Andra advent-helgen

Redan? Jag förstår verkligen inte varför tiden rusar iväg just den här månaden. Redan andra advent?!

Meg har piggnat till, fortfarande hostig men inte alls som tidigare. Igår morse vaknade vi alla sent, jag trodde knappt att det var sant när klockan visade 07.58 och alla sov i sina rum. Utvilad och på gott humör med piggare ögon än på länge steg jag upp. Snart kom också tjejerna upp med varsitt paket i handen.

Ibland blir det bara en fullträff, och konstigt nog händer det när man själv tycker att det man vill ge bort till någon känns tveksamt.

I lördags kväll insåg jag nämligen att jag hade glömt bort att komplettera Megs paketkalendern. I sista minuten, när hon och jag swishar in på Rewe för de sista varorna, nappade jag åt mig ett yoghurtpaket som jag vet att hon älskar. Och detta blev alltså fullträffen. Fullkomlig lycka när hon insåg att alla de sex pyttesmå paketen är bara hennes! Så varför gör man sig egentligen mödan till att försöka hitta de perfekta små paketen?

Judit i sin tur blev överlycklig över de tre suddigum-läppstiften.

Efter frukost klädde vi oss för att hämta upp Domitilla och skjutsa ut tjejerna till söndagens födelsedagskalas. Och på vägen dit blev vi söndersjungna av alla låtar till Vaiana…. som också på vägen hem.

Under tiden Judit och Domitilla var på kalas gick vi på julmarknad. Usch, vilken blöt historia det blev. Men nu har vi i alla fall gått och fått lite julstämning…., eller njae, kanske inte faktiskt, med ösregn och gråtrist väder.

Det vänder

Igår natt pikade förkylningen med hööög feber som var tusan så svår att få ner. Men till slut så gick det.

Igår morse vaknade hon…, piggare än den yra Meg hon varit några timmar tidigare. Hon hade fortfarande feber men en hanterbar sådan och inte lika skrämmande hög.

Jag lämnade storasyster på skolan och kom hem till detta – en glad och nöjd Meg med den sedvanliga påsklämman i håret. Micke blir lika tokig på hennes hår som jag, men tålamodet att få upp en tofs tryter betydligt fortare hos min man. Och Meg har numera vant sig och accepterat faktum att ha en kökspryl i håret när Micke är hemma.

Idag har vi mycket på agendan. Nästa fredag åker vi mot Sverige och innan dess ska det inhandlas present till morgondagens födelsedagskalas för en kompis till Judit, köpas diverse saker som ännu saknas till lärarnas julpresent, ut till Ikea i ett ärende och naturligtvis matinköp eftersom jag varit strandad härhemma de senaste dagarna.

Meg och jag får däremot hålla oss hemma, förmodligen blir vi kvar med Holly också. Det blir snarare Micke och Judit som får åka runt, och det unna jag dem verkligen.

Judit med alla sina känslor och hormoner (?) i sin lilla kropp dessa dagarna behöver få ha en av oss för sig själv några timmar. För jösses, hon börjar bli stor. På gott och ont!

Vår älskade lilla tonåring, som är så svår att förstå sig på många gånger!

Vi klarade oss till december…

… Men sen trillade hon dit. Min älskade Meg som alltid blir sämst när hon är förkyld. Och denna hosta! Hon kräks för att den alltid blir så bitande djup och hela systemet blir tjockt. Men ”this too shall pass” . Det är mitt måtto de här dagarna.

Runtomkring oss härjar mask i magen, löss, vanliga förkylningar och nu sist magsjuka. I Megs grupp särskilt. Tack och lov att hon inte var där när sju barn fick skickas hem vid lunchtid. Ja, ni hörde rätt. Sju barn i en och samma grupp!

Micke sitter i taxin på väg hem efter en lång arbetsdag i Sthlm. Det är alltid skönt att inte ensam ha ansvaret när de är sjuka. Och inte ikväll när jag svårt att få ner febern. Min lilla Meg. Hon som i eftermiddags sa ”Mamma, jag vill gå och lägga mig i sängen.” Det händer Aldrig! Men här somnade hon och sov i närmare två timmar. Under tiden stod jag och strök, bara någon meter ifrån henne för att kunna vara där om hon behövde mig. Och Holly, ja hon nyttjade situationen väl. Gick balomas i tjejernas rum med stackars sovandes Meg strax intill.

Vad händer med tiden?

Stanna den nu! Det går för fort.

Jag älskar den här tiden innan jul. Innan det eskalerar med julklappsinköp, vad som måste finnas på julbordet och ”oj då, jag har inte hunnit planera kläder till mig själv och barnen på julafton!”

Nu är allt sådär mysigt, lugnt och förväntansfullt som gör december och advent till det mysigaste på året. Men det går för fort! Och vi som dessutom ska resa till Sverige om mindre än två veckor! Gah! Ni ser..! Nu börjar den, julstressen, och jag som inte köpt en enda julklapp än. Nåja, det ordnar sig.

I helgen blev det i alla fall bullbak, eller ja, lussekattsbak. Jag tilldelades en lagom lustig sådan av Meg till fikat på eftermiddagen.

Och så myste vi med julkalender och första ljuset tänt i ljusstaken (och visst ser det mysigt och julpyntat ut med tomtar i bakgrunden om man bortser från äppeljuicepaketet 😂.

I lördags hann vi med en blandad kompott av saker. Meg hade sitt alldeles egna ”bösdajpaty” att gå på och var spänd och förväntansfull till tänderna.

Kalaset (som de flesta) varade i tre timmar och föräldrarna förväntades stanna kvar och mingla med tårta, kaffe och ett glas vin eller bubbel (som alltid). Trevligt? Javisst! Men inte i tre timmar! Men, hit förvisades jag och Holly medan Judit och Mickel gick hem efter en gemensam runda på Leipzigerstrasse.

Men så roligt Meg hade. Hon njöt som aldrig förr av att gå dit utan Judit, hoppa och studsa i hinderbana och äta tårta med kompisarna.

Och ni skulle sett lekledarens ansiktsuttryck och min när min lilla Meg svarar på hans tyska fråga om vilken slags cupcake hon skulle vilja ha, den med puderrosa glasyr och fina blommor på toppen eller den ljusblå med smarties på toppen. Sockersöt som hon är min lilla älskling (😘) sträcker han sig efter den rosa utan att invänta hennes svar och när hon sedan pekar oroligt på den ljusblå slår det fullkomligt slint i huvudet på honom och han tappar orden inför föräldrarna runtomkring. Heja min Meg som önskar sig brandbilar och polisbilar i julklapp och vill ha blå cupcakes!

Meg bredvid bästa kompisen, Juna. Här väldigt spänd på hur födelsedagsbarnet Laetitia kommer att reagera på Megs present som hon valt ut och gett Letitia.

Making friends

Idag var Holly och jag bjudna till Erika och Gea, tillsammans med några gemensamma vänner. Gea är tre månader äldre än Holly och har precis tagit sina första steg. Gea och Holly har träffats flera gånger tidigare men faktum är att det var ett tag sen.

Jag såg hur inspirerad Holly blev av Geas stapplande steg. Hon såg förmodligen upp till Gea och var kanske till och med lite avundsjuk på hennes förmåga att kunna gå.

Men lika intressant var Holly för Gea eftersom Holly är rätt stark, både viljestark och fysisk stark för att dra sig upp till saker och gå med gåvagn. Det var roligt att se hur de båda interagerade med varandra och Erika och jag kom överens om att ses mycket snart igen. Inte bara för barnens skull utan också för oss själva.

Erika har kommit att bli en nära vän till mig. Vi har tre barn båda två och alla barnen är i princip jämngamla. Och vi kan verkligen prata om allt mellan himmel och jord, som man så mycket behöver kunna göra med en sann vän i samma situation som en själv under småbarnsåren.

Nu ska jag strax gå och hämta tjejerna, inget särskilt står på agendan denna eftermiddag. Det blir dusch och middagsbestyr tills Micke kommer hem ikväll.

På återseende!

Kompisar

I den här åldern har de små alla och inga kompisar. För just nu gäller det att röra sig, känna, klämma och tugga på ALLT (inklusive kompisen om han/hon känns tuggvänlig).

Holly och Lennon träffas nästan varje dag, på något sätt. Antingen längre stunder när Sue och jag tar en kaffe ihop eller kortare vid lämning och hämtning. Och på ett konstigt vänster funkar de bra tillsammans, så bra i alla fall att de kan sitta bredvid varandra och tugga på något och inte alltid varandra. Men jo, en och annan ”vältolycka” blir det ju mellan varven.

Lennon börjar bli riktigt stor och stark och går nog om Holly i vikt nu trots sina 6 levnadsveckor färre på jorden. Men Holly sätter man sig inte på. Hon är stark i nyporna och målvedveten. Och framförallt vill hon som de andra tjejerna – leka. Om det innebär att man slår sig, välter eller får en leksak drämd i ansiktet gör inte så mycket. Hon står ut med det mesta i leken på roliga, nya platser. Annat är det när vi är ensamma hemma, då är gråt och tandagnissel för minsta lilla.

Igår morse fikade vi med en annan gemensam vän som behövde lite extra omtanke och stöd inför ett möte med sin chef där hon skulle säga upp sig, på sin egen födelsedag, till råga på allt. Kombinationen var inte den bästa.

Och medan vi pratade avtal, jobb och chefskap passade de här på att krypa halvvägs in till bagaren eller bakom disken till tanterna som säljer de goda bröden, till deras stora förtjusning, såklart.

Helgen

Helgen inleddes på bästa sätt med gemensam lunch hos Sue för att fira hennes 37-åriga födelsedag. Alla våra gemensamma vänner var där vilket blev en mysig stund för att uppdatera oss om hur läget är i alla familjer såhär i juletider.

För herregud, julen står ju nästan (!) runt hörnet. Jag kände en viss stress av tanken när den slog mig och därför åkte julkartongen upp redan i helgen. Jag vet, en vecka för tidigt, men med tre barn gäller det att ha framförhållning. Man vet aldrig vad som händer under veckan till advent och om tid för julpynt ges. Så därför …

… kom till och med julkransen upp utanför dörren.

Tomtar och julblommor i hallen.

Julstjärnan i köket och lite annat smått och gott i de övriga rummen. Men det får ni se bilder på senare.

Nu har vi just fått hem den här stjärnan. Hon har varit på ett födelsedagskalas i eftermiddag, som spenderades på ett keramikställe inte långt från oss. Där fick de välja varsitt föremål som målas på plats. Sedan bränns det några dagar senare i fina färger och upphämtas av oss när det har torkat och är helt färdigt. Av föremålet att döma kan ni kanske förstå vad som är poppis just nu. ”Mamma, kan jag få en egen …?” Jo, jag tackar ja, det kommer aldrig ens att komma en ynka liten fisk eller katt innanför våra trösklar. Någonsin!

Gamla goa tider

Adelina. Roliga, artiga och snälla Adelina som Judit så ofta och gärna lekte med i Ms Davidsons grupp. Nu går Judit och Adelina i parallellklasser och träffas varje dag ute på skolgården.

Idag fick de chansen att leka ensamma, i lugn och ro och precis som på ”den gamla goa tiden”.

Till middag hade jag gjort en rejäl laddning köttbullar, som tjejerna också ska få ta med sig till förskolan imorgon. Thanksgiving firas nämligen på skolan imorgon och alla familjer förväntas bidra med något i matväg.

I familjen Warsén firades idag att den här lilla tjejen blir 9 månader. Vart tar tiden vägen?

En vanlig tisdag

Vi gör ingenting och precis allting om dagarna. Jag förstår inte vad vi gör men det går i ett just nu och om en månad åker vi hem till Sverige för att fira jul. Det är inte KLOKT! …och vi längtar.

Idag stannade Holly och jag hemma. Jag hade tänkt ge mig iväg och titta på julpresenter till Judits lärare, klassrepresentant som jag är. Men Holly har fortfarande hosta och en ihållande dum förkylning så jag ville inte dra ut henne i det kalla, grå vädret.

Imorgon har vi en tid hos läkaren för att kolla upp henne och så ska vi luncha med Micke därefter.

I eftermiddags var det gym class för Judit och Juna. Sue lämnade tjejerna och jag hämtade dem. Med oss hem fick vi en hel kasse full med kläder som Juna växt ur. Lyx och julafton för Judit! Ikväll var det inga problem att göra sig i ordning i ny pyjamas.

Imorgon väntar playdate med Adelina. Och på torsdag är det Thanksgiving vilket innebär att tjejerna ska ha med sig något ätbart till skola och dela med sig av. Och eftersom Adelina stannar på middag imorgon kör jag ihop de här aktiviteterna gör en stor laddning svenska köttbullar.

God natt!

Hrudyaa

Veckans första eftermiddag fick jag med mig tre tjejer hem från skolan. Dagens playdate var planerad med Hrudyaa, Judits indiska klasskompis.

Hrudyaa åker till Indien med sin mamma och pappa i tre veckor på fredag. Så det var verkligen roligt att vi snabbt kunde planera in den här träffen.

  • Jag log gott för mig själv när vi satt och åt middag tillsammans på kvällen. Hrudyaa tackade snällt nej till min vegetariska currygryta, som jag tänkte kanske skulle kunna gå hem hos denna indiska lilla tjej. Men vad kan egentligen gå upp mot en riktig hemmagjord currygryta som hon får hemma?! Hon frågade istället artigt om vi inte hade naanbröd hemma 😂. Jotack, det hade vi mer än gärna haft, men tyvärr.
  • Idag står det gym class på eftermiddagsschemat. Imorgon blir det en ny playdate här hemma, den här gången med Adelina.