Fullt schema i dagarna fyra

De kom, och de gick! Så kändes de fyra dagarna vi hade med mamma och Simon från torsdag kväll till i morse när de lämnade oss för att åka ut till flygplatsen och vidare hem till Nybro. Men vilka härliga dagar vi haft! Vi har hunnit med mycket och vi har verkligen haft fantastiskt mysigt tillsammans. 

Jag fylls med en härlig känsla av tacksamhet när jag ser våra familjer tillsammans med barnen och hur tjejerna fullkomligt älskar att få stå i centrum och bli så kolossallt älskade av alla. Det är inte ofta de träffar sina mor- och farföräldrar eller mostrar och morbröder, men de njuter verkligen av varenda liten minut när vi väl ses. Och gråter en skvätt när alla åker …

Här kommer helgen i korthet, framförallt i bilder.

Helgkänslan kom smygande på Laumer, ett underbart gammalt fik några kvarter från oss. Kaffe och STORA tårtbitar, såklart!

På lördag passade jag på att sno mamma för mig själv och vi fick några välbehövliga timmar på tumanhand. Och en jättegod lunch med gott vin!

På kvällen lämnade Micke och jag barnen med mamma och Simon och så njöt vi av en enstående trerättersmiddag hos en kollega till Micke. Jag vet inte när jag åt så här gott senast. Till varmrätt serverades lamm. Så gott och perfekt tillagat! Snacka om att vi kommer att få prestationsångest den dagen vi ska bjuda igen! 

Klockan 02.30 snubblade vi in över tröskeln hemma! Halv tre! Kan ni förstå? Jag antar att vi numera kvalar in under den välbekanta kategorin ”vi närmar oss 40-strecket och efter barnafödandet suktar vi rejält efter lite festande så nu passar vi på när vi får en chans på …, öh, länge i alla fall.”

Dagen efter fick Micke sovmorgon … och framåt lunchtid pallrade vi oss iväg ut för att först gå upp i Helaba’s byggnad med utsikt över hela Frankfurt. Kallt, men med strålande sol som gjorde utsikten rättvis.  

Lite senare såg vi karnevalen som går genom hela stan varje år den här tiden för att fira den kommande fastemånaden. Vi äter semlor i Sverige. Här gör man desto mer, äter ”Berlinermunkar”, klär ut sig, tittar på karneval och andra jippon i stan och äter MYCKET godis. 

Meg var som alltid skeptisk till alla utklädda figurer och höga ljud. 

Judit hade istället the time of her life med morbror Simon. 

I går var det barnens tur att klä ut sig på förskolan. Judit var mer än nöjd i sin Elsa-stass. Meg höll jag faktiskt hemma eftersom hon förmodligen hade svimmat på kuppen om hon varit tvungen att umgås med utklädda människor halva dagen. 

Här nedan ser ni Megs grupp, utan självaste Meg. De andra bilderna är från Judits grupp. 

School performance

Igår var det en stor dag för Judit. På eftermiddagen uppträdde hon med sin grupp på förskolan inför ett stort gäng föräldrar. Och jag var nog lika nervös som Judit. Eller ja, Judit var nog mest förväntansfull. 

Och så duktiga de var! Underbara små fyra- och femåringar som sjöng och gjorde rörelser till sången. Mitt under sången hör jag plötsligt en välbekant röst halvt skrika till Mrs Davidson: ”Mrs Davidson, you’re only suppose to jump to once!” Och så håller hon lillgammalt upp ett finger för att tala om att några i gruppen gjorde fel. Bland publiken hörs ett dovt skratt. Så lillgammal, kavat och klok! Min lilla tjej, du är familjens lilla Lotta på Bråkmakargatan. 

På var sida om sig har hon sina bästa kompisar, Juna till höger och Domitilla till vänster. 

Italien och nostalgi

Vad tycker ni det ser ut som? Japp, en riktig italiensk Tiramisu, fast en barnvariant, utan kaffe och amaretto. Men jösses, det här var gott! Kanske mycket för att den var gjord av italienska Eleonora, min nya vän och mamma till barnens nya kompisar. Eleonora ursäktade sig och förklarade hundra gånger att jag inte fick säga att den var Så god eftersom ”då måste jag smaka hennes riktiga Tiramisu som hon gör i vanliga fall”. Jaja, det hinner jag det också och då kanske jag har ätit något innan som gör att jag inte vräker i mig som jag gjorde nu. Tre gånger! Tre gånger tog jag om! Barnsligt gott i ordets rätta bemärkelse. 

Eftersom familjen är nyinflyttad här i Frankfurt efter att ha bott sex år i Stockholm är det oundvikligt att inte prata Sverige och Stockholm. Och åh, vad härligt det är! Det finns ingen stad i världen som jag älskar så mycket som ”mitt” Stockholm. Vi är helt överens om likheter och skillnader, bra och dåligt med de två städerna som vi nu har gemensamt. 

Innan tjejerna och jag gick hem fick jag med mig ett exemplar av en Stockholmsvy som hon och hennes man tog uppifrån Gondolen innan de flyttade.  

På kvällen läste vi svenska böcker som vi också fick låna. Utmärkt eftersom vi börjar tröttna rätt mycket på de böcker vi har. Vi läser mycket och det blir några hundra gånger man läser varje bok om man inte har möjlighet att låna eller köpa nya.  

Avocadotoast med extra allt!

Klockan visar 06.27 och här sitter jag själv i köket med min första kopp kaffe. Tjejerna sover gott inne hos oss i den stora sängen. 

Båda två vaknade (visserligen halvt kvar i något slags dvala, men tillräckligt mycket för att jag också skulle vakna) – kl 04.00!!! Judit somnade om med en gång, men Meg lyckas inte komma till ro förrän halv sex. Så vad gör man då? Jaha, suck, man kan lika gärna pallra sig upp och duscha, göra frukost och skriva ett inlägg. Det är samtidigt den bästa stunden på dagen för mig – när alla sover och jag får samla tankarna själv en stund. Det kommer jag bergis inte att njuta av när tjejerna är stora och ingen pockar på min uppmärksamhet närsomhelst på morgonen. 

Men nu njuter jag, med lite röda och trötta ögon. Men förhoppningsvis piggar min fullträff till smörgås upp tillsammans med den första koppen. Tips! rostad mörk skiva bröd. Mosad avocado tillsammans med en skiva kalkon, sallad, ost, dill, päronskivor och gurka. Wunderbar! 

Tisdag med (lite) vårkänslor

Första dagen tillbaka på förskolan gjorde vi till en halvdag. Jag hämtade alltså båda tjejerna redan kl. 11, efter min välbehövliga kaffe med några andra mammor (som också varit ”instängda” med sjuka barn). 

Dagens planer var att träna lite tyska, bada tjejerna och göra köttbullar till middag. Inget av det blev det. Istället tackade vi ja till att följa med Sue och Juna till Leipziger strasse och en bra lekplats högst upp på gatan. 

Så här glad blir man av att få gunga igen efter vinterns något mer sällsynta besök på lekplatser där de har just bebisgungor (!). 

Och lika glad blir man över att kunna gräva i sanden igen. Meg var på ett strålande humör och roade sig själv hela tiden vi var där. Överlycklig över att kunna röra sig fritt i lite smidigare kläder.  

De stora tjejerna klättrade och klättrade. Och klättrade! 

Och min käre man har det bra i Stockholm. Fick en bild med de saker på vår ”att köpa i Sverige”-lista som INTE finns att få tag på här i Tyskland. 

Och som om det inte var nog med att han rest ifrån oss retar han oss ytterligare genom att skicka en bild på något som till och med får mig som ”icke så förtjust i bullar”-person att dregla. Denna godsak njöt han alltså av till frukost. Det blir med andra ord lite att baka framöver. Semmelbullar, kanelbullar och torra småkakor. 

Och, det här bara måste ni se. Så här radas det upp varje kväll här hemma. Jag förstår inte poängen och funderar fortfarande på varför hon de tre-fyra senaste kvällarna radar upp det såhär. Hm …

Och så var han borta

Vår pappa. Vår allas underbaraste pappa. Vi har haft honom hemma så länge, för länge, för att vi inte skulle tycka det var jobbigt idag när han stängde dörren efter sig. 

Men idag så flög han. Till Stockholm för två nätter. Det är långt ifrån katastrof, men det är helt klart jobbigare än när vi har rutin på resorna och han flyger mer regelbundet. Nu har vi vant oss vid att ha honom hemma. 

Judit grät (och jag inom mig) och Meg, den lilla varelsen, gick och kramade om Judit när hon var som mest ledsen. Lilla bästa tokunge, så mycket du förstår.  

Jag höll tjejerna hemma idag. De kunde nog ha varit redo för förskolan, men samtidigt är det mysigt att umgås när vi också har blivit vana vid vår lilla vardag och som ett sammansvetsat litet team här hemma. 

Vi gick en runda på förmiddagen, Judit cyklade såklart och på eftermiddagen fikade vi på våra nyinköpta småkakor som vi trodde skulle vara en fullträff. Att jag aldrig lär mig! Detta landet kan helt enkelt inte baka, definitivt inte småkakor  

Det här som vi fick in i munnen var liksom känslan av botten på en Napoliontårtbit. Wienerbrödskonsistans. 

När pappa Micke är borta går jag mycket på vad tjejerna vill ha till middag. Idag stod Judit med stora hundögon och bad HÖGT (på svenska, tack!) i butiken om att få de här till middag. Något tar emot att köpa halvfabrikat (som det här landet för övrigt älskar) och när förpackningarna verkar vilja överträffa varandra med lockande bilder på innehållet blir jag än mer skeptisk. 

Det spelade ingen roll hur mycket jag lockade med egengjorda köttbullar och makaroner. Dessa fick helt enkelt slinka ner i matkorgen … och senare i cykelkorgen (haha 👍). Men båda åt, och jag, ja, någonstans gick gränsen för mig (även om de var lika goda eller ogoda som McD) så jag gjorde en fräsch sallad med kallskuren lax. Kroppen fick sig förmodligen (förhoppningsvis) en rejäl chock av omega 3!  

Här ser ni dem; dinosaurier-nuggets med stekt potatis. ”Det är som pommes frites”, sa jag. Och de åt! Till min stora förvåning, Judit ville till och med ha mer. En delikat måltid, tycker ni inte! 

Keramikmålning som söndagspyssla

I eftermiddags gick vi tillbaka till keramikstället där man får välja ett föremål och måla det själv.  

Judit valde en tallrik och målade det omsorgsfullt och lika länge som sist vi var här. När pappa Micke insåg var det här var för ställe som jag lurat hit familjen till kunde han inte motstå utan ville såklart måla sin egen pryl. När ni kommer på besök får ni se vad det blev! 

18 februari och vårtecken 

Det är den STORA fördelen med att bo längre söderut i Europa. Det blir vår tidigare. Det blir varmare och ljusare och vintern är inte alls så lång som vi är vana vid. 

Idag gick jag och Judit två ärenden i våra kvarter innan vi satte oss i bilen för en liten utflykt med resten av familjen. Vi hämtade Mickes kostym på kemtvätten och gick sedan förbi våra nya vänner, den svensk-italienska familjen för att hämta fler tyska cd-skivor som mamma Eleonora har införskaffat oss. 

På vägen till ärendena ser vi det första riktiga vårtecknet – snödroppar! Wow! Detta blev ju inte sämre av kvittrande fåglar hela dagen och 11 grader varmt när vi var ute och åkte. Fantastiskt! 

Jag får sådana vårkänslor att jag vill sätta igång och vårfixa med blommor på balkongen direkt. Men jag ska nog vänta några veckor för att riktigt våga tro att våren är här för att stanna. 

Återhämtning

Nu ni, äntligen verkar det har vänt. Båda tjejerna är uppe på benen och leker som vanligt och den här lilla hittar på lika mycket bus som vanligt. Det är hennes friskhetstecken! Så nu hämtar jag kraft för ett annat ändamål än att torka kräks, snor och varva febernedsättande.  

För en halvtimma sedan hittade Judit och jag henne häri, och då letade vi verkligen. Hon syntes inte bakom dockhuset på det rosa bordet och uppenbarligen förstod hon tillräckligt mycket för att inte säga något om att hon var där när vi gick runt och ropade på henne (med min röst som alltmer övergick i falsett när vi inte kunde hitta henne, jäkla unge!). 

Igår eftermiddag och fram till imorse var det inte mycket med vår lilla Judit. Hon fick högre och högre feber i går efter lunch och framåt kvällningen hjälpte ingenting. Vi varvade två olika febernedsättande som Dr Barbara hade ordinerat och till slut, lagom till att jag själv la mig bredvid henne, tyckte jag att hon inte verkade lika stekhet längre. 

Imorse vaknade vi tillsammans runt sjutiden och sedan klockan åtta är hon uppe och springer som vanligt. Och idag är det engelska igen! Stackars Meg. Men engelskan är ett klart friskhetstecken från Judit. Meg, hon föredrar svenska, och lite inslag av tyska i form av boken överst i bilden nedan. 

De här dagarna har vi läst. Och läst. Barnen har sina klara favoriter. Meg kör fortfarande sina Babblarböcker. Men efter att Judit fick den tyska hästboken på Mc Donalds för några veckor sedan plockas denna fram som ett populärt alternativ till Babblarna. Vi har hur många böcker som helst, men det är något speciellt med denna hästbok för Meg. Och visst har vi märkt de senaste veckorna att hennes intresse för hästar har tilltagit rejält.  

Judits absoluta favorit är boken med de samlade sagorna om Den underbara familjen kanin och de tre olika hoten som lurar, Godistrollet, Fru Skräck och Monstret i skogen. 

Ikväll är det Ladies night out. Egentligen är jag för trött och slö efter alla sjuknätter, men kanske piggar det upp att få njuta av ett glas vin med tjejerna efter dessa veckor. Det vore skönt att få duscha av sig alla baciller och klä sig i något annat än mjukisbyxor. Och ser man på, det finns ju till och med lite piff på tånaglarna redan 😉. 

Så var vi åter hos doktor Barbara

Den här gången för att kolla upp Judit. Hon hostade sig igenom natten och hade fortfarande hög feber i morse. 

Kl. 11 var vi på plats. Alla ler stort när jag baxar mig in med vagn och två snoriga barn i släptåg. ”Oh, so it’s the big one now!” 

Inne på rummet går vi igenom den vanliga proceduren med stick i fingret och halsodling. Tack och lov är det bara ett virus som får läka ut av sig själv. Och jo, visst är nog hostan lite bättre redan idag. Men skönt att ha varit där. 

”You know, Frau Warsén, soon the spring will come and the sun will shine on you.” Jaha, må gudarna höra detta också, tänker jag när jag baxar oss ut därifrån för femte (!) gången på två veckor. Det måste ju vara något slags rekord. 

För att hålla mig frisk, pigg och trevlig som mamma  (!!!) har jag nu bestämt mig för att försöka få i mig så mycket frukt och grönt som det bara går. Och allt med järn i för att få energi. Så här ser mina dagar ut, ungefär. Frukost och lunch med mycket frukt och grönt och så en välbehövlig vila med min kompanjon Judit när Meg sover. 

Om jag inte läser tyska när Meg sover läser jag en timma i en bok istället. Nu är dock min bok slutläst. Den som bara tog nästan ett år att läsa klart! = småbarnsförälder