En helg i godsakens tecken

Och än är den inte slut, helgen. Men bra började den med play date med Tomris och Teoman. Zehra och jag bestämde oss för att bjuda barnen på glass, fredagen till ära och gick till Brixia.

Medan barnen njöt av första glassen för året lyxade Zehra och jag med varsin kaffe och en italiensk sötsak till det. Allt är jättegott på det här stället och det är alltid en utmaning att kunna välja (rätt 🤪) bland allt gott.

Den här lilla gruppen har kommit att bli tajta kompisar. Judit och Tomris går i samma klass, likaså Meg och Teoman. Och jag uppskattar lelstunderna eftersom Teoman och Tomris pratar tyska (och turkiska) med mamma Zehra och naturligtvis engelska när vi umgås som grupp men ofta leker alla fyra på tyska. Och det gör ju att både Judits och Megs tyskkunskaper förbättras i rasande fart. Mina kan väl diskuteras men någon bättre ”lärare” än Zehra finns inte. Min tyska har utvecklats tack mycket vare Zehra och hennes enorma tålamod, pedagogiska sätt att prata med mig och tydlighet i språket under våra samtal.

Dessa två… feuerwehr och polizei-fantasterna. Min älskade lilla pojkflicka i Meg!

I morse vaknade jag med ett uselt humör, vilket var resultatet av ett par nätters dåliga sömn (med förkylda barn) och en stel skuldra av allt konkande på Holly.

Men, så serverades man dessa som en jättetrevlig överrasknings-frukost och då vändes ju allt. Fullkornsvåfflor, har ni någonsin smakat det? Som den lite nyttiga varianten med yoghurt och frukt och bär till? Kolossalt gott! Och lite nyttigare för samvetet också 😉.

Och som en god paus mellan lekplats-häng och senare cykeltur med Meg som tränar på att cykla utan stödhjul åt vi upp de semlor som blivit över sen min kaffeträff med ett gäng föräldrar från Judits klass här hemma igår morse. Det var också mycket gott!

Imorgon är det söndag och vi får väl se vad den här familjen hittar på för bus och aktiviteter då. Micke och jag har våra funderingar, kanske får ni ta del av dem imorgon kväll.

Pippi och hennes fe

I måndags var det dags igen, de gillar att hitta anledningar till att klä ut sig, våra tyskar. Inget fel med de, men det vänjer våra tjejer vid att redan nu tänka på vad man ska vara nästa gång, och nästa. Och det blir ju liksom inte någon nästa gång. I Sverige skulle det förmodligen vara orättvist, kränkande och alldeles rasistisk och diskriminerande på samma gång om barnen kom utklädda till skolan.

Ja, ni hör ju, kanske lite ”förFrankfurtad” och förtyskad har jag nog blivit under den här tiden. Mycket är bättre i Sverige men annat är också precis lika bra här, om inte bättre ibland.

Men nu åter tillbaka till Pippi och hennes fe… I måndags (och hela förra helgen) var det alltså dags för den europeiska traditionen, egentligen den katolska traditionen enligt den katolska kyrkan, att fira in fastan. Precis som vi gör genom att äta semlor. Den stora skillnaden är väl att vi kör den lite lugnare varianten medan de här i Tyskland och i många andra länder drar på så att de här dagarna blir lika stora som själva julen, skulle jag vilja påstå. Affärerna har flaggat för kostymer i veckor och barnen började planera sin utklädnad för längesen.

Och så närmade det sig och det var uppenbart att min äldsta tjej inte kunde bestämma sig. Hon velade mellan en rad olika karaktärer, och många av dem undrade jag hur vi skulle lyckas hitta kläder till. Men så bestämde hon sig till sist, för att vara fe. Toppen! Det fixar vi, tänkte jag.

Så i lördags laddade hela familjen för att ta sig in till stan och vara där innan halva Frankfurts befolkning tänkte samma sak. Och kan ni förstå, i första bästa butik där vi testade, hittade vi den – en perfekt fe-stass till inget pris alls. Hon fick ett par nya skor i bara farten och snabbt som tusan innan hon skulle hinna ångra sig.

Meg, hon hade bestämt sig för Pippi för längesen, och hennes tankar rubbar man inte. Har hon bestämt sig så har hon. Och kläder hade vi sen innan, bara ett pippi-hår inhandlades, som naturligtvis kliade så mycket att det aldrig användes sen, men fint var det när de provade sina kostymer här hemma i söndags. Ser vår lilla Pippi här nedan?

Flyttvecka

En minst sagt annorlunda vecka är det nu. Inte så mycket för oss här hemma, inte heller för Micke eller Meg. Men för Judit! Denna veckan flyttar alla skolklasser till den nya byggnaden, alltså till huset bredvid där Meg redan går sen nyår. Nu är det andra halvan av skolan som gör samma flytt.

Och jösses så trött min lilla sexåring är när jag hämtar henne kl 16 varje dag. Hon säger inte många ord, är rödmosig om kinderna av all utelek och faktiskt skön sol som vi har de här dagarna (!) och gäspar säkert tio gånger på den korta vägen hem från skolan. Trots detta stod hon i duschen igår och sa ”Mamma, jag önskar det blir kväll snart så jag får gå och lägga mig för jag vill gå till skolan och leka med mina kompisar. Vi har så roligt.”

Och roligt förstår jag att hon har! Igår när jag hämtade henne sa hennes gympalärare” Judit will be dead tired tonight. She’s never still, always running in the play with her friends.”

Tröttheten är naturligtvis en kombination av att de måste vara ute hela dagarna (i sol och vind) samtidigt som de går hela dagar, alltså till kl. 16. Judit är van vid att hämtas en timma tidigare två dagar i veckan.

I dag är det fredag och imorgon får vi sova ut. Skönt! Men på måndag är det hårda bud, då väntar skola i den nya byggnaden med en kvarts tidigare starttid. Huha!… ☺️

Picknick med Sue, Lennon och Juna innan tisdagens gym class.

Palmengarten

Barnen är på Palmengarten i princip varje vecka med skolan, om inte annat så åtminstone varannan vecka. Micke och jag har aldrig varit där. Skamligt. Det finns inget annat ord att ursäkta detta med. Vi bor bara några kvarter ifrån denna natursköna oas och just därför har vi ännu inte varit där. Vi bor helt enkelt för nära.

Men vilken miljö! Ibland och i vissa hus otroligt varmt (djungel-känsla) och i andra lagom tempererat med känsla av en sommardag.

Här stannade vi hela eftermiddagen och lekte i timmar utomhus på Palmengartens fantastiska lekplats, vilken barnen naturligtvis kände till in på varje liten centimeter. Men så bra och lekfull!… Och kanske mest av allt ny för oss vuxna 😉.

Ettårsdagen

Första födelsedagen är alltid lite speciell. Det hinner ju hända otroliga saker under det första året och vips, på ettårsdagen har de plötsligt en fin liten personlighet att erbjuda!

Den här lilla, alltså! Denna finurliga lilla fina personlighet… hon är underbar, vår Holly!

Under första året har vi kommit att förstå henne bättre och bättre. Idag är hon en liten tjej som får uppmärksamhet av alla fyra här hemma, van vid att alltid vara i centrum och att ha två storasystrar att sno grejer för, visserligen till deras stora förskräckelse.

I går kunde man se en stark personlighet som utformats under året. Gud nåde den som försökte ta hennes presenter för att hjälpa henne att öppna dem. Båda tjejerna försökte tappert flera gånger, men se det gick inte. Holly skrek som en stucken gris och slog riktigt med händerna på både Judit och Meg. Hon var rasande på dem och det gick liksom inte att hålla sig för skratt.

Hon är bestämd som få vid maten, äter jättegärna men vet precis vad hon tycker om och inte. Försöker man truga vänder hon huvudet tvärt eller spottar ut.

Skrattar hilarious när hon gör något hon inte får och gråter lika mycket när mamma (jag) går (fortfarande). Humörsvängningarna är många och starka, ska gudarna veta. Kanske till och med att jämföra med en viss liten Meg.

Efter en dag (och lunch med pappa Micke) på stan med mig och farmor Eva hämtade vi tjejerna på skolan och gick hem och bakade rulltårta. På kvällen efter middagen gjorde bakteamet iordning en liten bakelse till var och en. Tjejerna var mäkta stolta.

Och Holly överlycklig över att få kladda i sig grädde och socker.

Någon timma senare slocknade yrvädret mycket nöjd och glad.

Älskade Holly 1 år

Idag är det din dag, din födelsedag och ett år sen du bestämde dig för att ”nu fick det räcka med frid och fröjd för familjen Warsén” . Ut kom du med bestämdhet kl. 12.06 onsdagen 21 febr förra året.

När Judit och Meg tågade in på sjukhuset och såg dig för första gången svällande känslorna nästan över. Den enorma kärleken mellan er tre var absolut och villkorslös från första stund. Och så är det självklart än idag. Jag hade aldrig kunnat gissa den betydelse du har för dina systrar, hur arga, trötta, sjuka eller bråkiga de här två äldre tjejerna än kan vara har de Alltid ett öga på dig. De sträcker alltid ut sin hand till dig, söker tröst hos dig när de är ledsna och finner helt enkelt en enorm trygghet i dig. Just för att du är så självklar.

Och visst är det en ynnest att få vara mamma till tre makalösa döttrar. Tre?! Vem hade kunnat gissa det? Än mindre jag. Vi var ju rätt färdiga med två. Och så kom du, som ett yrväder och som en fullkomlig överraskning, och just bara för att du överraskade oss så totalt är du så otroligt älskad och uppskattad. Du tillför allt till den här familjen. Dynamiken med tre barn, den är svårslagen och obeskrivlig. Något är det med tre, men vad är svårt att sätta ord på.

Idag är det i alla fall din dag. Du ska få smaka på tårta och öppna prassliga presenter och få skönsång av farmor (som är på besök) och hela familjen.

Älskade Holly, du är enormt älskad och uppskattad av oss allihop!

… (Trots dina små springben här hemma som tar dig överallt nu, helst dit du inte ska vara, trots din klåfingrighet som lägger studsbollar i allas skor, tar systrarnas barbiedockor och drar ut alla otillåtna flaskor i badrumsskåpet och helst av allt toarullen. Allt det här gör att vi alla ropar ”Holly!” med en arg ton, oftast på morgnarna när vi är stressade. Men hur kan man om möjligt bli arg på ditt flinande ansikte där du står och bara ser finurlig ut. Du rara unge!)

Bloggen nedlagd?

Nähe, egentligen inte och absolut inte medvetet eller frivilligt, men visst kan det tyckas så. Jag menar Lucia 2018, när var det, hela förra året!

Ni är ganska många nu som har frågat ”Vad händer, är bloggen nedlagd, varför skriver du inte längre?”
Därför ska jag göra ett försök till att förklara vad som hände och varför jag inte fann lusten till att skriva så mycket för…., en tid.

Julen 2018 närmade sig och tjejerna och jag åkte hem till Sverige och bodde hos min mamma innan Micke anslöt dagarna före julafton. Redan på vägen upp till Sverige var vi krassliga och Holly var kolossalt gnällig. Resultatet av denna ”vanliga” krasslighet blev något influensalikt hos oss allihop inklusive mig själv med hög feber, och så dubbelsidig öroninflammation på Holly. Så ja, vi dök, helt enkelt. Djupt.

Som grädden på det lilla moset kom Micke upp från Frankfurt och berättade att beslutet är taget om vår framtid och det innebär att vi kommer att flytta hem. Hm…, det beskedet tog hårt på mig och jag har fortfarande svårt att förstå att vi ska lämna det här livet. Det är konstigt att det är först när det ställs på sin spets som man förstår hur rotade vi ändå är här. Jag/vi har så många vänner runt omkring oss efter tre år och jag inser att det är mycket som jag tar för givet i vardagen idag som kommer att försvinna snart.

Jag tror också att det är extra tufft att lämna livet i Frankfurt eftersom allt vi har upplevt och erfarit har vi gjort tillsammans med barnen, och känslorna blir så mycket starkare med en gång då. Herregud, vi har ju till och med fått en tredje dotter i det här landet. Vi har gått igenom en graviditet och en förlossning med ett nytt språk och i en ny kultur. Det sätter … hm,.. sina spår/känslor.

Och den kanske viktigaste detaljen – språket! Idag pratar Judit obehindrat svenska, engelska och tyska. Meg pratar och gör sig förstådd på svenska och engelska och är på god väg att utveckla tyskan. Vad händer med de kunskaperna? Kommer tjejerna att glömma språken? Så ja, den här lilla detaljen sörjer jag mycket eftersom jag tycker språk och kommunikation är så viktigt.

Samtidigt ska det naturligtvis bli spännande att komma tillbaka till Sverige. Vi ser fram emot att visa Meg Stockholm, anpassa och göra om vår lägenhet i Gröndal och se hur vardagslivet ska komma att te sig i storstaden med tre barn. Och självklart ska det bli enormt kul att umgås med våra gamla vänner igen på ett avslappnat och svenskt sätt.

Men ett tag till kommer jag att ha svårt att ropa jippi om hemflytten, jag behöver några månader till, kanske till och med hela våren 😉.

Lucia 2018

Det är inte lätt att hitta tillfälle att njuta av Lucia i Frankfurt eftersom det naturligtvis inte firas här, alls!

Men igår, precis som tidigare två år, var vi på plats för att titta på Micke som stjärngosse i det sedvanliga SEB-tåget.

Visst är de stiliga, herrarna med de vita nattlinnena över kostymerna! Och så en strut på huvudet och en pinne i handen, det är annan syn än de allvarsamma och stiliga männen man annars möter nere i lobbyn. Men det är uppskattat att svenskarna gör det här varje år och det finns inga ursäkter för att inte vara med!

Barnen och jag fixade att vara på plats 8.45 men det var på håret, det ska jag villigt erkänna. Jag sprang med vagnen och de två största sparkade. Ner i tunnelbanan och sen sprutade vi den sista lilla biten innan vi kunde pusta ut nere i lobbyn, utan att Lucia-tåget gjort entré (… som förra året ☺️), tack och lov!

Holly var förstummad av sång och de konstiga människorna. Precis som tidigare år gör vi själva stor entré av att vara där med barn. Alla (!) ler och uppskattar vår närvaro (hoppas jag). I alla fall servas vi av alla möjliga med glögg och pepparkakor och många vill komma fram och prata.

Men efter en stund vill pappa Micke att vi ska säga hejdå och gå. Jag förstår verkligen inte varför, vi som alltid har så roligt när vi är där med att snurra på stolarna, bajsa på den stora Fina toaletten och smula ner heltäckningsmattan?!

Nu är Lucia förbi och vi sitter i bilen på väg till kusinerna i Malmö, som är första stoppet. På söndag åker vi vidare med farmor Eva mot mormor och Saga i Nybro.

Nu väntar jul och nyår i Sverige som vi av förklarliga anledningar inte fick förra året.

Andra advent-helgen

Redan? Jag förstår verkligen inte varför tiden rusar iväg just den här månaden. Redan andra advent?!

Meg har piggnat till, fortfarande hostig men inte alls som tidigare. Igår morse vaknade vi alla sent, jag trodde knappt att det var sant när klockan visade 07.58 och alla sov i sina rum. Utvilad och på gott humör med piggare ögon än på länge steg jag upp. Snart kom också tjejerna upp med varsitt paket i handen.

Ibland blir det bara en fullträff, och konstigt nog händer det när man själv tycker att det man vill ge bort till någon känns tveksamt.

I lördags kväll insåg jag nämligen att jag hade glömt bort att komplettera Megs paketkalendern. I sista minuten, när hon och jag swishar in på Rewe för de sista varorna, nappade jag åt mig ett yoghurtpaket som jag vet att hon älskar. Och detta blev alltså fullträffen. Fullkomlig lycka när hon insåg att alla de sex pyttesmå paketen är bara hennes! Så varför gör man sig egentligen mödan till att försöka hitta de perfekta små paketen?

Judit i sin tur blev överlycklig över de tre suddigum-läppstiften.

Efter frukost klädde vi oss för att hämta upp Domitilla och skjutsa ut tjejerna till söndagens födelsedagskalas. Och på vägen dit blev vi söndersjungna av alla låtar till Vaiana…. som också på vägen hem.

Under tiden Judit och Domitilla var på kalas gick vi på julmarknad. Usch, vilken blöt historia det blev. Men nu har vi i alla fall gått och fått lite julstämning…., eller njae, kanske inte faktiskt, med ösregn och gråtrist väder.

Det vänder

Igår natt pikade förkylningen med hööög feber som var tusan så svår att få ner. Men till slut så gick det.

Igår morse vaknade hon…, piggare än den yra Meg hon varit några timmar tidigare. Hon hade fortfarande feber men en hanterbar sådan och inte lika skrämmande hög.

Jag lämnade storasyster på skolan och kom hem till detta – en glad och nöjd Meg med den sedvanliga påsklämman i håret. Micke blir lika tokig på hennes hår som jag, men tålamodet att få upp en tofs tryter betydligt fortare hos min man. Och Meg har numera vant sig och accepterat faktum att ha en kökspryl i håret när Micke är hemma.

Idag har vi mycket på agendan. Nästa fredag åker vi mot Sverige och innan dess ska det inhandlas present till morgondagens födelsedagskalas för en kompis till Judit, köpas diverse saker som ännu saknas till lärarnas julpresent, ut till Ikea i ett ärende och naturligtvis matinköp eftersom jag varit strandad härhemma de senaste dagarna.

Meg och jag får däremot hålla oss hemma, förmodligen blir vi kvar med Holly också. Det blir snarare Micke och Judit som får åka runt, och det unna jag dem verkligen.

Judit med alla sina känslor och hormoner (?) i sin lilla kropp dessa dagarna behöver få ha en av oss för sig själv några timmar. För jösses, hon börjar bli stor. På gott och ont!

Vår älskade lilla tonåring, som är så svår att förstå sig på många gånger!