Avsked

Nu är det nedräkning, inte dagar utan verkligen bara timmar innan vi är på väg. Mot Sverige. Mot Nybro. Mot Kalmar. Och mot Ellens student. Det är precis därför vi åker hem såhär tidigt i juni. 

Och tänk, vi hade först en plan om att jag och tjejerna skulle stanna i Sverige efter Ellens student och inte åka tillbaka till Micke och Frankfurt. Nu känns den tanken helt omöjlig. Hur mycket vi än längtar efter Sverige och (kyliga) sommarvarma vindar så är jag inte redo att lämna mitt hem härnere för sommar i Sverige i flera veckor. Det känns väldigt rätt att åka tillbaka ner hit för några veckor och semestra ”på riktigt” i Sverige som alla andra i juli. 

Idag har vi haft en händelserik dag med förberedelser inför resan imorgon och besök på förskolan för att säga hej då till kompisarna. Det märks att tjejerna har varit hemma mycket med mig, särskilt tydligt är det på Judit som både igår och idag började prata om förskolan och att hon saknade kompisarna. Hon ville dit, men samtidigt ville hon inte missa hemmatid med oss. Så vi kompromissade. Idag cyklade vi bort för att säga hejdå och berätta när vi kommer tillbaka igen. 

Judit förberedde sig noga innan vi cyklade. Herregud, jag börjar ju förstå att det någonstans redan nu finns förväntningar på kläder och utstrålning. Och så finns det ju en liten Andrea (hennes italienska killkompis) som hon alltid ler pillemariskt när hon pratar om här hemma. Jag har nog inte valt att förstå tidigare och jag skulle inte påstå att det är kärlek för en fyra- och en femåring, men herregud, någonting måste det ju vara så som hon pratar om Andrea. 

Besöket blev en fullträff. Först mötte vi Pamela som fick två stora kramar av både Judit och Meg. Sen gick vi ner och störde Judits grupp mitt i lunchen, och gud så härligt det var att se allas glädje i att se Judit komma in genom dörren. Jag blev nästan tårögd själv när jag förstod hur viktiga de är för henne och vilken toppengrupp hon går i. Alla ropade Judit med världens leende och Malin och Lois kom spontant fram och kramade henne. ”Where have you been? Are you coming back now?” 

Det var en mycket nöjd Judit som med ett tyst leende cyklade hem igen tillsammans med mig och Meg. Nu kunde vi äntligen börja packa och göra oss redo för Sverige! Nu var Judit redo!

   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s