Barnvakt

Nä, det är inte åt honom här nedan vi ordnade barnvakt och det är inte heller han som är barnvakten. 

Den här mannen var mitt sällskap i en och en halv timma i eftermiddags, när vi ordnat bästa (och första) barnvakten till barnen. Sååå lyxigt! Tänk, vi kunde till och med prata till punkt. Efter de första tuggorna på tapasbrickan som vi mer eller mindre kastade i oss (känns det igen?) av bara farten saktade vi ner ätandet och drickandet när vi insåg att ingen bajsblöja skulle behöva bytas och ingen tå som skulle behöva blåsas på. Och då, först då njöt vi på riktigt! 

Pamela heter ängeln som klev över tröskeln idag och som satt barnvakt medan vi gick till en vinbar i närheten. Pamela är Megs lärare på förskolan och som en skänk från ovan kom hon fram till mig en av dagarna och informerade mig om att hon gärna sitter barnvakt om vi behöver någon gång. 

Vi har tänkt tanken på barnvakt några gånger men aldrig lagt energi på att hitta någon. Vem och hur ska man hitta någon man litar på och som barnen är trygga med. Den här lösningen kunde inte bli bättre! Och vi behövde aldrig ens börja leta själva. 

”Sommar” med drinkar


Som ni ser har vi sommar här i Frankfurt. Morgnarna är fortfarande lite kalla, men inte mer än att man behöver en tunn jacka. Framåt lunch är det sommarvärme och då är det varmt kan jag tala om! Det är väldigt svårt att veta hur man ska klä sig när det är så stora temperaturskillnader. 

Judit tycker solen är stark och därför gick vi in till stan efter förskolan och inhandlade solglasögon. Tuff och cool brud i lyxförpackning, tycker ni inte? Det var ju liksom inget svårt val bland alla alternativ när hon hittade det här hjärtformade rosa paret. 

På vägen hem blev det lek och bus på en lekplats eftersom de varit duktiga och snälla nog som följt med mig runt i alla tråkiga butiker. Jag hade minst lika tråkigt själv som fick släpa runt på två barn bland hundratusen andra Frankfurtbor. Med en Meg som dessutom plockar fram allt jag städar undan efter henne i butikerna. Jag är verkligen mamman som flänger runt till höger och vänster i butiken i tappra försök att få mina barn att inte riva stället, i alla fall delar av den. Armarna räcker liksom inte till. Jag skulle behöva två till. Det känns alltid som expediter och andra kunder tänker ”Stackars den mamman, hon har att göra!”  Hur i hela friden blev mina barn såna här – totalt vilda och helt orädda för folk, plötsligt. Ni skulle bara se vilka svarta blickar jag ger dem ibland när jag vill sjunka genom golvet för hundrade gången. Om blickar kunde … (hm). 

Nu gick faktiskt våra två ärenden över förväntan eftersom jag skyndade in till stan så tidigt jag bara kunde efter förskolan. Mindre trötta barn, mindre folk på stan och mindre …, hm, mutor. 

Så sen fick jag ändå ger dem en av mutorna, lekplatsen. Vilken evighetsgöra det kan vara att gunga gungbräda! Tjejerna väger nästan lika mycket nu vilket är perfekt för ”gungbrädegungning”. Och de älskar det!

Haha, lite suddig bild men Meg fick coolaste frillan i hoppet. 

Och varför ska det alltid klättras? Alltid!  Jag har verkligen fått två väldigt klättriga och aktiva barn. Man blir ju knappast mindre nervös ju äldre de blir, inser jag. 

Sue envisas med att säga att Judit är begåvad när gäller att teckna och måla och att hon är den konstnärliga typen. Jag vet inte, hon är säkert som alla andra fyraåringar, men den här blev jag faktiskt imponerad av. Hon hade minsann en tanke bakom varje färgval idag när hon berättade om den vid frukost. 

Igår kväll var vi ett gäng tjejer som tog cyklarna till en annan del av stan för att lyssna på en av mammorna på skolan som ibland (som igår) sjunger i olika sammanhang och ofta på restauranger och barer. Och vilken röst! Jösses! Om man själv kunde ta ens en av tonerna så bra som hon gjorde igår! Det blev naturligtvis en jättetrevlig kväll med olika drinkar, dock inte olika drinkar för var och en av oss, för de var STARKA. Det räckte med en, eller ja, kanske en och en halv 😉. Idag är jag lite trött. Nu kaffe med Sue och Zehra för att piggna till. 

Playdate hos Zehra, Tomris och Teoman

Efter förskolan idag bar det av till en annan del av stan för fika och lekstund hos Zehra och barnen. 

Här sitter trion som skolades in samtidigt i augusti förra året och som i alla fall i början av läsåret blev en liten grupp i den stora gruppen. Nu spretar alla åt lite olika håll och alla tre lekar med andra barn i gruppen. Judit och Juna är de två som förblev väldigt bra vänner. Men Tomris (till höger) är mycket omtyckt och fortfarande en jättefin vän till Judit. 

Mina två flickor är verkligen varandras motsatser. Medan Meg gick i cirklar runt bordet direkt när vi kommer in, eftersom hon vet att det nalkas fika närhelst man jobbar i köket försvinner Judit in på Tomris rum för att hinna leka med alla leksaker. Stackars Sue hann bli svettig där hon stod och skar upp vattenmelon och stack till Meg en bit vattenmelon då och då för att få tyst på hennes hummande. 

På bilden ovan ser ni min älskade lilla tjej som var helt uppslukad av alla leksaker att hon, när jag till slut mer eller mindre tvingade henne att hon skulle komma ut och fika med oss, svarade ”but mommy, I really need to play with all these toys in here”. Min lilla lektjej! 

Meg, min andra lilla filur, var supernöjd när hon till slut fick sätta sig till bords och mumsa i sig melon, bulle och kaka. Judit har jag som sagt inte lyckats släpa ut ur Tomris rum än. (Jag är som alltid sista mamman att sätta sig, undrar just varför …). 

Lagom till hemförd hade de här två jättekul. De klädde ut sig och lekte att de skulle åka till Abu Dhabi. Och min ”posade” mer än gärna … vilket hon ofta gör numera. 

Grüneburgpark 

På tisdagar går alltid Judits grupp på utflykt. Idag gick de till Grüneburgpark. Det är en mycket uppskattad park med flera möjligheter för vuxna och barn. 

Jag själv bestämde mig för att också gå en promenad. Det blev en lång promenad nere vid floden. Och särskilt jobbigt är det ju inte med musik i öronen och strålande sol i ansiktet. 

Redan igår kväll bestämde jag tillsammans med två andra mammor att vi skulle ta med oss barnen efter förskolan och gå till …, ja,  Grüneburgpark, faktiskt. 

Stackars barn, hur ska vi lyckas övertala dem att gå till samma park, tänkte vi när vi gick veta vart de gick i morse. Men det visade sig vara precis vad de ville. Och Sue som precis landat från Kazakhstan följde också med oss med Juna. 

I parken fick tjejerna (Judit, Juna och Domitilla) prova på olika altiviteter som initierats av en student som pluggar till gymnastiklärare. Perfekt! Han höll tjejerna i gång en lång stund och de fick verkligen både springa och hoppa av sig. Till och med Meg klarade hinderbanan som han organiserat. Nåja, det som var roligast i alla fall. När hon så småningom tröttnade lekte hon istället tekniker och monterade isär och ihop ställningarna såsom hon tyckte de skulle vara, något som killen kanske inte lika mycket uppskattade. 

Tjejtrion

Här är de – tjejligan nummer 1. Judit, Meg och Juna. Äntligen Juna igen. Vi är tillbaka från Abu Dhabi, Juna från sin pappa. Nu är allt som vanligt igen. Sue är i Kazakhstan och tillbaka imorgon. Alltså hämtade jag tre tjejer idag. Sen hängde vi på lekplatsen – länge, för det sköna vädrets skull! 

Halvtrötta, smutsiga men glada styrde vi sedan stegen hem för att invänta Alex och äta middag – svenska köttbullar och pasta för barnen, kycklingsallad med matvete till oss vuxna. Alex kastar sig dock hellre över köttbullarna, som är så små och fina och som gör det svårt att sluta äta dem jämfört med de tyska stora frikadellerna, som hans ursäkt var när han gång på gång stoppade en på gaffeln. 

Här har ni dem återigen. Det är lika många kramar som fighter emellanåt. Antingen mellan bästisarna själva om de är trötta och hungriga, annars mellan de båda och lilla Meg som ofta gör något de inte tycker om. Tjejer …

Micke anslöt så småningom efter jobbet och imorgon flyger han till Stockholm tidigt på morgonen. Så nu bums i säng! 

Våren är nog här 

Och det verkar faktiskt som den tänker stanna. Jag vågar knappt tänka tanken efter alla nitlotter man gått på om samma tanke varje år i Sverige. Men det känns svårt för vädret att ta en sån drastisk vändning att det skulle bli kallt, snö och kanske minusgrader. Nej, här är det numera vår med en härlig början till värme och sol. 

Lunch ute på Vapiano och sen lek och bus på lekplats hela eftermiddagen. Med första glassen! 

Det sköna livet

Ibland trillar månen ner mer än när Meg somnar själv på förskolan. Den här gången var det ännu mer osannolikt att den skulle göra det. 

Men så händer det – Micke undrar om jag kan göra chiapudding till honom också om morgnarna, alltså den där ”geggan” (enligt honom) som jag alternerat mina frukostsmörgåsar med i några veckor. Nu har han tröttnat på bröd och i brist på annat alternativ har han, tror det eller ej, tagit det modiga beslutet att ge ”geggan” en chans. 

Sagt och gjort blandade jag till en sats igår ikväll och så åt vi det i morse med färska blåbär och rivet päron. Vi får se hur många dagar det håller. Det ska bli högst intressant att se hur länge han fixar att äta fiskromen, som hans enda kommentar till hela var efter första morgonen.  

Idag gav vi oss ut tidigt, precis som alla andra i Frankfurt. Det undgick liksom ingen att solen strålade redan från tidig morgon idag så alla var verkligen ute och promenerade, åt ute, drack kaffe, njöt av ett glas vin eller aperol spritz eller hängde på en lekplats. Och så gjorde även vi. 

Naturligtvis plockades de finfina bilarna fram också. Jösses, den här staden kryllar verkligen av fina bilar och nu börjar deras säsong.   

På torget vid Alter Oper trängdes folk på restauranger och barer som på Sturehof och hela Svampen-området i Stockholm. 

Det är ändå en härlig känsla de där första solstrålarna på våren. Ny energi, pirrande, kittlande känsla av att få snöra på sig de nyinköpta sneakerserna eller vårjackan för den delen. Sätta på sig solbrillorna och suga i sig d-vitaminerna som kroppen så mycket törstar efter. (Judits nya vårskor, inköpta idag!) Ja, det är ändå underbart med våren. 

Vååår i luften and Friday feeling

Det började med en mulen och grå morgon men framåt lunchtid, när jag återigen bestämt mig för att hämta barnen, klarnade det upp. Gud, så härligt! Det är faktiskt härligare, eller möjligen charmigare, med de första solstrålarna på våren än strålande sol och 30 grader i Abu Dhabi. Öh, vänta nu, skrev jag själv precis det? Men ja, ni fattar kanske vad jag menar. 

För att få lite påskfeeling köpte jag blommor i temat gult efter lämning idag. Personligen är jag inte alls förtjust i just gult, men till den stundande högtiden bör vi väl ändå kunna ha lite gult här hemma. 

Så här unnade jag mig en timma när Meg sov – i vårsolen ute på balkongen med en fräsch hemmagjord sallad med …, haha, fotsvettköttbullarna. Gott! 

På vägen hem från Frankfurts mest besökta lekplats, just idag för att hela lekplatsen råka bada i sol (!), hamnar vi i ett hav av blommande körsbärsträd. 

Nu har vi fredagsmys med Meet the Robinson med täcke och madrass på golvet eftet att ha avnjutit en enkel men högst delikat middag bestående av pasta, vitlök, grädde, parmesan och tomater. 

Fotsvettköttbullar

Idag var vi tillbaka i vardagen. Lämning på förskolan, ut och springa (första gången igen på några veckor, får se hur länge det håller den här gången) slänga i en maskin tvätt, plocka upp väskor, tvätta igen, handla. Sen hämta barn. För att sedan styra stegen mot lekplatsen. Sen passa tid hos hudläkaren för Judits vårta på fingret. Och sen hem och laga mina goda köttbullar. 

Men då gick det fel! Väldigt fel. Jag brukar som alltid glutta in i kylskåpet för att se vad jag kan blanda i köttfärsen den här gången. Bland annat hittade jag en bit ost som blivit liggandes. Aha, perfekt för att få köttbullarna lite mer saftiga! Tillsammans med lite annat blev det en bra blandning. Tyckte jag. Och tills jag börjar steka, för då börjar det osar så äckligt att jag själv knappt kan vara kvar i köket. Då kom jag ihåg osten och lukten! Den osten vi började tycka illa om för, just det, luktens skull. 

Judit kom in i köket och vände direkt, viftade med handen och sa att hon inte kunde andas. Meg börjar gråta, kanske på grund av köttbullarna och lukten eller också av trötthet. För då slår det mig att klockan är mycket. I Abu Dhabi. Precis läggdagstid under vår resa. Typiskt. Mitt i matlagningen. 

Så vad gör jag nu, tänker jag. Det här kommer de aldrig att äta. Men jo, faktiskt. Efter ett tag när jag vädrat ur köket och vi satt oss vid bordet så luktar det inte så farligt och barnen säger, … inget. Till en början. Meg äter såklart upp sin portion med god aptit och vill gärna ha mer köttbullar. Men Judit går inte att lura. Efter några tuggor säger hon kaxigt, ”mamma, det luktar stinky socks” och viftar lika kaxigt med sin lilla hand. Jäkla unge!

Nu kunde jag ju faktiskt inte bli arg, för ja, jo, visst luktade köttbullarna nog lite fortfarande. Men jäklars så goda de blev. Riktigt smakrika och knapriga, för vuxna, och Meg, allätaren! På bilden ser ni min icke ihoprullade (än) wrap som Meg hann dra loss en liten kant på. Barnen fick pasta som jag sedan också blandade i wrapen. Det hela blev riktigt gott! 

Innan odören av fotsvettsosten hade vi turligt nog en riktigt mysig eftermiddag i sanden på lekplatsen. Jag hämtade barnen redan efter lunch (konstigt att det ska kännas lite jobbigt att lämna ifrån sig barnen efter en vecka tillsammans, men tur är väl det) så vi fick en lång eftermiddag ute i solen. Det var faktiskt så myigt att hämta tjejerna tidigt och spendera hela eftermiddagen ute i solen att jag gör detsamma imorgon. 

Hemma

Så landade vi i ett betydligt kallare Frankfurt. Flygresan gick så bra. Både Micke och jag fasade lite för sju timmar på flyget med lillskruttan. Men faktiskt gick det över förväntan och riktigt bra. Bara hon får sjunga för sig själv eller prata sitt låtsasspråk medan hon pysslar med något så är det rätt lugnt. Bältet i stolarna, touch displayen och armstödet som visade sig kunde fällas upp och ner var liksom tusen gånger bättre än alla pysselsaker de fick av besättningen. Medpassagerarna har möjligen lite skoskav i öronen av melodin till Imse vimse, men de flesta log snällt tillbaka, så vi får väl tro att våra sju timmar var överkomliga. 

Judit, vår stora duktiga flygtjej, fick till och med ett diplom för väl genomförd flygresa. Hon var så stolt när hon klev av planet och gick förbi besättningen. Tänk så smart och så lite det behövs för att få barnen ”med sig”. 

Nu ligger tre av fyra och sover. Det blir en tidig kväll för en slagen men helnöjd familj. Det har varit en jättefin vecka tillsammans, vi har växt ihop ännu mer som familj och Judit och Meg har faktiskt också hittat varandra som kompisar. Framförallt märks det nu under de få timmar som vi varit hemma att Meg har vuxit med den här veckan. Underbara semester – vill inte att den ska vara över!