Goethe turm

Det blev ingen bra bild på det här tornet som vi bestämde oss för att göra en utflykt till i eftermiddags. Det ligger faktiskt i stan, i utkanten av Sachenhausen där vi var igår. Tornet ligger högt och det var en rätt snirklig väg hit. Troligtvis har man en vidunderlig utsikt när tornet väl är öppet. Idag var det  typiskt nog stängt! Förmodligen var det för kallt och risk att trätrapporna skulle vara för hala att gå uppför. Jäklars så besvikna vi blev. Mest Micke och jag, gissar jag, tjejerna var nöjda och glada över att hitta en fantastiskt lekplats, ja, till och med lekplatser. Vilket ställe det här visade sig att vara!

Här nedan ser ni Judit i färd med att visa mig vägen till målet i en verklig uppbyggd labyrint. Så himla häftigt. Tyskarna kan verkligen sin sak att göra det roligt och säkert (!) för barnen. 

Sen blev jag för kaffesugen, ni vet halvtrekaffet! Jag fick dock kompromissa med min man och barnen för mitt kaffe och min muffin så jag hamnade till slut med hela gänget på …, ja, det är sant, flygplatsen! 

Snart stod Micke och informerade oss om alla flygplansmodeller som landade medan Judit plockade hönor (japp, för nu är vi där igen med alla hönor) och Meg som mest gick runt och trillade i sin mundering. Men jag struntade rätt duktigt i alla under tio minuter och drack mitt kaffe njutningsfullt. Just då hann jag ändå undra vilket knäppgäng till familj jag hade runt mig när jag under mitt drickande hör ”det där är en boing 7…”, varvat med ”pappa, nu har mina hönor fått ägg, varsågod”. Och så kan man också fråga sig; vad fasen är det här med Judit och hennes återkommande prat om hönor? … Vilket gäng!

Jag blev dock lite intresserad och endast då, när han pekar på ett av planen och förklarar att det är med den där flygplansstorleken som vi kommer att flyga till Abu dhabi i mars. Semestern, hm, längtar …!

Hemma hoppade tjejerna i badet medan Micke stod för matlagningen. Igen. Det har blivit en trevlig helg- och framförallt söndagssyssla för honom. Och gott blir det! Ikväll serverades det gnocci med bacon, svamp och tomater. Med gott rödvin till. Ni skulle känt doften! Himmelsk, kan jag säga. 

Äta ute

Idag har det verkligen varit så, till och med frukosten som vi ärligt talat köpte om man räknar köpta frallor till att äta ute. 

Efter frukost tog vi en rask promenad över en av broarna för att utforska stadsdelen Sachenhausen lite mer. Och om jag ska berätta hela sanningen så övertalade jag resten av familjen att ge oss iväg just hit då jag haft span på några butiker på två särskilda gator som kanske äntligen skulle kunna innebära lite bra shopping (men tyvärr). 

Istället hamnade vi på en food market med enkel bra snabbmat från världens olika hörn. Superkul och väldigt gott, och jag är ju som jag är, ju konstigare desto roligare, bättre (och förhoppningsvis) godare mat är det. 

Jag valde vårrullar. Riktigt goda och (!) riktigt flottiga, hihi. Micke valde en galett med ägg, potatis och ost. Barnen åt (notera!) 3 pannkakor med zucker und zimt (socker och kanel 👍). Detta är numera en klassiker i vår familj och går  alltid hem när det erbjuds något annat mindre passande. 

Och kallt var det i lokalen, riktigt kallt vilket ni också kan se av bilden nedan. 

Ikväll stämde vi träff med en annan svensk familj som bor lite utanför Frankfurt på en restaurang där barnen får rita på borden. Hör och häpna! Superbra och världens bästa sysselsättning för barn på en restaurang.

 Judit hade återigen jättekul med deras yngsta och nästan jämngamla Abbe. Och idag gick hon (om dock) lite tveksamt med på att det faktiskt var en kille hon lekte med. Abbe har långt ljust hår i en cool killfrisyr, så Judit har hittills varit helt övertygad om att Abbe är en tjej. Men något var annorlunda idag och hon verkade mindre övertygad om att Abbe skulle vara en tjej. 

Så ja, sammantaget av alla måltider idag så har vi faktiskt ätit ute hela dagen. Gott och enkelt. Imorgon vill Judit att hon och jag går upp och gör amerikanska blåbärspannkakor till frukost. Ja, varför inte! Det är slappardagen och långfrukost. 

Mönster på himlen

Varje dag ser vi något slags mönster på himlen, i olika färger och kombinationer. Det blir nästan som målningar på himlen. Så vackert och ännu mer fascinerande. 

I morse, kl. 7.45, när tjejerna och jag styrde vagn och cykel mot bageriet möttes vi av den här färgsprakande himlen. Det är svårt att fånga på bild men himlen var magisk med en klarblå bakgrund och gul-lila mönster av alla flygplan som rörde sig på himlen ovanför oss. Vi stannade upp och tittade på skådespelet allihop en stund. Och så solen som började gå upp och komma fram bakom skyskraporna och som skapade ett brinnande rött sken någon stans vid horisonten. Helt magiskt! 

Varje dag kan jag också komma på mig själv att tänka – Vart ska det flyget? I vilket land startade det? Hur länge ska människorna stanna på sin destination? Hur länge ska de flyga? 

Det är HÄRLIGT att vara på resande fot!

Alessa, Judit’s helper

Alessa har varit en klar och given vän för Judit redan från början. Anledningen till det är nog mycket för att Alessa är Judits helper på förskolan. Alla äldre har någon som de vaktar, hjälper och tar hand om lite extra. Alessa är fem år och passar Judit alldeles utmärkt som kompis eftersom de är lika rörliga och aktiva i sina lekar.   

Alessa har en spansk mamma som hon pratar spanska med och en tysk pappa som hon förstås pratar tyska med. Hon är  flytande i engelska eftersom hon pratar det på förskolan. Ja, vad kan man inte säga om dessa barn som är så fantastiska i sina språkkunskaper.  

Det är väldigt intressant att lära känna barnen i ens egen hemmamiljö. Idag hade vi en underbart skön eftermiddag ihop. Alessa är en mycket trevlig liten flicka som alltid tackar och svarar tydligt när hon blir tillfrågad. Meg var alltid inkluderad i Judits och Alessas lekar vilket såklart är betydelsefullt för mig och oss allihop. Barn är olika och uppfostras olika, sannerligen. 

Nämnas bör också dockhuset. När jag satte mig ner och tittade in ville jag nästan krypa in i huset själv. Såhär fint möblerat och organiserat har jag aldrig sett det. Så städar kan hon tydligen också, den här lilla tjejen 😉.   

Kaffemorgnar

Igår satte jag mig på vårt kvartersbageri för att njuta av två timmar med kaffe, croissant och bra bok. 

Nu blir det mysstund med Alex och Sue som, jippi, är tillbaka från Tel Aviv, Manchester och LA, på det här lilla kaféet i norra Westend. 
Wow, för första gången fanns det enbart kanelbullar som sötsak till kaffet. Vanligtvis finns det croissanter i mängder och olika varianter, aldrig kanelbullar. Som ni kanske redan räknat ut är det dessa två timmar varje morgon som Meg lämnas ensam utan mig på förskolan. Hur det går? Äh, det tar vi i ett annat inlägg. 

Nya svenska kontakter i Svenska kyrkan 

Igår tog jag med mig barnen till Svenska kyrkan efter hämtning. Tänk, vi fixade till och med att köra bil dit ut. Vi hann köra fel en kort sträcka men sen hamnade vi rätt. Att följa gps är en konst i sig kan jag tycka. Jag har delade meningar för den sortens vägledning. Men jag var den evigt tacksam när vi hamnade i en annan närliggande förort för att ha missat vår egen avfart och jag inte hade en aning om hur jag skulle köra för att komma på rätt väg. 

I kyrkan möttes vi av tre andra kvinnor med barn i åldrarna 1 1/2 år upp till 6 år. Timmarna flög förbi och det var himla trevligt att kunna hålla en konversation på svenska. 

Judit var ganska skeptisk till en början och tittade lite konstigt på de andra barnen som, … som faktiskt pratade svenska (de flesta i alla fall). Bara det var lite konstigt för Judit, tror jag. 

När hon så småningom blivit varm i kläderna verkade hon roligt nog fastna för en lite äldre tjej, Meja, som mestadels pratar tyska. Men sån är Judit. Hon dras ofta till något äldre barn och var det nu tysksvenska Meja som hon ville vara med så fick det ju bli någon form av svensktysk konversation dem emellan. Och det tycktes funka utmärkt. Mamman till Meja är tysk men eftersom hon själv har en svensk mamma vill hon att barnen, Meja och Jesper, underhåller sin svenska. Svårt, förstår jag, när de är födda och bor i Tyskland. 

Nöjda och glada med träffen och våra nya kontakter åkte vi och hämtade Micke på hemvägen. Vi kommer definitivt att träffa våra nya vänner igen snart, dels för att de bor ganska nära oss här i stan, dels för att Meja också ska prova den ballettgrupp som jag har spanat in för Judits skull. 

Några bilder från gårdagen blev det tyvärr inte, ville inte ta kort på varken vuxna eller barn utan att fråga och det kändes inte läge att fråga så tidigt. Däremot får ni en underbar teckning som Judit ritade och målade igår på Judit och Meg i ballettklänningar. Det är mycket prat om ballett just nu och Judit vill inget hellre än att gå på ballettskola. 

Efterlängtad klätterställning

Efter hämtning idag åkte Juna till sin pappa som bor i Stuttgart, några timmars tågresa från Frankfurt. Det innebär att vi inte ser henne förrän på måndag igen.Det blev alltså lek utomhus utan lekkompis idag. 

På väg till vår vanliga lekplats bönade och bad Judit att vi skulle gå in på en skolgård och klättra i den klätterställning som hon uppenbarligen haft ögonen på ett tag. 

Jag såg direkt farorna, typiskt mig. Och då tänker jag såklart inte på Judit, min lilla klätterapa som har en enastående motorik och är smidig som få, utan på min andra lilla apa som till skillnad mot storasyster har den sämsta kroppsuppfattning och som stupar mot marken bara hon tittar på en nivåskillnad. Men så gav jag efter ganska fort och såg chansen till att dricka varm äppelsaft och mumsa på medhavd smörgås. (Det finns ju inget bättre än att äta ute och det är lika mysigt varje dag hur mycket vi än fryser om fingrarna.) 

Snabb som en vässla klättrade Judit upp i klätterställningen och jag hann inte blinka förrän hon var högst upp. Meg hittade sin egen sysselsättning genom att gå balansgång på en orm gjord i cement. Här roade vi oss i närmare en timma. 

Av detta lärde jag mig att egentligen aldrig ha förutfattade meningar om huruvida lekplatser är roliga eller farliga. Det är bara till att ge allt en chans. Det här visade sig bli en av de roligaste lekeftermiddsgarna på länge. Och det, … det är värt mycket för mig som medföljande mamma (ute i kylan). 

Ljuset

Det är många och stora skillnader mellan Sverige och Tyskland, Stockholm och Frankfurt och jag ska inte ens börja förklara några av skillnaderna. (Det kommer jag att göra framöver eftersom jag har bestämt mig för att börja skriva mer om vårt liv här nere i något slags temaform.) Så det kommer! Men till dess vill jag bara säga ljuset, … ljuset! 

Först klockan fem på eftermiddagen börjar det skymma och det är inte mörkt förrän kl. 18. 

Många av er har säkert hört mig klaga (mååånga gånger) på mörka Sverige där man tror man ska gå under i brist på D-vitamin och värme i februari, eller ska jag kanske vara realist och säga vabruari. Efter några år med Sverigevintern Och ! alla vabbdagar i början på varje nytt år inser jag nu hur stor skillnad det gör för kropp och själ att få två timmars extra ljus- och solglimtar varje dag. På morgonen och på kvällen. Jag tänker på det när jag hämtar på förskolan, leker en stund på lekplatsen och sedan går hem,  Och ! det fortfarande är ljust! 

Kotlett …

… a la Kicki! (Tack för inspiration och god middag i julas.)

När hemmafrun nu kan spendera mer tid i affären, ja, mataffären alltså, … och spendera, flanera eller promenera är kanske inte direkt rätt ordval, snarare rusa igenom med Meg (ja, ni fattar), men jag har åtminstone tid att planera veckans måltider bättre och då passar jag  på att välja flera veckans erbjudande. 

Så idag fick det bli enkla kotletter som jag satte igång på långkok redan på förmiddagen. Där fick de stå och puttra i buljong med lagerblad och kryddor. Ni kan ju tänka er hur mört och fint köttet var till middagen ikväll. 

Judit slevade upp och in såsen och för första gången tog hon enbart mer sås (hon som annars kan vara livrädd för sås och vattniga saker i mat) och hämtade en sked för att få upp allt. Jag lät henne mosa, sleva och sörpla hur mycket hon bara ville. Kul när det blir en fullträff och jättekul att höra sin äldsta, ganska så kräsna dotter säga ”såsen var jättejättegod, mamma!”

Min utsikt om förmiddagarna

Så ser det ut. På barnens bibliotek. Där sitter jag från strax efter klockan nio på morgonen och dryga timmen framåt. Imorgon ska jag ta med mig en bok. Äntligen ska här läsas. Vet inte när det hände senast. Har redan packat ner den i väskan.  

När jag blickade ut genom fönstret för kolla hur det går med alla ”faror” för min lilla bulldozer till dotter upptäcker jag förvånat Judit på skolgården bredvid till höger. Plötsligt hade jag fullt sjå med att vara hönsmamma. Den där boken blir nog bra imorgon. 

Eftersom det var 12 minusgrader i natt och fortfarande riktigt kallt under dag idag gjorde jag varm mjölkchoklad och skar upp några munkar som vi fikade på på lekplatsen efter hämtning.