Stunder …

Hemma. Igår kväll klev vi av tåget i Nybro där vi blev upphämtade av mamma och Mathilda. Vilken lättnad! Det var fyra väldigt långa timmar på tåget från Köpenhamn. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att vara framme. Anledningen till det heter Meg och en plötslig och mycket hög feber. 

Lagom till incheckningen i Köln kändes Meg plötsligt väldigt varm och jag får i henne febernedsättande. Den verkar en halvtimme (kändes det som) och inte särskilt effektfullt. På flyget sitter hon mest och tittar rakt fram och somnar i min famn.  Inte likt vår Meg! På flygplatsen stressar vi runt för att först stå i en lååång kö för att köpa tågbiljett, sen hitta toalett för att ta febern och ge Meg febernedsättande och därefter köpa mat till en hungrig Judit. Mitt i denna halvstress kräks Meg rakt ut under vårt toalettbesök. Efter denna pärs kände jag hur det bokstavligen rann överallt längs kroppen på mig av värme och smått panik över hur jag skulle lyckas baxa ut två barn (varav den ena nästan helt utslagen) från toaletten med stor väska och handbagage och dessutom klara tågresan med en misstänkt magsjuka (som det sen visade sig inte vara, men ändå). När jag som bäst håller på att städa upp det värsta på toaletten och en rädd och gråtandes Judit står i intryckt i ett hörn för att inte riskera att bli smittad av Meg (som hon så klokt förklarar) hinner jag tänka ”jag skulle faktiskt inte bli förvånad om det råkar vara Dolda kameran jag är med i”. Så ja, ni förstår lättnaden jag kände när jag hörde ”nästa Nybro” på tåget några timmar senare. 

Natten var tuff, över 40 graders feber som inte ville ge med sig och en helt utslagen Meg. Usch! Efter några prover hos läkaren idag konstaterades halsfluss och nu hoppas vi på bättre tider när penicillinet kickar in. I morgon är en ny dag, heter det ju. Och den längtar vi extra mycket efter. 

Stackars Judit som alltid är väldigt duktig i såna här situationer när vi är ensamma och lite ”utsatta”, ville jag gottgöra för idag genom att umgås på tumanhand med henne när Meg sov. Det var ju lättare sagt än gjort. Man halkar ju snabbt ner på priolistan när man har mormor och moster Mathilda nära till hands. Jag fick locka med än det ena än det andra för att få ut henne på en cykeltur. Men vi kom ut, till Svarte göl och hungriga änder. Och jag njöt något så kollossalt av att få göra något så vanligt och enkelt som att mata änder, i ett lugnt och stilla Nybro, i ett halvmolnigt väder och med en Willypåse i handen med gott fikabröd. Allt det här istället för oron man känner när ens barn bli så sjuka. Små stunder, så njutningsfulla. 

Nu ska jag snart väcka den minsta för kvällens febernedsättande och senare sova (förhoppningvis) bättre än förra natten och några fler timmar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s