Barnvänligt

På de allra flesta ställen, och jag vågar nog säga överallt, är det barnvänligt här i Tyskland. Med det menar jag att de alltid är förberedda med något pyssel eller godsaker till barnen medan föräldrarna shoppar eller äter/fikar. 

I går fick vi uppleva ”barnvänligheten” på McDonalds när jag beställde en cappuccino till mig och fick två babyccino serverade till Meg och Judit. Trevligt, gott och väldigt mysigt!

Raunheim, Waldsee och Obsthof am Steinberg

Mitten av veckan och snart är det helg igen. Vart tar tiden vägen? Så vad gjorde vi i helgen som gick?! Jo, åkte på utflykt som många andra helger. Den här gången till en bokskog som var helt fantastisk att promenera i. Här fikade vi och kastade löv på varandra vilket tjejerna förstås tyckte var superkul. (Baksidan med det blev förstås att Meg nu kastar det mesta upp i luften och över huvudet, hm.)

Runt hörnet på den fantastiska bokskogen öppnade en fullt verklig sandstrand upp sig framför oss. Alla fyra stannade ganska förvånade vid strandkanten innan vi tog av oss skorna och vågade tro att vi faktiskt hade chansen att få känna lite riktig sand mellan tårna och sitta vid vattnet. Det händer ju liksom inte i …ja, Frankfurt! Och nej, det var såklart inte öppet hav vi stod framför men en lagom stor sjö åtminstone. Här hade de också en kul anordning för att träna/prova på vattenskidor eller ska man kanske säga wakeboard. 

I söndags ville vi hitta något som påminner om Rosendals på Djurgården i Stockholm. Mat/fika bland äppelträd i en stor park med gräsmatta där barnen kan röra sig fritt. Att vi skulle hitta en sån fullträff i Obsthof am Steinberg hade vi aldrig kunnat tro – ett Rosendal modell mindre. Självklart inhandlade vi stora mängder äpplen och päron, så goda att jag går och äter dem som godis. 

Detta hår

Det växer och växer och växer! Vi försöker få till så att mamma hinner klippa Meg varje gång vi ses och senast var i augusti. Det är knappt två månader sen och nu börjar det bli för långt. Igen! Folk kommenterar det såklart, inte för att det är för långt men för att det är så mycket av det. Och visst har hon ett hårsvall som är ovanligt för åldern. Micke och jag tänker inte så mycket på det för vi är så vana vid det. Men när jag plockade fram den här bilden så förstår jag kanske mer vad folk ser. Det väcker viss uppmärksamhet att se en så liten människa med så korta små ben och med en volym i håret som är klart mycket vanligare på vuxna. Varifrån kommer detta hår? 

A perfect wiew

Efter veckor med en stor sol på himlen och härlig värme vaknade vi i söndags till ett väder som vi är mer vana vid, stundom moln stundom sol och omkring 20 grader. 

Som många andra helger satte vi oss i bilen och åkte på utflykt, med ett mål som pappan i familjen överraskade oss med. Lohrpark up in the hills! Wow, vilket ställe och vilken fantastisk utsikt över Frankfurt. Till andras stora glädje visade sig också vara ett bra ställe för flygplansspoting … No names mentioned …

Efter mycket spring och bus på de stora vidderna behöver alla lite mys. 

Vi bor sannerligen i ett vindistrikt. Bara ett stenkast från Frankfurt står vinrankorna återigen i prydliga rader. 

Och inte bara vinrankor …

När vi strosade runt i området visade det sig vara någon form av äppelmarknad i en  annan del av parken. Där fikade vi på våffla, hemmagjord glass och såklart goda äpplen. Till skafferiet köpte vi olika äppelsorter och god äppelmarmelad (marmeladfantasten som jag är). 

Kvällens middag avnjöts hemma i lägenheten med ett recept ur Cecilia Blankens nya kokbok Nyfiken grön – Bolognese med svarta linser. Judit som aldrig varit särskilt förtjust i köttfärssås tyckte däremot att detta smakade bättre. Eller var det hungern … I alla fall åt alla med god aptit och jag tror ingen hade kunnat ana att det var en vegetarisk gryta utan köttfärs. 

Fortfarande ingen fullträff

Ända sen vi kom till Tyskland har jag väntat och längtat efter ett riktigt gott bakverk. De som vi hittills har smakat kan sammanfattas som frasiga, torra och smaklösa. Tyskarna älskar att göra alla möjliga sorters croissantvarianter med olika fyllningar. När man väljer en tårtbit eller bakelse i hopp om att äntligen få i sig lite god grädde, vaniljkräm eller liknande gott kladd är det oftast ett marängtäcke eller vit smaklös ostkräm (typ cheesecacekräm) man får i sig. 

Idag strosade en trött och förkyld familj (förutom pappan som alltid är frisk (?) några kvarter bort till Bockenheims händelserika gata Leipziger strasse. Den är full av Dönerställen, goda sådana kan vi konstatera efter dagens lunch, och en hel del fik. Matställena ligger bredvid varandra med jämna mellanrum och däremellan hittar man billiga kläd- och diverse prylbutiker. 
Efter lunch och långsamt strosande längs Leipziger strasse, och såklart en knapp timma på en ny lekplats slog vi oss ner på ett (tyvärr) klassiskt turistfik. Väntan var nästan olidlig när vi väl beställt vår kaffe och Aperol spritz och varsitt bakverk. Barnen fick varsin juice. Vi var rejält fikasugna allihop och när man är så sötsugen och kaffesugen, ja, då är det hoppet stort om att man ska lyckas pricka en perfekt fika, rättare sagt perfekt bakverk! Men icke! Jäklars, hur svårt ska det vara? 

Framför mig serveras för det första en massproducerad äppelkaksvariant med spritsad (ur tub !!!) grädde, och smaken? Nähe, obefintlig. Eller ja,det var en mycket torr och samtidigt vattnig (av äppelbitar) bit jag fick in i munnen. Sockret hade prioriterats på något annat bakverk så det fick jag drömma om. Den spritsade grädden ur tub (bara det, hm!) gjorde ju knappt kakan bättre. 

Morgondagens förväntade förmiddag med regn får spenderas inomhus. Och som det ska bakas … 

”Vi tager vad vi haver-middag”

Jag gillar inte att slänga mat. Det är vi nog flera att tycka lika om. Och när vi är ensamma (och pappa Micke är på jobbresa) och inte känner för att laga en flådig middag, ja, då passar den här typen av middag bra. Samtidigt fylls jag av en nästan märkligt tillfredställande känsla för att verkligen ha tagit tillvara på de rester vi har i kylskåpet. 


Vi gjorde alltså potatisplättar av kokt potatis, gröna ärtor, riven ost, bacon, ägg och lite mjöl. En skvätt grädde åkte såklart i också innan gräddning. Bland det bästa är att barnen faktiskt kan vara med och hjälpa till hela tiden. De älskar att blanda ingredienser, röra och gegga.  Och de äter – som hästar! En perfekt billig, god och uppfinningsrik middag som helt klart måste göras oftare. 

Imorgon kommer pappa Micke hem och då får det kanske bli lite lyxigare middag. Fredagskänsla – jippi!

Ett smart val

På onsdagar går hela skolan och byter böcker. Förra veckan var det första   gången för vår familj att få hem en bok och Judit valde då en bok på tyska. Intressant, tyckte Micke och jag. Vi försökte båda två att läsa var sin halva av boken olika kvällar. Vi kom inte fram till vem som läste bäst på tyska eller vem som kunde översätta mest riktigt, men vi var helt överens om att vi önskade att Judit skulle välja en engelsk bok nästa gång. 

Och så blev det onsdag. Idag. När jag frågade henne vid hämtning vad hon valde för bok fick jag svaret: ”en bok på svenska, mamma.” ”Jaha”, svarade jag, ”jag trodde inte det fanns böcker på svenska på skolan.” (Av en nyfunnen vän som hjälper till i biblioteket visste jag redan att Judit hade valt en bok på tyska igen, vilket jag suckade lite över.) 

Men så bad jag Judit visa mig boken för att se hur mycket text vi skulle få ta oss igenom den här gången. Till min stora förvåning kändes boken märkligt bekant när hon håvade upp den från vagnen. Väl hemma nästan rusar vi båda två in i hennes rum för att plocka fram boken som jag då insett att vi har på svenska. Underbart! Nu var det plötsligt inte så jobbigt längre. Bra jobbat, Judit. Du är smart! För smart ibland min underbara Judit!

En internationell helg

Det känns som om huvudet går på högvarv efter helgens aktiviteter. Ladys night’s out, barbecue och så en kaffe-glass-träff med våra italienska grannar en trappa ner. 

Det är rätt olikt Sverige allting. Här är det en självklarhet att prata med den som står bredvid dig var du än är och varför inte bjuda in grannen som du träffar i trapphuset?! Precis det hände i fredags när jag sprang på våra nya grannar. Vi utbytte några fraser på engelska och så vips var vi plötsligt inbjudna på en kaffe i helgen. Så trevligt, så enkelt och så osvenskt! Men också ovant och nästan obekvämt för oss helsvenskar i en sån här  situation. Vad tar man med sig? Tar man med sig något? När dyker man upp hos enitaliensk familj, punkligt eller en timma senare? Hur länge stannar man, en kort stund eller längre? Ja, ni fattar. Frågorna var många och det är inte en självklarhet att tacka ja utan att tänka till. Men så jäkla nyttigt med alla dessa nya situationer då man måste vara beredd att hamna utanför sin egen komfortzon. 

Det visade sig att vi skötte oss bra hos italienarna ikväll, för vi blev bjudna att äta både middag och brunch med dem snart, eller var det redan nästa helg som föreslogs (?). 

Ett glas vin tillsammans nu, sen bums i säng efter en aktiv helg med mycket minglande och engelska. Tyskan får vänta lite till, jag har nog med att reda ut allt minglande och två barn samtidigt. 

Just det. Lite bilder ska ni få. Inte från vår italienska träff idag utan från en lite lugnare familjeutflykt tidigare i eftermiddags i en ny stadsdel där vi (Judit, Meg och jag) testade lekplatsens utbud. 

Get together barbecue at the countryhouse

Japp, det blev en tidig morgon eftersom vi hade en tid att passa vid skolans helt fantastiska ”lägerhus” en dryg timma ifrån Frankfurt. Och det var två trötta föräldrar som satte sig i bilen kl. 9.30. (Vi är ju till skillnad mot många andra barnfamiljer inte den piggaste familjen på morgnarna. Tack och lov har vi två barn som alltid kunnat sova till det. Ja, jag ska inte försköna det hela, men allt efter sju tycker jag är ok.) Men i natt, ja, då tyckte minstingen att hon skulle hålla oss vakna. Länge! Som om det inte räckte hade jag just den här fredagskvällen varit ute med några tjejer och hade kanske lite mer vin i kroppen än vanligt. Så tålamodet var – OBEFINTLIGT. 

Men, vi hade signat upp oss för att hjälpa till med maten kl. 11 vid huset så det var bara att packa in oss i bilen. (Meg sov såklart igen sin tid i bilen till skillnad från oss.)

Vid countryhuset visade det sedan att vi var, ja, FÖRST! Haha, som plikttrogna svenskar blev vi något förvånade över att stå där på en nästintill öde gård. Folk droppade in en timme senare. Ja, ja, vi maxade i alla fall tiden. Och vilket ställe! Inget dålig ställe för barnen att komma till för lägerskola. Det var knappt att man kunde stirra sig mätt på miljön och utsikten. 

Dagen bjöd på mat från världens alla hörn. (Vi bidrog med pannacotta som många till vår stora förvåning inte visste vad det var.) Resten av tiden minglade vi, och minglade och minglade, och framåt halv fyra-tiden minglade vi ut därifrån med mätta magar, minst sagt, och trötta huvuden. Meg, ja, hon somnade bums och passade på att sova igen sin natt – en andra gång. Man tackar, Meg! Men trevligt var det och vi är mycket glada att vi åkte. 

Nyfunna darlingar

Fredag, jippi! Det betyder fredagsmys, ledig pappa, god mat och dryck (även om vi vant oss vid att avsluta nästintill varje veckodag med ett glas vin på balkongen hm hm), och lugna morgnar. 

Just ikväll ska dock jag ut på något som kallas Ladys night’s out med ett gäng andra mammor på Judits förskola. Trevligt får man hoppas. Micke var ute med nyfunna vänner igår kväll, så vi får turas om att roa oss. 

Dagen hittills har bestått i lite städ och sedan planering inför lördagens familjeutflykt på initiativ av Judits förskola. Så är det här, mycket ”get together happenings”, vilket jag tycker är enbart positivt. I Sverige hade vi nog inte nappat på hälften av alla aktiviteter som anordnas (vilka inte heller existerar i Sverige) men nu tycker jag det är både roligt och framförallt viktigt för att socialisera oss med andra familjer som bor i området. 

Lägenhetens inredning börjar så smått ta form, det är sannerligen inte lätt med det sista pysslet – tavlor! Hur, var och vilka ska hänga där eller där. Och så behöver vi lite nya, stora, färgklickar på några av väggarna. Men det får ta sin tid. Jag har i alla fall fått in lite grönt här hemma som gör en enorm skillnad för mysfaktorn. En växt som blivit en storfavorit är murgrönan. Den finns överallt här i Frankfurt. I alla dess former och nyanser av grönt. Och ni vet ju som bekant att jag numera är en ”grön människa”, inte så mycket till miljöaspekten kanske (hehe), men desto mer till färgen som så …  Hur som helst är jag djupt förälskad i mina två nya små inköp. Lika fina som en av balkongernas murgröna på väggen (dock inte lika praktisk som fin …). 



Meg, den lilla filuren, hittade också en ny kär vän som hon vägrade släppa taget om när jag försökte ta den ifrån henne. Hon har såklart sett paddan förut när Judit tittar en stund på kvällen. Men hon får ju aldrig chansen att ha den när Judit är hemma och inte har vi introducerat den för henne heller. Men nu, nu fick hon upp ögonen för den när hon snodde den till sig medan jag dammsugade. Hm!