Fredagsdaten och fredagsdaterna

Vilken date jag hade till frukosten igår morse! En snäll, rolig och urgullig liten äldsta dotter. Jag bestämde tidigt i veckan att jag skulle låta Judit vara hemma med mig en dag. Vi behövde det, kanske framförallt Judit som inte riktigt hittar sin plats i gruppen på förskolan. Och såklart gör det ont i mig som mamma när bästa vännen plötsligt vänder ryggen åt henne. Arg och frustrerad är väl de rätta orden. Det är ett bestyr med tjejer, jag vet. Känsligt och många gånger helt oförståeligt hur de tänker (hur , jag själv, tänkte!) och de kan vara nog så uträknande och elaka med sina blickar och osagda meningar. Men redan? De är fyra år, fyller fem! 

Hur som helst försöker jag pausa vardagen lite för henne genom att låta henne vara med mig ibland. Vi ska också se om vi inte kan komma iväg på någon aktivitet om eftermiddagarna och träffa andra barn där. 

Men igår hade vi genomtrevligt på kaféet. Vi åt långsamt och mycket! Vi räknande med siffror, som Judit skrev på pappret och jag följde henne och svarade så länge hon visade intresse. Igår blev det 2+1=, 3+2=, 2+2=. Imponerande att hon faktiskt också vill kunna skriva siffrorna och de matematiska tecknen. Vi pratade om, och tittade på gubbarna som jobbade hårt med att putsa fönster högt upp på husväggen precis utanför fönstret där vi satt. Vi pratade också om Meg som nog saknade oss men att hon skulle vara ”för liten om hon satt vid ett sånt högt bord” som vi gjorde (Judits konstaterande). ”Och så är ju inte Meg så mycket för juice, mamma”. 

Här ser ni vårt frukostbord på det franskinspirerade kaféet relativt nära oss och förskolan. La Maison Du Pain. Jag beställde såklart på tyska men här det ovanligt att få en skiva grovt bröd med pålägg, man får liksom en sort tema-frukost, vilket jag uppenbarligen hade glömt över sommaren. Men vi åt det mesta, vad annars skulle vi göra? Gott och nyttigt förutom, om möjligen, croissanten på slutet. 

På eftermiddagen hämtade vi Meg och åkte direkt hem för att göra oss i ordning för kräftskivan som vi varit bjudna på sen långt innan semestern. Kul att de svenska traditionerna blir så viktiga när man plötsligt bor utomlands. Vi var alltså bjudna till Mickes chef Ulf och hans familj ute i Oberursel tillsammans med ett gäng andra jobbarkompisar till Micke från Seb. 


Vi hade jättetrevligt och åt tills, … några riktigt mörka moln drog in över Oberursel och la sig som ett täcke precis över deras kvarter, kändes det som. ”Nähe, vi klarar oss nog, de sa inget om regn” för att minuten senare känna två stora droppar på axeln. Och sekunden efter fullkomligt öste det ner, nej, haglade det ner gigantiska regndroppar. På allt! 

Jag har aldrig tidigare varit med om ett liknande regn- OCH åskoväder som kom med den första stora jätteknall mitt i all stress om att få in alla bord och stolar och rädda den mat som gick att rädda. 

Väldigt provisoriskt, och jättemysigt, satt vi sen till fortsatt dukat långbord i deras garage. Vi skrattade gott och njöt ordentligt av kräftor, västerbottenpaj, svensk prästost och snaps medan regnet fortsatte att ösa ner och åskan att komma och gå. Vi njöt också av svenska snapsvisor och den härliga stämningen som infann sig där i garaget. 

Judit älskade sin hatt, medan Meg tittade med stora ögon på alla vuxna som tidigt satte på sig hatt och halklapp. Judit blev så förtjust i sin hatt att hon hade den på sig tills vi åkte hem kl. 21.30. Då var hon den enda av alla som fortfarande hade sin kvar på huvudet och hon var väldigt välkommen även nästa år som en mycket uppskattad gäst. 

Barnen stortrivdes i Maries och Ulfs 300-kvadratatora hus, där det fanns ett särskilt lekrum för barn de gånger de får barn på besök. Ulf och Marie har två egna barn som idag är 13 och 17 år. Detta gjorde ju inte saken sämre för Micke och mig som kunde slappna av med barnvakt på plats. Där fanns också två lite äldre (tysktalande) barn, 6 och 9 år gamla. Judit och Efva fann varandra efter någon timma och det förvånade mig mycket när jag insåg, både hur bra de umgicks hela kvällen och framförallt hur mycket tyska Judit ändå verkar förstå. På vägen hem (innan hon somnade på de berömda fem) kunde hon återge på perfekt tyska och uttal vad Efva hade sagt till henne. Grammatiskt riktigt och på klockren tyska. Man vet verkligen inte allt som förälder, det är en sak som är sann. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s