Astrid Lindgrens värld

Så har vi landat i Småland och Nybro efter ett stopp i Malmö hos kusinerna på uppvägen. 

Dagarna går fort när vi är här, det har jag lärt mig sen tidigare och uppdateringen här på bloggen blir mer sällan. 

Medan Micke jobbar med trädäck vid huset på Öland tog vi mamma med oss och åkte till Astrid Lindgrens värld igår. Vilken dag! Den började med strilande regn som tack och lov övergick i solsken och härlig sommarvärme. 

Judit och Meg var något skeptiska till Pippi som vi först kom till. Judit har ju inte hört så mycket om Pippi sen vi flyttade till Tyskland och Meg vet såklart vem hon är men hur mycket mer hon förstår, det vet jag inte. De satt först väldigt stilla och tittade på teatern. Sen gick Judit och mamma både fram och in i Pippis hus och också till Lilla Gubben som stod utanför huset och då släppte mycket.  

Vi hann med alla karaktärer och stopp. Jag undrar om inte Emil och den lilla teatern om Emil i soppskålen var mest uppskattad av oss alla fyra. Där satt vi länge och det var händelserika sekvenser som spelades upp.  

Hela stället är fantastiskt, helt anpassat för barnfamiljer (såklart), men med en finess och det där lilla extra som man blir oerhört glad över som förälder. Lekplatser, picknick-områden, inte-nudda-mark-ställen, korvkiosker (överallt), familjetoaletter, ja, allt finns för barnfamiljer och restaurangpriserna var också förvånande prisvänliga. 

Megs två bästa sysslor var att öppna och stänga alla dörrar och grindar hon kom över.  

Och så den lilla katten som tillät allt, även min lilla Megs hårdhänta fingrar.

Judit blev eld och lågor över alla aktiva och motoriska övningar, såsom lekplatser, flotten-passagen, gärdsgårdslabyrinten, inte-nudda-mark-slingan och gunghästarna. Hon sprang som en virvel mellan alla aktiviteter och vi hade helt klart svårt att hinna se vart hon tog vägen ibland. Det där med att säga vart man tar vägen faller lätt i glömska när man har kul …(en mammas stora oro, puh!). 

Trötta men glada insåg vi att vi hade varit igång precis hela dagen när vi satte oss i bilen och åkte hem framåt 17.30. Kl. 10 öppnar de portarna och då hade vi redan parkerat och köpt biljetter, så jo, närmare åtta timmar hade vi strosat runt därinne. 

Innan Judit slocknade i bilen (som hon aldrig annars gör) satt hon och bläddrade i pysselboken som hon fick med sig hem. Nu sitter vi här och pysslar i den till frukost. 

Värmeslag

Värmeslag, det får vår bil när temperaturen överstiger 30 grader. Är det inte fantastiskt att till och med en bil kan säga ifrån när det blir för varmt! Det är ändå värt ett inlägg. 

Jag skrattade gott igår när vi satte oss i bilen för att köra den korta vägen in till citykärnan och den pågående vin- och matfesten och när en av backsensorerna börjar pipa. Som den alltid gör när det är minst 30 grader, och vi står stilla, låt säga vid trafikljus eller liknande stopp, aldrig annars. Som ni ser ovan var det 31,5 grader igår och ja, det var en av anledningarna till att vi faktiskt tog bilen in till stan för mat och middag.  
Förmodligen har bilen alltid fungerat såhär, med något slags bugg på sensorerna. Men det är först i sommar som vi har fått erfara felet. På ett är det sätt bra, för vi vet alltid var gränsen för 30 grader går. 

Lilla bilen, nu sitter vi i dig och du är så skön att åka i. Tyst på vägen och bekväm för oss alla, framförallt för att vi sitter en bit upp och har bästa överblicken på väg och landskap runtomkring oss. Så om du nu vill pipa lite när det blir för varmt, så förstår jag dig. Det kan du få göra. Vi kommer nog inte att höra så mycket av det under vår vistelse i Sverige …

Sista timmarna

På morgonen hade jag ett tidigt ärende och åt därför frukost själv nere i frukostsalongen. 

Hotellfrukost själv, med gott om tid att faktiskt hinna se vad som erbjuds och njuta av kaffet! Det är inte varje dag man sitter såhär lugnt. Utan varken man eller barn. Så. Himla. Lyxigt!

När jag var tillbaka åkte Micke till jobbet och barnen och jag checkade ut och gick våra, hm …, 50 meter hem. Det åskade och regnade hela natten så det var frisk och inandningsbar luft på morgonen. Men nu är det som det brukar – VARMT och omöjligt att vistas ute.  

”Semesterlivet” fortsätter eftersom vi måste äta ute och inte kan använda vattnet. Idag hamnade vi på en köttrestaurang … som vi inte går tillbaka till. Servicen var utmärkt men utbudet dåligt, om man inte önskar äta kött, såklart. Maten som kom in var under all kritik. Köpta fiskpinnar och pommes till barnen och en ceasarsallad utan kyckling (och ville man ha det, så hade de inte det , istället erbjöds man kalkonskivor, som jag tackade nej till). Salladen var dessutom DRÄNKT i såsen så hade jag tur kunde jag skymta några få salladsblad under bädden av svampiga krutonger. Ja, ni förstår ju! Inte mycket till smakupplevelse. Men äta bör man, annars dör man. Så vi åt, och ”hjälpte” barnen med deras pommes.  

Nu har vi provianterat för nattens bilkörning och när Meg har sovit cyklar vi ut och äter glass på Brixia, ett nyöppnat kafé inåt stan. 

Besviken och ledsen

Ni har säkert hört mig nämna Gabriella, vår italienska granne och hennes familj. Alldeles nyss när barnen och jag kommit hem från Vapiano där vi lunchade, i skuggan, kom Gabriella upp för att säga hej då inför både deras och vår semester. Hon stod med bilnycklarna i handen för att sätta sig i bilen med övriga familjen och bila ner till Florens NU. Sen kommer de tillbaka hit igen ungefär samtidigt som vi. 

Det värsta var att hon också ville berätta att de nu väldigt plötsligt tagit beslut om att flytta tillbaka till Italien för gott. SÅ tråkigt! De har varit de bästa och finaste grannarna man kan tänka sig. Jag kommer att sakna hela familjen och särskilt Gabriella som blivit en fin vän till mig. Usch, det var en oväntad och mycket tråkig nyhet att få såhär strax före semestern. 

Tänk vilka fördomar man kan ha ibland och så fel det kan visa sig att man har. Jag minns hur jobbigt och osäkert jag tyckte det var innan de flyttade in sent i augusti förra året. Vi hade fått veta att en italiensk familj tackat ja till att hyra lägenheten snett under oss, (den som vi själva faktiskt tackade nej till). Det första jag tänkte och också sa till Micke var hur högljudda och nochalanta de med största sannolikhet kommer att vara. Italienare, det vet ju alla hur högt de pratar, gestikulerar och dramatiterar allt och uppträder som om de vore de mest självklara människorna i världen. 

Och gud, så fel jag hade. Familjen är den mest omtänksamma och generösa jag känner. Barnen är väluppfostrade som få och så fort barnen tränar på sina piano- och violinläxor frågar de alltid om de spelat för högt. För vem? Mina barn? De som lever rövare så vi får skämma ögonen ur oss ibland och undrar om blir vräkta pga den höga ljudnivån. Okej, så ofta och så mycket kanske vi inte för oljud, men det händer. Och det är helt klart vi och ingen annan i det här huset som bör ber om ursäkt för att vara högljudda.

Så åh, ja, jag kommer verkligen att sakna vår italienska familj mycket. Jättemycket! I slutet av augusti flyttar de, vilket innebär att jag har nästan två månader på mig att smälta nyheten. 

Semesterkänsla på hotell

Nu är det varmt igen. Riktigt varmt. 

Vi håller oss inne om dagarna, det är liksom så varmt att jag tycker det är svårt att hålla fokus på barnen när vi är ute. Jag vill helst bara sitta ner, i skuggan. Och det märks att tjejerna påverkas av värmen också. Så för oss gör det inte så mycket att vi behöver vara inne. Vi packar och förbereder inför bilresan natten mellan fredag och lördag.  

När Meg sover passar jag på att sitta ner i behaglig skugga på balkongen och njuta av mina fina små älsklingar som jag kommer att sakna så mycket. De kommer såklart inte att klara vår vistelse i Sverige, vi har försökt pussla och få hit vattningshjälp, men ack, så kom det en renovering i vägen (av lägenheten ovanför som påverkar vår lägenhet också till viss del) och byte av rör i vårt eget badrum som gör att vi måste stänga rum och plasta in. Puh!!! Men kanske några växter mirakulöst nog klarar sig. Vi får se, annars planterar jag om i augusti. 

När man minst anar det och står redo att laga mat upptäckte jag irriterande nog att vattnet blivit brunt när de arbetade i lägenheterna över och under oss. Och när man varken kan laga mat, duscha, köra tvättmaskin, tvätta händerna (med två hemmavarande barn, dessutom) tröt tålamodet och jag föreslog för ägarinnan (av huset) att vi skulle lösa situationen med hotellrum de nätter vi fortfarande är här. 

Sagt och gjort. Här sitter hela familjen och äter middag, ute på Westendplatz. Hotellet som vi bor på ligger lägligt två hus bort från vårt eget vilket är väldigt praktiskt. På hotellet sover vi, duschar och äter frukost och går sen några meter hem och spenderar dagen (nästan som vanligt)hemma. Men det är en märklig känsla att ligga i en säng bara några meter från sin egen. Semesterkänsla? Ja, till och med. En bra, oväntad start på semestern kan vi konstatera.  

Det nalkas semester!

När vi kom hem efter dagarna i Sverige i början av juni frågade Judit mer än en gång när vi ska åka tillbaka och hur långt det är till dess. 

För att få henne att förstå och för att hon ska få någon slags uppfattning om tiden gjorde vi ett schema med nedräkning till bilresan tillbaka till Sverige. Detta tas på största allvar varje morgon och något som naturligtvis har bidragit till andra nyttigheter som att räkna dagarna som är kvar och att repetera veckodagarna.   

Neroberg/Wiesbaden

Neroberg som ligger ca 5 mil ifrån Frankfurt bjöd på en vidunderlig utsikt. My god! Här kunde man ha stått flera timmar eller suttit på muren, kanske med en medhavd picknick och en flaska vin. Om man inte hade haft barn, förstås. Nu var vi mest rädda för att ingen av barnen skulle trilla ”överbord” på muren eller snubbla och rulla nerför vinrankorna med den minst sagt duktiga lutningen. 

Vi åkte egentligen hit för att kolla läget på den klätterskog som många pratar om. Och visst var den imponerande, kanske till och med sneppet bättre än den Judit klättrade i, i Offenbach för några veckor sedan. Men klättringen, den åker vi hit för vid ett senare tillfälle. Nu njöt vi istället av medhavd fika och den fantastiska utsikten. 

Vid utsiktsplatsen fanns det två lejon i sten som vaktade området. Meg, ja båda två, var mycket tveksamma till lejonen som Micke smög fram och klappade. 

En liten promenadbit längre bort upptäckte vi ett tåg/linbana som tog en ner till utkanten av själva stan Wiesbaden. Eftersom vi inte hade någon tid att passa hoppade vi på och åkte först ner och sen upp igen. Väl nere i grannskapet dit vi kom  tog vi en kort promenad och insåg rätt snabbt att här bor förstås de välbärgade i stan, på självaste gräddhyllan med härlig grönska framför husen i form av en extremt välskött park och vinrankor på sluttningen mittemot husen. Det var ett rent nöje att bara strosa runt och beundra de vackra fasaderna och miljön däromkring. Tyckte vi, men förstås inte tjejerna. 

Nu ligger de i sängen efter middag och ”söndagsmys”. Imorgon går vi till förskolan de fem sista dagarna innan det bär av mot Sverige igen. Vi längtar!  

Lilys födelsedagskalas

Med regn hela dagen gjorde vi inte många knop förrän det var dags att ge sig iväg till Lilys kalas. Lily är Judits kompis på förskolan och just idag fyllde hon fyra år. Det var dock en mindre rolig dag att ha utomhuskalas på eftersom regnet envisades  med att strila ner hela eftermiddagen. Nu tror jag i och för sig att det var mest de vuxna som mådde dåligt över blöta och nerkylda barn än barnen själva. 

Judit valde stolt ett Frostkort som hon själv skrev sitt och Junas namn på. Juna ansvarade för själva presenten. Jag har nog få gånger sett en mer exalterad tjej än Lily över att fylla år. Varenda present hon öppnade blev hon så glad över att man kunde tro det var självaste tomten som låg i paketet. 

Den här lilla tjejen slutar i Judits grupp i sommar så idag var troligtvis sista gången vi träffade henne. Inom två veckor flyttar hon och familjen till Ecuador. Det är bara att vänja sig, folk flyttar otroligt mycket mer än vad man är van vid hemma. Så fort man lär känna några nya människor flyttar och försvinner de högst troligt inom en 2-årsperiod. 

Som en kompensation av att några alltid försvinner träffar man ofta nya människor, vilket vi gjorde idag. En italiensk-belgisk familj vars två döttrar går i Judits respektive Megs grupp, men som vi direkt aldrig har pratat mer med och riktigt lärt känna. Vi sa att vi ska försöka ses snart och hålla kontakten eftersom de flyttat utanför Frankfurt när de fick sin lilla trea, en urgullig liten tre månaders-pojke. 

Nu glass och Ernst! Japp, ni hörde rätt. 

En bra fredag

Kan en fredag bli mycket bättre än med en sån här start på dagen? Kaffestund efter lämning med några av mina vänner och vänners bebisar! Sue och jag som inte hade några bebisar själva med oss njöt av att få ha varsin ”going” i famnen medan Vicky och Lea drack sitt kaffe ifred. Lika mysigt och underbart som det var att få ha en sån där liten i famnen igen, lika skönt var det att kunna lämna tillbaka den lilla när de var hungriga och ville ha mat. Nu är det plötsligt jag som är utan barn när vi ses och som kan njuta av sällskap utan att bli stressad av gnyende barn. Men mysigt med de små, det är det såklart. Jättemysigt! Här ser ni mig med tre månaders-gamla Mattis. 

Klädkoden för dagen var uppenbarligen randigt. Det missade jag!  

Sue med tre veckors-gamla Elijah. 

Vid hämtning hade jag tre barn med mig hem. Judit, Juna och Meg varav de första två var mycket trevliga och tillmötesgående. Den sistnämnda kan däremot diskuteras. När hon inte bits eller rivs (vilket hon tack och lov inte hade gjort den här dagen) är hon så envis att man är beredd att lämna in henne på återköp om det gick. Jäkla unge, alltså! Plötsligt bestämmer hon sig för något (som man absolut inte förstår vad det är) och så får hela kvarteret reda på det genom att hon mycket tydligt surar, skriker och lägger sig ner på marken och protesterar. Och mer än en gång tryter tålamodet när det händer två och tre gånger bara på väg hem från förskolan. ”Åh, jag kommer verkligen att sakna min lilla solstråle i sommar”, sa Pamela innan vi gick. Jo, jag tackar jag! Solstråle …hm? 

Eftermiddagens något envisa och jobbiga stunder föll tack och lov helt i glömska när tjejerna och jag kom hem till en överraskande middag som denna. Grillade räkor, pilgrimsmusslor och färsk tonfisk. Yummi! Det var verkligen jättegott!  

… med ”flamberad” pannkaka med Micke-hemmagjord jordgubbskräm till efterrätt.