Kitchen towel och nagellack

Det förstnämda var precis vad jag köpte på skolan för tjugo minuter sen. 

Just nu dricker jag min första kopp kaffe hemma efter lämning. Och så mumsar jag på knäckebröd och äggröra som en andra frukost. Man hinner ju bli hungrig igen på förmiddagen när man äter frukost med barnen ca 7 på morgonen.  

Jag blev väldigt glatt överraskad över att mötas av en trevlig försäljning på skolan i morse. Där såldes kökshanddukar, förkläden och gympapåsar med barnens tryckta alster på. Jag valde en handduk som alltid får hänga framme. Hittar ni tjejernas teckningar och namn under? Nej, jag är övertygad om att Meg inte har ritat sitt motiv själv. Snarare en bild av henne som Pamela eller Sonya har ritat.  

När jag sedan lämnade Judits grupp var de fullt koncentrerade på att måla naglarna. (Med ett soja-nagellack som lätt tvättas bort med vatten.) Oj, så glada och entusiastiska de var! I princip alla barnen. Även killarna, vilka var särskilt förtjusta över att få naglarna målade. Tänk vilken lycka för små 4- och 5-åriga pojkar! Någon gång i livet måste de ju också få prova. 

Frukost nr 2

Så var det Judits tur att äta gemensam frukost med kompisarna i morse. 

Smörgåsrånen, som hon hade med sig hemifrån tillsammans med ost och osthyvel, blev uppätna allihop. Varenda ett slukades i hög takt och Judit berättade att miss Davidson fick vara med dela ut lika många till varje barn i slutet, ”…utom jag, jag fick bara ett då, för vi kan ju köpa fler i Sverige”, fortsatte Judit. Och vem kan motstå de löjligt enkla men ack så goda smörgåsrånen som vi har i Sverige? Hur det gick med osthyveln och osten? Det vet jag faktiskt inte. Judit hävdar att alla provade att hyvla ost, men något säger mig att sanningen nog är en annan. 

Förresten, pysst, ser ni den mörkhåriga pojken snett mittemot Judit, han som tittar rakt in i kameran? Där han ni honom, charmtrollet och italienaren som Judit fnissar om och åt så fort han kommer på tal. Och visst är han söt! Och sååå snäll, artig och … charmig, förstås! 

Eftersom Micke var i Stockholm två dagar i början av veckan fick han uppdrag att köpa några råvaror som vi saknar här nere. Det blev Ballerina (för nej, Ikeas copior duger inte!), Fazers fullkornsbröd, smörgåsrån och en påse smågodis (som dock ej var beställd men som kom med frakten ändå). 

I eftermiddags fikade vi här hemma med det medhavda mellanmålet som jag egentligen hade förberett för lekplatshäng, men eftersom det plötsligt började regna, för att till slut ÖSA ner, fick vi bäst vi kunde ta oss hem och smaska på smörgåsar och kakor i köket istället. Och gott var det! Supergott! 

Farewell-frukost

Den här veckan är det mycket som ska klaras av. Det är den sista riktiga veckan då ordinarie personal är kvar och grupperna fortsätter med sina aktiviteter. Nästa vecka är det summer camp och jag tror att många barn försvinner på semester nu till helgen. 

Därför ordnas det olika stunder för att göra det mysigt för barnen och för att få dem att förstå att det nalkas ett längre sommaruppehåll då de inte kommer att träffa varandra. 

I Megs grupp åt de frukost tillsammans i morse. Det brukar de visserligen göra varje morgon, men inte alla tillsammans och inte med det här utbudet på frukostbordet. Meg hade med sig yoghurts i färgglada små askar som hon stolt bar in i en påse. 

Den här lilla damen som ser så snäll och beskedlig ut på bilderna har tydligen börjat bita sina kompisar. ”We have a tiger in the group”, var det första jag fick höra när jag hämtade idag. Både Pamela and Sonia verkar väldigt avslappnade inför det lilla bekymret. Men vi fick en hemläxa ikväll och prata om situationen om hon gör samma sak mot Judit. På förskolan får hon en time out, dvs inte leka på en stund. Och den lilla envisa damen hade börjat låtsasgråta en stund och sedan smålett när Sonia tittade på henne för att se om tigern var redo att ge sig in i leken igen. 

Vi pratade såklart en stund om det. Och precis som alltid numera får jag höra att hon är en mycket envis, självsäker och trygg liten varelse i gruppen. Hon är betydligt mer självgående och initiativtagande än de flesta barnen, trots det faktum att hon är yngst bland alla. De är imponerande, säger dem och jag ska vara glad att hon är så stark i gruppen och att hon klarar sig så bra. Men förbryllad blir man ju som mamma när man får höra att ens barn biter andra. Hm … Deras förklaring till bitandet är att Meg ha börjat visa intresse för att leka med andra och att interagera med utvalda (vilket inte ha varit det primära för henne under vårens ”lära känna förskolans rutiner-stadiet”), men nu vill hon ta kontakt och när de inte lyssnar eller tittar på henne biter hon eller klöser hon dem. Ja, ni hör ju! Det låter ju inte klokt! Men, jag tar det med ro, som jag blev tillsagd och så hoppas vi att vår dotter kommer på bättre sätt att skaffa vänner istället för att klösa dem. Stackars föräldrar … (och vi själva). Det var ju dessutom mindre kul att visa upp Judit som råkar ha ett stort fint och väldigt lysande klösmärke av just Meg, mitt under ena ögat. Pamela bara log. 

Så gick mamman hem med barnen varav det ena nu råkar vara ett av de där hemska barnen som man förut (innan man själv fick barn-fasen) pekade på och pratade om och tänkte ”Men varför uppfostrar föräldrarna inte barnen bättre, det är ju bara att sätta ner foten och visa att man inte accepterar sådant beteende!”  Bara och bara …

Imorgon är det Judits grupp som ska säga hejdå till varandra med en liten tillställning. Ost, osthyvel och knäckebröd ska packad ner! 

Som en dans på rosor

Lika mycket som allt kan gå fel en dag, kan det också bli en fullträff då allt går rätt. Precis en sån dag var det idag. Bättre start på dagen med croissantfrukost på vårt bageri får man leta efter och alla (två) satt stilla och glada på sina platser hela tiden. (Den extremlånga kön ända ut till gatan kan ju haft något med saken att göra, eftersom vi hade underhållning hela tiden vi satt där.)

Mätta och glada åkte vi vidare mot vårt delmål, Ikea, för att endast inhandla sill, knäckebröd och ost till picknicken på Svenska kyrkan (vårt huvudmål). Utanför varuhuset möttes vi av en samling människor som satt och band kransar. Gissa om vi blev glatt överraskade. Gårdagens kransar var det ju liksom inte så mycket med efter vår egen picknick. Judit ville gärna ge sig på ett nytt försök med att bära krans. Den här gången blev den bättre och framförallt i rätt storlek. Allt är ju så mycket lättare med en fuskkrans att binda färgglada blommor på. Men Meg, nja, hon var alldeles för skeptisk efter mitt tappra försök till krans igår. Hon bara skakade på huvudet på vår fråga och sa ”in in …” = inte. 

Judit redo för dans och sång vid kyrkan, som visade sig vara en jättetrevlig tillställning med knytkalas. Alla pratade förstås svenska vilket också kändes väldigt ”hemma”. Vi pratade framförallt med två andra familjer som i alla fall jag och tjejerna har pratat med tidigare. Nu får det allt bli fler regelbundna besök hit. Att få leka och busa på svenska för barnen och för mig några att prata vardag med på svenska är väldigt uppskattat. 

Så hur gick dansen då, kanske ni tänker. Ja …, jo …, vi inser hur viktigt det blir framöver att hålla på vissa traditioner. Det är långt ifrån en självklarhet att våra tjejer ska känna till Små grodorna och Raketen. Och varför går alla runt en stång med blommor och gör rörelser till olika sånger? Även vuxna? Tjejerna var stumma och stod bara stilla de första minuterna. Det var då det slog mig att de knappt har sett en midsommarstång förut och lika lite hört de välkända svenska barnsångerna. 

Och visst, jag vet, tiderna förändras.  Kulturer med arv suddas ut och traditioner är inte lika starkt hållna. Men ändå, när vi är här i Tyskland och jag märker hur fort barnen faktiskt anpassar sig och anammar en ny kultur och ett nytt språk så är det viktigt med våra traditioner. Jag känner också hur mycket stoltare jag är över att vara svensk och hur mycket svenska traditioner och svensk kultur uppskattas här i Tyskland. 

Trötta av sång, dans och (!) värme, cyklade vi ner till en restaurang vid floden. En italiensk restaurang med jättebra service, riktig fullträff när det gäller maten och till det väldigt trevliga priser. Det blir inte ofta vi åker till Vapiano i framtiden när vi kan välja ett såhär bra, barnvänligt och gott alternativ. 

Nedan följer ett par bilder på knäppa familjen som alla ser rätt roliga ut på bilderna. 

Nu sitter jag på balkongen och skriver. Tjejerna sover. Micke skissar (på utemiljö vid huset på Öland). Och jag tror snart jag ska göra mig en espresso och plocka ut ett fat med choklad. Såna här dagar som flyter på såhär bra växer inte på träd, det vet ju alla som har barn under … öh, 18? Men ibland, då får man nypa sig i armen och höja sina små vildar till skyarna, för jäklars så fina och stora och duktiga de kan vara! Så, nu har jag väl förstört för mig själv. Imorgon vaknar vi kanske upp till en hel annan dag då verkligheten hann ikapp oss. Men ja, då får den väl göra det. För nu är jag bara så väldigt nöjd över den här fina dagen. 

Trevlig midsommardag!

Midsommarafton i Tyskland 

I Sverige har ni varit lediga idag, ja, de allra flesta av er i alla fall. Det har inte vi. Här finns det inga tecken på att det skulle vara en av Sveriges stora högtider idag. Folk jobbar som vanligt, det som möjligen skulle tyda på folkfest är det varma vädret som lockar ut folk på stan och i parker med ett glas vin i handen.   

Efter jobb och förskola packade vi ner sill och potatis och tårta och åkte upp till en av stans otroliga utkiksplatser. Just det här stället heter Lohrberg och har en fantastisk vy över hela Frankfurt. 

Dagen till ära band jag två kransar till barnen. Som först blev för små, … sen för stora. 

Men visst är det fina färger!

Mat- och sovklocke-Meg hann bli hungrig innan vi slog oss ner i parken. Och alla som känner vår lilla Meg vet att hon inte är att leka med då. Här är hon däremot mycket nöjd efter en portion köttbullar och nypotatis. 

Att sparka boll och leka med den här utsikten. Makalös! 

Tårtdags! Tjejerna hann bli lagom oroliga för vad Micke tänkte göra och Meg satte snabbt upp fingret och skakade på huvudet.  God tårta? Jovars, den var ok med Tyskland torra motsvarighet till tårtbotten (som även i Sverige är torr och fluffig). Men med hemmagjord vaniljsås kompenserades botten lite. Glad midsommar!

Farewell familjen Kvist

Efter tre år i Kronberg utan Frankfurt flyttar de nu hem. Flyttlasset har redan gått och familjen bor de sista dagarna i en lägenhet här i innestan. På lördag bilar de upp till Sverige. 

Det är väldigt tråkigt att de måste flytta hem nu när vi börjat umgås mer flitigt. Marie och jag har setts i princip en gång i veckan under senare delen av våren. Mycket tack vare lilla Vega, som föddes tidigare i våras och som är helt oemotståndlig. 

Vega fick en liten present av oss och Judit hade ritat ett kort och skrivit hennes och Megs namn på. Vi får hoppas att lilla Vega uppskattar speldosan lika mycket som våra tjejer har gjort. Den där lilla trudelutten som den spelar är magisk för barnen.  

Här ser ni svenskgänget exklusive lilla Vega som låg kvar i vagnen. Otto, Albert (Abbe), Meg och Judit. Vi hoppas på återträff i Stockholm framöver. 

Nu är ordningen återställd. Avkoppling på balkongen med ett glas kallt (!) vitt vin, särskilt gott och svalkande var det efter denna VARMA dag. (Judit tog bilden vilket förklarar min något överförfriskande look.)

Är ni med? Någon sa att det var uppmätt till 37 grader idag. Och ja, alla jalusier är nerdragna och vi håller alla fönster och dörrar stängda. Jag har svettats bara jag har tagit några steg idag. Imorgon är det midsommarafton och tänk om man kunde få ”lagom” temperatur i år för omväxlingens skull. Det behöver inte vara 10 grader och regn, men inte heller 35 grader och sol. 

Födelsedagsfirande med mormor Siv

Tycker ni att hon ser förväntansfull ut? Om hon var! Så fort det finns paket i närheten hör man ”mine” med en tydlig hand på magen. I söndags firade vi Meg eftersom familjen i Nybro, och framförallt mormor, inte hade haft chans att uppvakta henne ordentligt tidigare.  

Meg älskar att få vara i centrum och att få skönsång och bli hurrad för. Och hon är riktigt duktig på att blåsa ljusen. 

Jag blev lika glad som Meg över de fina presenterna som hon fick. Solhatten från morbror Simon och Josefin fick stanna kvar på huvudet ända tills vi satte den på Judit för att prova den på henne. Babblarboken har vi läst hundra gånger (känns det som) under resan ner hit och hittills varje kväll.

Den lilla fiffiga hästen som kan gnägga och skritta var högst uppskattad, men den fick faktiskt också stanna kvar tills vi kommer igen. Oj, så roligt de hade med denna häst. Stort tack, Mathilda och Anton! Men jag är tacksam över att inte behöva höra gnäggandet dagarna i ända. Jag blir tillräckligt tokig av liknande häst här hemma. 

Farmordagar

Nu väntar hemresa efter några fina dagar hos farmor Eva. Det är alltid konstigt att lämna välkänd mark, särskilt när man tycker att man precis kommit, men vi åker ju mot ”hemmamark” så visst ska det bli skönt att komma till Frankfurt igen. 

Dagarna hos farmor Eva har varit toppen, både för mig och tjejerna. Medan jag har kunnat jobba på huset på Öland med pappa har barnen varit med Eva. Nöjdare och gladare barn har jag sällan mött mina två sena eftermiddagar när jag kommit hem. Eftersom kusinen Ella också bodde hos oss de här dagarna blev det extra roliga och händelserika dagar. 

Jag är så glad och tacksam över barnens relation med familjerna här hemma. De älskar att vara hos våra närmaste och det är aldrig några problem att lämna dem där.  Något jag uppskattar enormt mycket eftersom det egentligen inte är något som är självklart för oss som bor så långt ifrån alla.  

Arbetsam dag med födelsedagsfirande 

Nu börjar det ta fart. Idag har jag skruvat och skruvat och skruvat och fått kläm på den MYCKET effektiva skruvdragaren som min käre far har. Den är snabb och jäklars så lätt att arbeta med …, när man väl lärt sig greppet och hur man bäst jobbar med skruvtekniken. Så tro inte att jag inte skulle kunna hantera själva verktyget, för det gör jag och mycket gärna till och med. Men andras verktyg och såhär effektiva, det är lite nytt för mig. Och jättekul! 

Jag önskar bara att vi hade haft några fler dagar här så att jag hade kunnat färdigställa stommen till däcket med pappa. Nu ser jag fram emot att köpa mig ett par snickarbyxor i juli när vi kommer upp nästa gång och rulla upp armarna för hårt arbete med Micke. 

När jag landade hemma hos farmor och tjejerna ikväll väntade middag med kusinerna Moberg. Både Meg och minstingen i tjejtrion Mobergs fyller år i maj och vi passade på att fira dem ikväll när vi träffades. Meg har förstått tjusningen med att fylla år vid det här laget eftersom vi har firat henne ett par gånger i efterskott  sen vi kom hit. Därför går hon runt och ”Megsjunger” något som påminner om ”Happy birthday to Meg/mein” med jämna mellanrum. 

Till dessert: en svensk klassiker. Så enkelt och sagolikt gott. Till och med jag börjar uppskatta jordgubbar nu. 

Här sitter hela gänget. Lite snea bilder för att få med allt och alla.  

Meg fick ett barnvänligt såpbubbleredskap. Gissa om det var uppskattat! 

Storasyster var inte sen med att låna det och jag inser att vi kommer att ”blåsa” (pumpa) upp all vätska rätt snart nästa gång vi kommer upp. (För den får liksom stanna här hos farmor, bestämmer jag) 

En tröttsam dag

Det kan också tilläggas att den varit tung och slitsam. Varm och svettig! Finns det fler ord att sammanfatta den här dagen med? Jo, faktiskt. Så fantastiskt rolig! Jag uppskattade varenda minut. Det är inte ofta jag får chansen att jobba en hel dag fysiskt med kroppen. Att springa efter barn, bära och kånka på dem, det kan jag, så jag har krafterna, men att få jobba med nya muskler är både utmanade och utmattande. Och desto mer påfrestande i den här värmen, och  … Så. Jäkla. Kul!

Anledningen till att jag orkar och tycker det är så uppriktigt kul är för att jag har bästa kompisen att jobba med, pappa Gunnar. Den mannen, han är Macgyver i snickarbyxor. Varje gång vi stöter på problem eller tabbar oss tystnar han och funderar en minut, sen hör man ”det är ingen fara, det löser vi såhär” eller ”det blev nästan ännu bättre, då kan vi göra såhär istället”. Maken till optimist …! Sån är han, min käre far. Som dotter slutar man aldrig att se upp till sin pappa, tror jag. Man blir bara mer och mer stolt över honom och uppskattar dagar som dessa när man får ensamrätt om honom! 

Såhär lämnade vi det i eftermiddags. Nu växer trädäcket fram. Jag krattade markytan där däcket såsmåningom ska ta form. Tillsammans satte vi regelverket ”stommen” och imorgon fortsätter vi förberedelserna för att senare i juliveckorna lägga på själva plankorna. 

Mitt i bygget fick vi av förklarliga anledningar byta målare. Nu har vi hittat en ny som, hör och häpna, förmodligen blir färdig redan den här veckan. Underbart! 
Och vilken upplevelse det var att gå in och titta på grundmålningen innan vi packade ihop för dagen. Vilken känsla! Stort och ljust! 


Här har ni två tredjedelar av teamet idag. Snickaren, bästa pappsen, och jag, assistenten, som jag tror skötte sig rätt bra. Hon får nämligen följa med imorgon också.