehra väntade utanför. Och när vi börjar gå mot ett franskt fik hinner Vicky ifatt och gjorde oss sällskap. Där satt vi närmare två timmar och pratade semester, skola och skolans planerade flytt. 

Det är alltid bra med såna här träffar för man blir liksom ofrivilligt uppdaterad om saker som rör barnen och förskolan (och som man uppenbarligen själv missat …, hm). Det enda minus var väl att min uträknade plan att få träna tyska med Zehra gick i stöpet när Vicky gjorde oss sällskap. Efter två år i Frankfurt, engelsktalande och dessutom nybliven trebarnsmamma är hon inte riktigt med mig på noterna om att lära sig tyska. Så vi pratade engelska och det blev istället Zehra som fick förmånen att träna sin engelska. 

Sen skildes vi för att gå åt olika håll. Vicky hem till sig för att packa till hela familjen för en veckas semester hos familjer i England, Zehra för ärenden i stan och sen förbereda middag ikväll och jag hem för att dammsuga bort de tjusiga dammråttorna som både Meg och Judit fascinerade gick och plockade i morse. Inte lika fascinerande för mig som insåg att hemmafrun inte gjort sitt jobb ordentligt. 

Nu sitter jag med lunchtallriken framför mig och funderar på vilken bok jag ska hugga tag i härnäst. Det börjar bli tomt i bokhyllan på olästa böcker. Igår läste jag slut För då minns jag kärleken som jag började läsa i förrgår. Sträckläste alltså! En riktigt gripande berättelse om en kvinnas överlevnad efter Tsunamin då hon också förlorade sin pojkvän. Jag har hållt den i min hand flera gånger men sen ställt tillbaka den för att jag inte riktigt ha vågat ta mig an boken. Och visst grät jag. Floder, bitvis. Men det är ett nyttigt och välbehövligt wake up-call om att ta vara på livet och vara rädd om det man har. 

Nästa bok Solviken läste jag i helgen och Micke frågade mer än en gång ”ska du läsa nu igen”, så sådär social var jag kanske inte. Men är det inte härligt när man hittar en riktigt bra bok som man förlorar sig i och bara vill läsa mer ur?! Solviken rekommenderade min syster Mathilda. ”Den är lättläst och ganska bra, tycker jag.” Ganska bra? Jag sträckläste den och var på väg att seriöst föreslå för Micke att ”skulle det ändå inte vara mysigt med ett litet hus på landet, låt säga någonstans i Roslagen”. Ni hör ju! Inte vid mina fulla sinnens bruk under hela helgen. Men jag blev så tagen av den mysiga berättelsen.

Nu är mitt bekymmer vad sjutton jag ska beställa för pockets från Sverige. Hjälp mig! Vad är bra? Vilka titlar är att rekommendera. Som småbarnsförälder var det ett bra tag sen jag läste och har därmed otroligt dålig koll på utbudet de senaste åren.  

Potatis- och purjolöksoppa med nybakat bröd 

Efter förskolan idag bestämde jag att vi skulle göra soppa på potatis och purjolök och faktiskt baka bröd till. Såhär glada var vi alla tre över de fina limporna som doftade himmelskt när de kom ut rykande färska ur ugnen.  

Just soppa är något som i alla fall Judit alltid varit väldigt förtjust i, till skillnad mot många andra barn som ofta rynkar på näsan åt soppor. 

Och det blev en succé. Judit åt fem portioner, fem!!! Okej, de var små (men bättre det, tänkte jag) och huvudsaken var att hon fick be om ytterligare en, och så en till och … så ännu en till. Så där höll hon på. Tillsammans med en och en halv brödskiva. Meg åt lika mycket för att vara två år yngre, tre portioner och en smörgås. Det måste nog nästan vara rekord för bägge barnen. 

Och visst är det gott! Potatis, purjolök, bacon och timjan. Tillsammans med gott doftande bröd med smör och ost. 

Tystnaden?

Joho, tack, tystnaden här på bloggen kan jag nu upplysa er om beror på regnet förra veckan. Det där regnet, ni vet, som jag önskade och var så glad över. Jag skulle gärna vilja kunna backa bandet och ta tillbaka vad jag sa, för just det där regnet hade den lilla förnämligheten att leta sig in i fickan på min regnkacka där naturligtvis min telefon låg. Sen kan ni ju själva räkna ut hur den mådde. Ganska så märkligt kan man säga. Därför har den legat i en rispåse sen i fredags kväll och idag har jag äntligen fått i ordning Mickes gamla telefon som jag får använda tills …, öh, … tills vidare. 

I övrigt är allt bra här hemma. Tjejerna går gladerligen till förskolan om morgnarna och i morse till och med sprang Meg bort till sin grupp efter att vi hade lämnat Judit. Det är lättnadens suck jag drar så länge de mår bra och trivs så bra. 

I helgen fortsatte det att ösa ner och faktiskt, trots den lilla telefonfadäsen, tyckte vi alla fyra att det var väldigt mysigt. Vi umgicks, lekte, lagade mat och hade både fredagsmys och lördagsmys. Judit fortsätter tjata om Let’s dance och frågar varje fredag om det börjar ”den här helgen, mamma?”. Så mormor, när börjar det egentligen? Så värst mycket tv-tittande blir det förstås inte på själva programmet, jag förstår att det mest är själva grejen att få mysa framför tv:n. Det har blivit hennes fredagsmyskänsla.   

I söndags var det betydligt bättre väder vilket gjorde att vi packade in oss i bilen och körde ut till Opel zoo. Ett fantastiskt fint zoo med otrolig miljö (kuperat och lummigt) och med en helt enastående utsikt över Frankfurt. 

Mystjejerna

När man är som allra mest säker på att de gör något bus för att det är så tyst, ja, då kommer man halvspringandes in i rummet och möts av det här. 

En hade (som vanligt) radat upp dockorna och lagt sig för att mysa med dem. 

Den andra låg i sängen och myste lika mycket hon med Elsa, Anna och sjöjungfrun. 

En bra och behövlig mysa på regnmorgonen igår innan vi klädde oss och cyklade till förskolan.

Älskade ungar, man slutar aldrig att förvånas,heter det ju. 

Äntligen regn!

Det är inte ofta man får säga det högt. Men idag, ja, faktiskt redan igår, tyckte jag att det skulle bli skönt med väderprognosens utlovade regn. Kan ni förstå! 

Och det var SÅ mysigt att få sitta i köket med ösregnets smattrande mot rutan och äta frukost med barnen. Sen klädde vi oss i regnmundering alla tre och cyklade iväg till förmiddagens tandläkarbesök. Det gick strålande tills en av oss vägrade öppna munnen. Gissa vem! 

Därefter cyklade vi vidare några få meter till förskolan. Där lämnade jag tjejerna för utomhuslek, jajemensan – i ösregn! Stackarna …, tyckte jag och cyklade vidare för egna ärenden.  

Några timmar senare hämtade jag två mycket glada barn varav en som var enormt stolt över sina fina inbakade flätor. 

Jag får nog anställa miss D som första ”flätare” på morgnarna, just inbakade flätor är något jag inte kan, åtminstone är jag riktigt dåligt på det. 

Och eftersom det fortsatte att ÖSA ner föreslog jag att vi skulle höja mysfaktorn med bakverk från favoritbageriet. Sagt och gjort …

Jaha, vad ska man säga …, gott? Öh, njae, en äppelkakevariant med ostkräm (chessecake-likt) och en chokladbotten med hallontäcke, också den innehållande cheesecakemousse. Detta färskostdille? Men vi åt, såklart! 

Bakad potatis a la Ellen Warsén 

Det är inte varje dag man har möjlighet att göra reklam för sina nära och kära, men idag har jag verkligen en anledning. 

Min yngsta syster Ellen tog studenten i juni och som examensarbete på det mediaprogram hon gick valde hon att göra en kokbok. Allt är såklart lagat, skrivet, fotograferat och också formgivet av henne. Man blir ju stolt som bara den över att hålla en så fin bok i sin hand, och som idag ta fram den för att inspireras av ett av recepten. 

Som många andra saknar man ofta både energi och fantasi där man står på sena eftermiddagen och funderar på dagens middag. Så idag blev det en riktig klassiker. Bakad potatis med kyckling- och curryröra och en skagenröra! Tjejerna åt som hästar, Judit älskade curryröran (notera; man slutar aldrig att förvånas som förälder). 

Vi alla åt. Tänk så enkelt gott det kan vara. Meg åt liksom upp skalen också. Och vet ni, det är det nyttigaste på hela potatisen, berättade min läkare till värdpappa under mitt år i Philadelphia. Därför drar jag mig inte heller för att äta det. (Om det sen är sant återstår att ta reda på 😉). 

Bra start på vardagen

Att allt bara ska flyta på som vanligt efter sommarveckorna i Sverige är något jag inte förväntar mig. Jag är glad varje minut som tjejerna fortfarande verkar trivas med sina liv här Frankfurt. Nu har vi bott här ett år, men det är ju trots allt inte vårt hemland, inte vårt språk och inte vår ”hemmastad”. Därför blev jag överlycklig inombords när Judit igår började fråga om förskolan och om hon kunde få gå dit. Jag hade egentligen tänkt ha dem hemma hela den här veckan och dessutom sagt till förskolan att de inte skulle komma innan den ”riktiga” veckan börjar på måndag. Men, eftersom Judit fortsatte fråga så gick vi dit igår och frågade lite fint om Judit kunde få komma några timmar idag. OM hon kunde! Hon var SÅ välkommen. Och när kompisarna Malin och Maya kom springande fram till henne i morse och kastade sig om halsen på henne, ja, då blev jag varm i hela kroppen. Åh, så tacksam jag är över att tjejerna har fått kompisar, fina och nära vänner som de känner sig trygga med. Att tjejerna trivs är absolut det viktigaste för mig och jag tar ingenting för givet med en flytt till ett annat land. Just nu är jag bara väldigt glad över att vardagen ser ut att bli riktigt bra.  

Efter en vecka tillbaka i stan har vi hunnit träffat några av både Mickes och mina kompisar och också tjejernas. En given vän är utan tvekan vår allas lilla Juna. Vi har hängt ihop i två dagar. I morse åkte de på en veckas semester.

Som de flesta barnfamiljer besökte vi den pågående festivalen för barn på Opern Platz. Så fortvi närmar oss platsen säger Meg ”oppa”. 

I barnpoolen/bollhavet för bäbisar blev de kvar oväntat länge. Sue och jag undrade mer än en gång vad som kunde vara så kul i den. 

Jag återkommer med konstverken i bild vid senare tillfälle. 


Men innan det hann vi fira Junas stundande födelsedag nästa med middag här hemma och barnvänlig efterrätt. 

Om hon var nöjd …! Bilderna säger väl allt. ”Dressed” i Judits Elsaklänning dessutom.

Lördag i stan

Efter härliga sommarveckor i Sverige och framförallt Öland med den underbara natur och miljö som ön innebär valde vi idag att vara stadsmänniskor på riktigt och uppleva storstadspulsen när vi nu faktiskt är tillbaka i asfaltsmiljö. Och tur är att vi  trots Öland och svensk natur också älskar storstaden. Fortfarande. Med barn och alla faror som lurar. Där är vi lika, Micke och jag. Men så har vi ju faktiskt fått det bästa av två världar! 

Men med barn får man kompromissa, och det ordet vet Judit vad det innebär vid det här laget. Lite mamma och pappa-butiker i stan först och sen barnaktiviteter! Och precis så blev det. Inte mycket gnäll i butikerna blev det heller (ja, inte gnäll, men möjligen lite bus under klädställningarna där man kunde gömma sig för folk, babblar-titt och lego-titt på telefonen i en trappa på Scotch&soda och skoprovning …av typ alla skor i butiken av who? jo, Meg!) och när ett par några år yngre än oss och utan egna barn (helt klart) går förbi tjejerna i trappan och säger till varandra med hundögon ”so süß”, då fick jag bita mig i tungan och le istället för att säga ”ni skulle bara veta …, akta er!”   

När det äntligen blev dags för Opernspiele var de laddade till tusen. Och vi hade verkligen jättetrevligt alla fyra. Nedan ser ni konstverket från pysselhörnan. Fantastiskt! 

Glasspaus strax innan det skyfall som alla var helt ovetandes om just de här sekunderna. Jösses som det regnade … för att en halvtimma senare vara strålande sol igen. Frankfurtvädret …! Märkligt att jag inte i stunden noterade snyggingen som min man uppenbarligen flörtade med …😉. 

Någon har fått smak på chips, flott och salt,  mums!!! Och päsa som en annan padda i soffan är hon också bra på samtidigt som hon håller skålen STENHÅRT. Gud nåde den som rör ”Meijh” 

Paddan som sen somnade rullandes och stökandes in i det sista för att inte somna …men till slut … just i den här sovställningen. Kan ni förstå? Hur är det ens möjligt?

Opernspiele

Så var det barnens dagar i Frankfurt igen, precis som vi minns det från förra sommaren när vi just flyttat hit. Ett bra koncept, måste jag säga. Det är en mängd aktiviteter för barn i olika åldrar, extremt organiserat med åldersmarkeringar på alla aktiviteter. 

Tjejerna gick igenom ungefär hälften av aktiviteterna idag, resten tar vi imorgon eller nästa vecka. En ny aktivitet för Judit var sminkningen, som hon var skeptisk och inte så intresserad av förra året. Men i år, så! Och fin blev hon också! 

Självsäkert satte hon sig på stolen och förklarade högt på flytande engelska ”I want  you to make a butterfly and I like purple and pink.” Jag höll nästan på att trilla avigt där jag satt på huk bredvid. Jag som just tänkte förklara för killen att vi inte pratar så bra tyska än, men att Judit nog kan berätta vad hon vill på engelska. 

Jag inser alltmer att jag inte behöver vara särskilt orolig längre för att hon inte ska kunna göra sig förstådd på engelska eller att hon är osäker att kommunicera med folk i olika situationer. På bara de här få dagarna som vi har vait tillbaka i Frankfurt har jag också hört att hon högt och tydligt säger ”danke” och ”bitte” till folk i butikerna. Alltså, tyskan kommer alltmer och hon är numera inte rädd för att säga de ord hon kan och jag börjar faktiskt fundera på om hon inte förstår betydligt mer tyska än mig. Hm …