Lilljulafton och självaste julafton 

Vår, och egentligen min, tradition så länge jag kan minnas har varit att jag firar lilljulafton med pappa och Kicki kvällen innan julafton och så har det fått fortsätta även sen Micke och jag började fira ihop. 

Den här kvällen är speciell, med julskinka som kokas och grileras den här kvällen (aldrig en dag tidigare) och så äter vi sill, ägg och risgrynsgröt. En mysig julkvällsfika. 

Till traditionen hör att pappa och Kicki springer runt stressade och lite halvt förvirrade av allt som ska hinnas med före julafton. Men till vår (nästan) stora besvikelse har de faktiskt lyckas komma ner i varv och varit riktigt lugna och harmoniska de senaste åren vi har firat. Antingen har de en enastående rutin nuförtiden eller också kan det ha något att göra med att det nu snarare är Micke och jag som far runt som yra höns efter våra vilddjur.

I år var det precis lika mysigt, lugnt och skönt som alltid. Skinkan var perfekt, julgranen glittrande fint dekorerad (alltid av pappa Gunnar) och julstämningen smög sig in i varenda vrå i huset när julskivan började spela. 

Tjejerna fick pyjamas i julklapp. Frost, såklart. Även till lilla Meggis. 

Julafton firade vi på ett och samma ställe – hela dagen! Hos mamma i Nybro. Så. Fantastiskt. Skönt!

Jultomten kom. Med arbetskostymen istället för Efraims vita fina tomteskrud …

Barnen vågade inte sitta i tomtens knä så jag, mamma och systeryster fick offra oss för en bild. Det gjorde vi så gärna med årets finfina tomte. 

Julfina tjejer!


Som tradition avslutas julafton på Kåsörens väg alltid på bästa sätt – och endast på julafton- med Irish coffee.

 Jag njöt hela dagen, från morgon till kväll, av att vara på samma ställe och låta julkänslan infinna sig av härligt lugn och det enkla faktum att hela familjen var samlad.  

Långfrukost

Två timmar. Så länge satt jag och njöt av hotellfrukosten. Och av att jag hade hur mycket tid som helst, bara för mig själv. 

Precis när jag bestämt mig för att börja dagen och ge mig iväg fick jag ett meddelande av min vän Lina, som jag egentligen skulle ha frukostdateatat med men som hastigt fick ställa in och stanna hemma med sjuka barn och man, om att hon ville komma förbi i all hast när hon ändå var tvungen att hämta datorn på jobbet i huset bredvid. 

Lina är designer på Åhlens och när hon lämnar över en kasse och säger att den är till Judit, ja, då blir man lite extra nyfiken. Och vilken lycka det var att titta ner i den påsen. Klänning efter klänning kunde hovas upp och Judit och jag har redan haft våra ”argumentationer” om den som blivit hennes favoritklänning. Man ska välja sina vänner rätt …😉. Tack, Lina för hela julhelgens alla outfitar. Nu slapp jag det bestyret. 

Bill och Meg är nästan jämngamla. Det skiljer fyra månader. Mellan Judit och Bills storasyster Majken skiljer det en vecka. Majken fyller på julafton, Judit på nyårsafton. 

När jag sagt hej då till Lina och Bill strosade jag i sakta mak in mot city. ”Stockholm i mitt hjärta!” Så vackert, så vackert, och så hemma. Även en gråmulen dag som denna. 

Bilden nedan tog jag enbart för att visa mina tyska vänner hur det ser ut i skyltfönstrena i gamla stan. 

Tur och retur till huvudstaden

Idag bar det av. Till stockholm och några timmar på tumanhand med min man. Inte illa! Mamma var snäll och tog barnen två dagar. 

Min käre man jobbar hårt nu så det där med middag på restaurang och några glas vin på ett lugnt och trevligt ställe kanske det inte riktigt blev. Inte heller en mysig hotellfrukost tillsammans imorgon eftersom han måste bege sig härifrån redan kl. 7.00. Men det gör faktiskt inget. Absolut ingenting. Jag uppskattar lika mycket att sova en natt på hotell och äta frukost i lugn och ro imorgon. 

Det är underbart att vara i sin favoritstad, även om det faktiskt inte känns lika ”hemma” som det gjort tidigare och som jag trodde det skulle göra. Jag märker att jag har tampats lite med en märklig känsla hela dagen som jag har inte har kunnat sätta fingret på. När Micke började berätta om en utekväll med Alex i Frankfurt kändes plötsligt Det (!) mer hemma. 

Bortsett från olika känslor har jag i alla fall unnat mig egen tid på stan och en otroligt god lunch tillsammans med den här fantastiska kvinnan. 


Vi har inte setts på länge! Gud så kul det var att sitta ner och ta igen svunnen tid. Och jag märker att jag fascineras av henne. Marika som nu står beredd att flytta utomlands. Till Vietnam. Med familjen som består av man och två barn. Men som inom några veckor fördubblar barnaskaran med tvillingar. Och i allt detta sitter hon där mittemot mig och ser sådär fräsch ut som hon alltid har gjort. Marika har båda fötterna på jorden och är en av de lugnaste kvinnorna jag känner men med ett äventyrligt sinne. Det här grejar hon utan problem. Det ska bli spännande att följa henne eftersom vi befinner oss lite i samma situation med familjen utomlands. 

Efter min härliga lunch strosade jag några timmar på stan. Köpte en och annan julklapp.  

Och jag var ju tvungen att slinka in på det här stället. Och såklart fick en liten påse slinka med ut därifrån också.  

Pepparkaksbak hos moffa

Igår hade vi en toppenbra dag med två betydelsefulla och väldigt roliga aktiviteter. 

Först åkte vi till simhallen i Nybro och till vår stora förvåning följde morbror Simon med. Han som aldrig badar i havet och mycket knappt ens i en uppvärmd pool. Men igår när det var 32,3 grader i vattnet, då kunde inte ens Simon klaga. Meg var lite skeptisk till hela badsituationen i början men efter en halvtimme var hon varm i kläderna och lika tokig och orädd som vanligt. 

På eftermiddagen tog vi bilen in till morfar och Kicki i Kalmar för att baka pepparkakor. Och vilka pepparkakor det blev, både hus och dekorerade kakor av Judit och moster Ellen. 

Jag inser återigen när vi nu är hemma hos våra familjer vilken tur vi har, Micke och jag, som har så många som ställer upp och hjälper till med barnen och framförallt engagerar sig i dem när vi är här. För mig har det aldrig varit jobbigt med skilda föräldrar, jag känner liksom bara till den här världen eftersom jag var så liten när mamma och pappa gick skilda vägar. Och istället har jag fått en stor familj med många syskon, som nu är mina barns fyra idoler. Vi är mycket lyckligt lottade med så många fina personer runtomkring oss! 

Min dag

Så blev det äntligen torsdag 15 december och min födelsedag. Till skillnad mot många andra tycker jag om att bli firad. Däremot har den där pirriga känslan kvällen innan och på födelsedagens morgon inte infunnit sig de senaste åren …😉. 

Det bästa är nog ändå när frukostbrickan kommer in och man får skönsång på sängen. Det är en speciell känsla att få börja dagen så. 

Det underbara vädret med 5 minusgrader, frost och sol hela dagen gjorde inte dagen sämre. 

Kvällen firades som på gamla goa tider då jag bodde hemma och närmaste släkten kom. Igår var vi inte många men det var verkligen jättetrevligt och precis så där mysigt och avslappnat som man vill ha det på sin födelsedag. 

Och tänk att jag blev överraskad med tomtebloss i tårtan. Det var något jag kunde få i tårtan tidigare om åren och nu överraskade mamma, Judit och Meg mig med det. Underbart … för mig. Skräckblandad förtjusning för tjejerna.

 

Och några gobitar ur presenthögen …

Nostalgi

Att komma hem och se min egen adventskalender hänga på en vägg med paket fick mig att känna en nostalgisk känsla. Som att jag stod där och var fem, sex år igen. Den som var så stor! Så stor att den täckte en hel vägg. Och ja, visst, det gjorde den ju nu också. Där den hängde. På den korta väggen. I lilla hallen. 

Det är underbart att höra Judit och Meg resonera med mamma om vilket paket som ska öppnas varje morgon. Precis lika spända och förväntansfulla som jag stod framför den där JÄTTESTORA kalendern för, öh, trettio år sedan. Det påminner mig också om vilken dag det är imorgon. Hjälp vad det låter mycket. Och gammalt!  

”Hemma”

För första gången på fyra månader möttes vi av svenska röster först på flyget från Frankfurt till Danmark och ännu fler på tåget från Kastrup till Nybro. Ovanligt, mysigt och hemvant- allt på samma gång. Judit kör istället (varför det nu blev så) engelska, i alla fall idag. Vi får se vad de kommande dagarna bjuder på. 

Resan gick bra, väldigt bra eftersom jag hade god hjälp med barnen av mamma och Mathilda. Och snabbt gick det också. Vi steg av tåget redan kl. 15.40. 
Sen körde vi racet med handling och middag för att hinna till luciatåget i kyrkan ikväll. 

Wiesbaden 

Idag tog vi bilen till Wiesbaden för att besöka en annan julmarknad än den här i Frankfurt. Nu känns det verkligen som att jag har sett det som finns att se på Tysklands klassiska julmarknader. 

Marknaden här var trevlig och hade lite annat utbud, men framförallt blev vi mycket förtjusta i själva staden. Så himla mysig med gator och gränser som gjorde att det kändes som en jättemysig småstad (men med ett fantastiskt utbud av varierande butiker) i en faktiskt riktigt stor stad. Här bor det 288 000 invånare.  

Vi blev till att börja med överlyckliga när vi beställde varsin hamburgare och fick en ”riktig” hamburgare i händerna vilket enligt mig innebär salladsblad, tomat och hamburgerdressing. I riktigt bröd! Fantastiskt! Under alla de månader som vi varit här nu har vi varken fått korvbröd eller hamburgerbröd. 


Efter en del spatserande mellan marknadsstånden tjatade Judit till sig en fika. Mormor var inte sen att nappa på Judits förslag eftersom hon var i stort behov av sitt eftermiddagskaffe. Till vår stora förvåning lyckas hon också hitta ett riktigt guldkorn när det gäller konditori. Lite försiktigt och helt oväntat klev vi in på ett underbart ställe som andades 50-tal ända in på kunderna som satt där och fikade. Till en början stod vi bara och tittade för att undra om det verkligen var sant. Konditoriet hade bakverk och choklad som inte går att förklara med ord. Allt smakade himmelskt! Äntligen! Och kaffet likaså förstås. Åh, vilken underbar timma vi hade här. Och som vi njöt.  

Besök från Nybban

Nu är de äntligen här! Moster Mathilda och mormor landade i torsdags kväll. Igår  morse lämnade vi Judit på förskolan och strosade sedan vidare in till stan och den pågående julmarknaden.

Självklart prövade vi den tyska motsvarigheten till glögg, Glühwein. Framförallt för att det nu har blivit riktigt kallt här i Frankfurt och allt varmt som man kan stoppa i händerna är mer än uppskattat. 

Ikväll har vi ätit och druckit gott och firat systeryster som fyllde år i …hm, september. 

Mer saffran

Idag gjorde vi ett nytt försök med lussebullar som vi ville skulle bli gula till skillnad mot våra tidigare som varken blev särskilt gula eller smakade saffran såklart. Men nu jäklars, nu blev de hejdundrans bra, både gula och smakade himmelskt gott! Mums! 

På fredag när det är sista dagen på förskolan för Judit ska hon få ta med sig ett gäng bullar att bjuda på. Och tänk, här finns det inget trams om att man inte får bjuda på godsaker och onyttigheter som i Sverige. Här kör man snarare efter filosofin ju sockrigare och onyttigare (nästan) desto bättre! Heja, tycker jag som lever efter min egen filosofi att barnen måste få njuta av livets godsaker precis som alla andra, med sunt förnuft och i måttlig mängd, givetvis.