I väntan på svensk lunchträff

Här satt jag igår, på en bänk på Römerplatz och väntade på två svenska (för mig nya) tjejer/mammor som bor i hus utanför Frankfurt. 

Medan jag satt där på bänken blev jag mer och mer nyfiken på vad som hände på torget. Under de max 10 minuter som jag satt där minglade tre sällskap med brudpar i mitten ut från Das Radhaus, rådhuset. Bara klädseln var anmärkningsvärd, för mig var det som att gå bakåt i tiden och titta på våra föräldrars klädsel, fast nu på yngre par.

Ett tredje par hade inte alls vit klänning (vilket man i och för sig inte alls behöver ha) utan bar en mycket prålig champagnefärgad långklänning. 

Så hur var min lunchdate då, kanske ni undrar. Jo tack, mycket trevlig och väldigt svensk, som jag uppskattade enormt mycket. Nu har min vän Marie och hennes familj flyttat hem till Stockholm efter tre år i Frankfurt och eftersom det blev en trevlig vana att luncha ihop en gång i veckan på vårkanten saknar jag nu att ha mina lunchträffar och möjligheten att få prata svenska några timmar.   

Men det fina med den här internationella stan är att när andra familjer försvinner och flyttar hem kommer det alltid nya och Marie kunde vidarebefordra i alla fall en till svensk kontakt som jag aldrig tidigare haft möjlighet att träffa, men som jag alltså stämde träff med igår. Och med sig hade hon lyckats få en tredje svensk tjej som för bara någon vecka sedan flyttade hit med sin svenska familj från Japan. 

Lunchen blev fylld av frågor och uppdateringar om vilka vi var, närmast bakgrund och hur framtiden ser ut (alltså hur länge man har kontrakt och hur länge man planerar att stanna = den ständiga frågan). Båda tjejerna med sina respektive familjer bor utanför Frankfurt och har sina något äldre barn på den internationella skolan i Oberursel. En familj flyttar hem om ett år, den andra som nyss flyttade hit har kontrakt på tre år. 

Oberoende kvarvarande tid var det jättetrevligt att få prata svenska och vara mig själv till 100 %. Konstigt nog är det ändå stor skillnad att avslappnat kunna konversera på sitt hemspråk, hitta alla orden och känna igen olika dialekter. 

Så jovisst ska vi ses igen. Mitt nästa uppdrag blir att besöka skolan därute för att diskutera möjligheten för våra barn … kanske nästa år eller framöver på sikt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s