I väntan på …

Väskan är packad. 

Naglarna målade …

… och kylskåpet tömt och innehållet uppätet! (Omelett, så gott och för mig så bortglömt, mer av detta framöver.) 


Om en knapp timma hämtar juvelerna, ja, alltså barnen, bättre än några smycken i världen, och så drar vi mot tågstationen och senare mot flygplatsen …. för att på lördag gå på Billys och Marias bröllooop!!! Yeah! Jippi! 

Det ska bli sååå kul att få gå på bröllop igen. Jag råkar älskar det där med att dricka bubbel och mingla lite, sen lååång middag med god mat och dryck. Och alla tal, inte att förglömma. Såklart inte heller själva brudparet. 

Ja, hur som helst ska det bli jättekul och som en stor bonus får vi mysa med farmor också.

I väntan på svensk lunchträff

Här satt jag igår, på en bänk på Römerplatz och väntade på två svenska (för mig nya) tjejer/mammor som bor i hus utanför Frankfurt. 

Medan jag satt där på bänken blev jag mer och mer nyfiken på vad som hände på torget. Under de max 10 minuter som jag satt där minglade tre sällskap med brudpar i mitten ut från Das Radhaus, rådhuset. Bara klädseln var anmärkningsvärd, för mig var det som att gå bakåt i tiden och titta på våra föräldrars klädsel, fast nu på yngre par.

Ett tredje par hade inte alls vit klänning (vilket man i och för sig inte alls behöver ha) utan bar en mycket prålig champagnefärgad långklänning. 

Så hur var min lunchdate då, kanske ni undrar. Jo tack, mycket trevlig och väldigt svensk, som jag uppskattade enormt mycket. Nu har min vän Marie och hennes familj flyttat hem till Stockholm efter tre år i Frankfurt och eftersom det blev en trevlig vana att luncha ihop en gång i veckan på vårkanten saknar jag nu att ha mina lunchträffar och möjligheten att få prata svenska några timmar.   

Men det fina med den här internationella stan är att när andra familjer försvinner och flyttar hem kommer det alltid nya och Marie kunde vidarebefordra i alla fall en till svensk kontakt som jag aldrig tidigare haft möjlighet att träffa, men som jag alltså stämde träff med igår. Och med sig hade hon lyckats få en tredje svensk tjej som för bara någon vecka sedan flyttade hit med sin svenska familj från Japan. 

Lunchen blev fylld av frågor och uppdateringar om vilka vi var, närmast bakgrund och hur framtiden ser ut (alltså hur länge man har kontrakt och hur länge man planerar att stanna = den ständiga frågan). Båda tjejerna med sina respektive familjer bor utanför Frankfurt och har sina något äldre barn på den internationella skolan i Oberursel. En familj flyttar hem om ett år, den andra som nyss flyttade hit har kontrakt på tre år. 

Oberoende kvarvarande tid var det jättetrevligt att få prata svenska och vara mig själv till 100 %. Konstigt nog är det ändå stor skillnad att avslappnat kunna konversera på sitt hemspråk, hitta alla orden och känna igen olika dialekter. 

Så jovisst ska vi ses igen. Mitt nästa uppdrag blir att besöka skolan därute för att diskutera möjligheten för våra barn … kanske nästa år eller framöver på sikt. 

Alessa’s birthday party 

Oj, vilken varm dag det har varit idag. Över 30 grader och när vi klev in på Alessas innergård i området där de bor stod luften helt stilla. Jag ljuger förmodligen inte om jag säger att det var 35 grader.   

Men vilket party det blev, helt otroligt. Alessa är familjens enda barn, enormt uppskattad såklart och Alessa själv är den mysigaste och trevligaste lilla sexåring man kan tänka sig. Alltid så artig och väluppfostrad. Jag häpnar varje gång vi ses. 

Och på partyt fanns såklart allt. Hoppborg, barnpool, lekmöjligheter och en överraskande clown (till Megs stora stora missnöje …  ni som vet). 

Alla 20-25 barnen ? fick varsitt konstverk format av ballonger. Ovan ser ni Judit till vänster och  Juna till höger. 

Det var riktigt roligt även för mig som fick chans att prata med föräldrar som av olika anledningar inte längre är kvar i Judits grupp. Och huh, som vi saknar alla. Men det var jätteroligt att träffa alla igen. 

Alessa har alltid varit en nära och kär vän till Judit och mitt hjärta smälte när jag såg värmen i Judits ögon. Hon saknar sin Alessa enormt mycket. Som tur är råkar Alessas mamma avguda mina två tjejer och kunde inte riktigt förlika sig med att vi var tvungna att gå efter några timmars uttröttande lek. Därför kom hon utspringande efter oss på trottoaren och kastade sig om halsen på de båda tjejerna. Och så bestämdes det att hon och Alessa minsann ska åka tvärs äver hela stan, bort till oss, och hämta Judit för en play date. Meg som i ögonblicket var halvt chockad av alla spanska pussar och kramar blev  lika till sig hon och sträckte sig upp för att pussa Alessas mamma tillbaka på munnen. Och igen. Och igen.Vilken matchning det blev mellan denna MYCKET generösa och godhjärtade spanjorska och min mörka lilla Meg. Det såg riktigt roligt ut bakifrån och inte helt fel, liksom. 

Goethe Turm och Orangen beach

Dagen idag var obokad för oss och det var väldigt skönt efter kräftskivan i fredags och heldagen i Sinntal med barnens förskola igår. Men när vädret är soligt och varmt och barnen dessutom var rastlösa efter en morgon inomhus gjorde vi i ordning pannkakor och kycklingsallad som lunch och gav oss iväg till en jättefin lekplats och utkikstorn söder om stan. Här har vi varit tidigare så någon bestigning i trapporna upp till utkiksplatsen i tornet blev det inte idag. Men lekplatsställena är toppen och här hängde vi en bra stund. 

Judit tittar alltid lite avundsjukt på  andra barn, mestadels lite äldre, som svingar sig fram i de romerska ringarna. Självklart skulle hon vilja kunna göra likadant och frågar varje gång om vi kan hjälpa henne. 

Här övas det flitigt med Micke. Och visst fick hon till det till slut. Hon fixade säkert 4-5 ringar. 

Lite senare mötte vi upp Michelle och Jens vilka är jobbarkompisar till Micke och som vi också träffade på kräftskivan i fredags. Vi stämde träff på ett tyskt Trinkhalle, som visade sig vara ett fantastiskt spartanskt och gemytligt litet ställe precis vid självaste Main.  

Michelle är en solklar matchning med barnen. Både hon och tjejerna verkar trivas i varandras sällskap och såhär vid floden var det ju givet att det skulle lekas vid strandkanten. Hit kommer vi definitivt att åka igen. Billigt, enkelt och superbra för barnen. Nästa gång får sandsakerna följa med eftersom det fanns både en stor sandlåda mitt bland utemöblerna och en liten sandstrand. 

Jag njöt av en kaffe och glass med grabbarna. Här i en djup diskussion om flygplanen som har sin inflygning på andra sidan av floden. Perfekt för två flygplansnördar och deras flightradar-appar.  

Sinntal

Frukosten tog vi nästan på stående fot idag, åtminstone Micke och jag. Barnen satt på sina stolar (efter att Meg, vår allas lilla trotsis, hade legat platt på mage gråtandes (över något) som vi inte förstod) när vi andra klev över och runt henne). Att vi bestämde oss för att äta lite enkelt i köket var egentligen inte för att vi var stressade över att behöva komma iväg en viss tid men vi hade heller inte tid att sitta någon längre stund i vardagsrummet. 

Framåt lunch och en timmes bilfärd nordost från Frankfurt parkerade vi i Sinntal och förskolans lanthus som var vårt mål för dagen. Hit bjuds alla familjer in, nya som gamla, för att lära känna varandra inför ett nytt läsår. Vi var här förra året också och det var precis lika varmt och soligt idag som sist vi var här.

Tjejerna hade väldigt roligt och både klänningar och shorts åkte av så fort de upptäckte årets nyhet i trägården – vattenlek med kanaler och gångar med en sorts vattenslang som satte fart på vattnet i kanalerna. Och så byggdes det sandslott och andra konstverk i sanden. Urkul och jätteblött såklart. 

Nu njuter Micke och jag av en skön stund ute på balkongen. Denna underbara värme som liksom luktar utomlands. 

Fredagsdaten och fredagsdaterna

Vilken date jag hade till frukosten igår morse! En snäll, rolig och urgullig liten äldsta dotter. Jag bestämde tidigt i veckan att jag skulle låta Judit vara hemma med mig en dag. Vi behövde det, kanske framförallt Judit som inte riktigt hittar sin plats i gruppen på förskolan. Och såklart gör det ont i mig som mamma när bästa vännen plötsligt vänder ryggen åt henne. Arg och frustrerad är väl de rätta orden. Det är ett bestyr med tjejer, jag vet. Känsligt och många gånger helt oförståeligt hur de tänker (hur , jag själv, tänkte!) och de kan vara nog så uträknande och elaka med sina blickar och osagda meningar. Men redan? De är fyra år, fyller fem! 

Hur som helst försöker jag pausa vardagen lite för henne genom att låta henne vara med mig ibland. Vi ska också se om vi inte kan komma iväg på någon aktivitet om eftermiddagarna och träffa andra barn där. 

Men igår hade vi genomtrevligt på kaféet. Vi åt långsamt och mycket! Vi räknande med siffror, som Judit skrev på pappret och jag följde henne och svarade så länge hon visade intresse. Igår blev det 2+1=, 3+2=, 2+2=. Imponerande att hon faktiskt också vill kunna skriva siffrorna och de matematiska tecknen. Vi pratade om, och tittade på gubbarna som jobbade hårt med att putsa fönster högt upp på husväggen precis utanför fönstret där vi satt. Vi pratade också om Meg som nog saknade oss men att hon skulle vara ”för liten om hon satt vid ett sånt högt bord” som vi gjorde (Judits konstaterande). ”Och så är ju inte Meg så mycket för juice, mamma”. 

Här ser ni vårt frukostbord på det franskinspirerade kaféet relativt nära oss och förskolan. La Maison Du Pain. Jag beställde såklart på tyska men här det ovanligt att få en skiva grovt bröd med pålägg, man får liksom en sort tema-frukost, vilket jag uppenbarligen hade glömt över sommaren. Men vi åt det mesta, vad annars skulle vi göra? Gott och nyttigt förutom, om möjligen, croissanten på slutet. 

På eftermiddagen hämtade vi Meg och åkte direkt hem för att göra oss i ordning för kräftskivan som vi varit bjudna på sen långt innan semestern. Kul att de svenska traditionerna blir så viktiga när man plötsligt bor utomlands. Vi var alltså bjudna till Mickes chef Ulf och hans familj ute i Oberursel tillsammans med ett gäng andra jobbarkompisar till Micke från Seb. 


Vi hade jättetrevligt och åt tills, … några riktigt mörka moln drog in över Oberursel och la sig som ett täcke precis över deras kvarter, kändes det som. ”Nähe, vi klarar oss nog, de sa inget om regn” för att minuten senare känna två stora droppar på axeln. Och sekunden efter fullkomligt öste det ner, nej, haglade det ner gigantiska regndroppar. På allt! 

Jag har aldrig tidigare varit med om ett liknande regn- OCH åskoväder som kom med den första stora jätteknall mitt i all stress om att få in alla bord och stolar och rädda den mat som gick att rädda. 

Väldigt provisoriskt, och jättemysigt, satt vi sen till fortsatt dukat långbord i deras garage. Vi skrattade gott och njöt ordentligt av kräftor, västerbottenpaj, svensk prästost och snaps medan regnet fortsatte att ösa ner och åskan att komma och gå. Vi njöt också av svenska snapsvisor och den härliga stämningen som infann sig där i garaget. 

Judit älskade sin hatt, medan Meg tittade med stora ögon på alla vuxna som tidigt satte på sig hatt och halklapp. Judit blev så förtjust i sin hatt att hon hade den på sig tills vi åkte hem kl. 21.30. Då var hon den enda av alla som fortfarande hade sin kvar på huvudet och hon var väldigt välkommen även nästa år som en mycket uppskattad gäst. 

Barnen stortrivdes i Maries och Ulfs 300-kvadratatora hus, där det fanns ett särskilt lekrum för barn de gånger de får barn på besök. Ulf och Marie har två egna barn som idag är 13 och 17 år. Detta gjorde ju inte saken sämre för Micke och mig som kunde slappna av med barnvakt på plats. Där fanns också två lite äldre (tysktalande) barn, 6 och 9 år gamla. Judit och Efva fann varandra efter någon timma och det förvånade mig mycket när jag insåg, både hur bra de umgicks hela kvällen och framförallt hur mycket tyska Judit ändå verkar förstå. På vägen hem (innan hon somnade på de berömda fem) kunde hon återge på perfekt tyska och uttal vad Efva hade sagt till henne. Grammatiskt riktigt och på klockren tyska. Man vet verkligen inte allt som förälder, det är en sak som är sann. 

Blandad kompott

Minns några av er kanske den här? Det är många år sedan jag använde klänningen och jag har länge undrat var jag gjort av den. I morse funderade jag en gång till och drog ner blixtlåset på en kostympåse där jag låter finare klänningar hänga. Och tänk, där hängde den, längs bak. 

Lite tajt (med betoning på mycket, hi hi) men den gick att använda och efter lite omsorg av strykjärnet fick den ändå klä mig hela dagen. 

På agendan idag stod lämning av barnen för att därefter äta frukost med Sue och Zehra för att, lyssna nu, öva tyska och prata enbart tyska.  Det gick förvånansvärt bra. Jag har lärt mig två nya ord och skillnaden dem emellan, schlecht och schlimm (i princip samma betydelse men man använder orden i olika syften). Jag har också lärt mig unterscheid och gleich. 

Det tar sig och jag vågar testa mig fram mycket mer och jag vågar framförallt säga fel, helt enkelt prata utan att tänka så mycket på grammatiken. 

Eftersom jag var vrålhungrig när jag kom hem och inte orkade vänta på pasta fick det bli sallad. Det tillsammans med överbliven köttfärssås. Lite tacoversion och gi-inspirerat. Och gott! 

Efter hämtning tog vi tjejerna till den stora parken och lekte en stund på lekplatsen (med vattenspel … hm…). Som en mysig avslutning på eftermiddagen cyklade vi förbi det goda glass-stället ”på hörnet”och åt SAGOLIKT god glass. 

Till sanningen hör dock att de båda äldsta tjejerna har det tufft just nu. Det är en ny gruppsammansättning på förskolan, vilket har gjort att våra tjejer på bara en vecka har tagit sig nya roller, nja, inte riktigt sant, de håller väl som bäst på att hitta sina nya roller i gruppen. Juna som alltid varit den lite mer tystlåtna och tillbakadragande tjejen har nu hittat en likavän i en annan tjej (som tidigare var bästa kompis med en tredje tjej i gruppen som nu har flyttat upp) och ja, Judits alla andra (äldre) tjejkompisar har flyttat upp till femårsgruppen på övervåningen. Så kvar är min lilla Judit som för tillfället känner sig lite vilsen och ja, faktiskt lite ensam. Det är för oss väldigt ovanligt eftersom hon alltid har haft kompisar och populär att vara med. Nu råkar hon vara näst äldst i gruppen och hon står lite utanför. Usch! Och visst gör det ont i hjärtat att inte kunna stiga in i gruppen och hjälpa henne. Jag hoppas hon hittar sig själv i gruppen snart och att hon också hittar nya vänner att umgås med. Det är alltid bra att ha många kompisar, olika att leka med och lära sig saker från andra. Ja, vi har många fina diskussioner om vänskap om kvällarna.  

Vitaminchock

Det verkar inte bättre än att jag också drar på mig en förkylning. De tre andra har kommit hem med rinnande näsor och rossliga halsar, så det är ju mest rimligt att jag också borde åka på det. För att möjligen lindra det lite och för att jag blev extremt sugen på frukt i morse beställde Sue och jag in varsin vitaminjuice med apelsin, morot, äpple och ingefära. Och naturligtvis en kaffe också då jag verkligen behövde en efter denna morgonen. 

Ibland bara blir det så, att morgnarna inte går din väg. Allt hände som inte borde hända. Meg kissar på golvet (vi har så smått börjat pottträna henne), jag spiller mjölk på mattan, Judit tar på sig fel kläder (missförstår mig, men ändå …), Meg vill först inte gå in i duschen efter kisseriet för att sen vägra gå ut (alltså illskrik). Som sista fina lilla krona på verket tappar jag vårt vita dubbellakan som jag i sista minuten ville skaka av ute på balkongen innan jag tänkte sätta på en maskin tvätt. Det hamnar urtjusigt över HELA trädet på framsidan, så att alla som går förbi på trottoaren kunde se konstverket. De tänkte väl att det bodde några riktiga bohemer där. Grannen under oss som jag (med barnen i varsin hand) var tvungen att plinga på var inte hemma. Uppe igen för att leta fram en lång pinne, som inte hjälpte mig ett dugg uppifrån. Slutligen får jag ner lakanet nerifrån. Judit och Meg hoppade lika högt som jag i hopp och hjälp om att det skulle trilla ner. 

Men åh, vilken morgon! Jag var helt slut när jag lämnade barnen. Alla fick sig dock ett gott skratt när vi berättade om äventyret på förskolan. 

Playmobilepark

Igår kan man väl säga att det var Mickes och min dag även om barnen faktiskt uppskattade stadsvandringen och utflykten till de historiska högkvarteren. Men idag fick det bli deras dag. Och visst var den höjdpunkten på resan när vi ni frågar vad som var bäst. 

Lite nervös hann man ju bli över två vildar på flotten.

 Men hör och häpna, det gick vägen och alla tre kom iland torra. 

Sen ville Judit försöka själv med mig som medpassagerare och det här hade vi ju gjort förr på Astrid Lindgrens värld.  

Igen och igen och igen …

Playmobile bauernhof uppbyggd i naturlig storlek. Här mjölkas det (vatten). 

Fem minuter senare var Meg i himlen när hon fick syn på hästen. 


När Judit säger att hon vill klättra är lilltjejen inte sen att nappa på samma sak. Och jäklars, så snabb hon är. Och smidig, faktiskt. När hon vill, så!

Nu ser det ut så här i baksätet. 

 

Historiska Nürnberg 

Målet med helgens utflyktsmål är Playmobile park, som ligger i just,  Nürnberg. Hit kom vi idag vid lunchtid och efter incheckning på trevligt hotell strosade vi runt i stan. 

Judit tar en selfie på oss i väntan på Meg och Micke. 

En given glasspaus efter ett väskinköp till mig som bidrog till, hm hm, uttråkade barn. 

En nöjd (poserande) tjej. 

Efter lite shopping och strosande på Nürnbergs gator och torg åkte vi på Mickes begäran ut till Hitlers högkvarter lite utanför stan. Tunnelbana ut och spårvagn tillbaka. Bara det var en upplevelse för tjejerna som inte alls är vana vid dessa färdmedel längre.  

Micke och Judit på väg upp till ”podiumet” där Hitler höll alla sina tal och predikningar inför folkmassorna. 

Där nere står Micke. Mäktig känsla att sätta sig in alla åskådare och atmosfären när ett hav av människor står nedanför och ”tillber” dig. Usch, fy, och förskräckligt. Men ändå mäktigt. Faktiskt. 

Efter kvällens restaurangbesök och hela dagens alla upplevelser kan man ju lätt bli lite trött och somna hur som helst …

Nu släcker vi för god sömn på hotellet. Imorgon ser vi fram emot hotellfrukost och en dag på Playmobile park.