Mamma, varför står det polisbilar utanför min förskola?

Ja, det kan man fråga sig. Det är ju inte så vanligt precis att man dagligen ser både ser polisbilar och poliser stå parkerade utanför sin förskola. Men så är det här. (Ser ni den, polisbilen längst bort under trädet? Ville inte fota för nära.) Och faktum är att det finns ett rimligt och bra svar på det. Frågan är bara hur bra det svaret blir för en tre-och-ett-halvtårig liten tjej som är vetgirig och nyfiken till tusen nuförtiden. 

Det enkla svaret är att det bredvid Judits förskola ligger en judisk skola. Och så mycket mer förklaring än så behövs ju egentligen inte. Men för Judit blev det inte lätt. Det krävdes långa, både logiska och ologiska resonemang med mig och henne själv om vad mitt svar till henne egentligen betydde (och mitt svar till henne tänker jag inte redogöra för här, hehe). 

Men hela vägen till glasskiosken hade jag en babblande liten Judit: ”Mamma, så dom står där för inte tjuvarna ska komma och ta dom (barnen)? Och dom (poliserna) kan ju prata med tjuvarna som deras fröknar inte kan (dagens egen bearbetning av de nya språken och en liten lätt antydan till frustration av att inte kunna leka och röra sig fritt med sitt eget språk)! Och så kan dom sova där i bilarna och se när alla barnen och fröknarna kommer på morgonen. Och så kan dom titta på min förskola också”. Och den där sista meningen är ju faktisk rätt sann och trevlig att tänka på emellanåt. För även om det inte är Judits förskola de ska ”skydda” så är det ju faktisk ingen nackdel att de står där. Dag ut och dag in, timme efter timme. 

Ja, det är mycket som ska bearbetas efter de första dagarna på förskolan. Den är så oerhört viktig den här första tiden för att hon ska få en bra start och för att hon ska vilja fortsätta gå dit. Min plan är att inte stressa henne till att vara där varken länge eller själv. Min filosofi är att om jag fortsätter trappa upp tiden, alltså antalet timmar, i riktigt lugnt tempo och bara lämna henne ensam korta stunder, så tror jag att hon själv kommer att vilja klara sig på egen hand snabbare. Och hittills har min filosofi funkat. Judit vill vara på förskolan utan mig och Meg. Och hon vill inte gå hem när jag säger att det får räcka för idag. Och även när hon har bett om att vi ska stanna lite längre har jag släpat oss därifrån. Just för att det ska bli positiva dagar och för att hon ska känna en spänning och längtan till att få gå dit igen morgonen efter. 

Min lilla Judit, så tapper och duktig att det gör ont i mig ibland när jag tittar på henne på förskolan. Hon anpassar sig så fint i sin nya miljö och hon gör det så hejdundrans bra! Älskade unge, du är fantastisk på alla sätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s